Rekordlånga sex år har passerat sedan vi senast hörde någonting från Bill Callahan. Den tidigare så rastlöse musikern som sedan debuten 1990 snittat ett album vart halvannat år smög sakta ut i periferin efter 2013 års storartade Dream River. Strax innan albumet spelades in träffade Callahan regissören Hanly Banks, när denne följde honom i turnédokumentären Apocalypse: A Bill Callahan Tour Film.
”I really am i lucky man” sjöng Callahan på den oumbärligt vackra ”Small Plane”, en låt som fullkomligt sjuder av känslan av att ha hittat den man är menad att älska för alltid. De två gifte sig kort därefter och fick 2015 parets första barn, något som till viss del förklarar det långa uppehållet från musiken. Den andra förklaringen är att Callahan drabbades av skrivkramp till följd av sin nyfunna familjelycka.
Det centralt placerade nyckelspåret ”What Comes After Certainty” sammanfattar essensen i Bill Callahans nya skiva Shepherd In A Sheepskin Vests: ”True love is not magic, it’s certainty. And what comes after certainty? A world of mystery”. En stor del av Callahans musikaliska gärning har, precis som massivs med stor konst genom historien, handlat om resan mot en känsla av klarhet och övertygelse – kärlek, lycka, samhörighet, etc – men vad händer när något som kan likna detta har uppfyllts? En av albumets centrala frågor, och någonting Callahan tycks ha brottats med de senaste sex åren, är hur artisten och familjemannen Bill Callahan ska kunna existera samtidigt.
Sedan Callahan pensionerade sitt Smog-alias och började spela in under eget namn – och egentligen redan innan det, med definitiv start kring 2005 års A River Ain’t Too Much Too Love – har han varit i en konstant process mot att skala av allt onödigt överflöd, för att istället ge plats för bara det allra mest nödvändiga. Musiken såväl som lyriken har blivit mer nedtonad och fokuserad, men för den sakens skull inte mindre innehållsrik. Callahan är en mästare på att kunna säga något väldigt enkelt med få ord och ändå få det att framstå djupt och fullt av visdom.
På samma sätt lyckas han med musiken skapa enorm emotionell resonans med relativt små medel. Det har trots stundtals självutlämnande teman alltid funnits en, ofta språkligt konstruerad, distans till hur mycket Callahan släppt in lyssnaren. De allra bästa och mest rörande Callahan-kompositionerna kan på ett teoretiskt plan lätt framstå som obegripliga. På Shepherd In A Sheepskin Vest tar Callahan några små staplande steg bort ut ur mystiken och gläntar istället på dörren till sitt privata liv. Den om fruktar Mark Kozeleksk autofiktion om familjelivet bör dock inte vara allt för orolig. Callahan stöper fortfarande sin själfulla americana i naturromantik, boskapsmetaforer och kärvt abstrakt poesi. Skillnaden den här gången är att han sänker garden inför lyssnaren.
Shepherd betår av 20 låtar förpackade i något kortare format än vad vi är vana vid från Callahans sida, mestadels arrangerade kring akustisk gitarr. Somliga låtar stannar på skiss-stadiet medan andra är mer utarbetade, trots detta framstår inget spår som överflödigt eller ofärdigt. Elektriskt piano, kalimba, munspel, ståbas, pedal steel och mjuka trummor smyger in och ut ur ljudbilden som understöd till Callahans baryton som bara tycks bli djupare och djupare för varje skiva. Precis som i den duo-livesettning Callahan uppträtt med senaste åren finns den långvariga samarbetspartnern Matt Kinseys fingeravtryck utspridda över skivan. Kinseys lyhörda gitarrspel fyller de utrymmen Callahans varsamma fingerplockande lämnar och adderar en rikare textur till låtarna trots de avskalade arrangemangen.
Betraktad som ett enhetligt verk skiljer sig skivan väsentligt från den trilogi album som föregår. Sometimes I Wish We Were An Eagle, Apocalypse och Dream River var tätt sammanhållna skivor noggrant arrangerade utifrån en stringent idé. Över Shepherds dryga timme delges vi istället mikrofragment från Callahans liv driftandes in och ut ur fokus såväl musikaliskt som tematiskt. En samling vardagshymner som tycks fånga Callahans tankar mer spontant och ärligt än tidigare.
”Shepherd’s Welcome” hälsar lyssnaren välkommen. Det går rysningar i kroppen när intro-dimman skingras och Callahans stämma i första versen yttrar orden ”Have you ever seen a shepherd afraid to find his sheep?”. I metalåten ”Writing” berör han den avtagande skrivkrampen (”It feels good to be writing again / Clear water flows from my pen”) och i ”The Ballad of the Hulk” blickar han tillbaka mot ett yngre jag han inte längre känner igen.
I den romantiska kärleksförklaringen ”Watch Me Get Married” – vars rad ”Watching me get married to the immensity / The orchid in the canyon is the one for me” mycket väl kan vara det raraste han visat sig på skiva – och framförallt ”Son of the Sea” bryter han för ovanlighetens skull fjärde väggen och sjunger rakt och ärligt om sitt nya liv. ”I got married to my wife. She’s lovley” konstaterar han vid ett tillfälle med sin karaktäristiskt torra leverans. I ”Confederate Jasmine” återkommer samma torrt humoristiska betraktelse när han sammanfattar kontrasterna mellan vardagliga och samtidigt livsomvälvande föräldraskapet ”there’s a wolf in my house messing up the bed I learned to make in AA”.
Oavsett hur fragmentariska de än må vara bildar alla olika delar en större berättelse. Skivans inledning beskriver ett abstrakt före, medan albumets mitt bildar någon slags beskrivning om hur Callahans liv är nu. Skivans avslutande del blickar framåt mot den värld av mysterium som väntar bortom självklarheten.
På höjdpunkten ”747” kontemplerar Callahan den sköra gränsen mellan födsel och död från 10 000 meters höjd – för lika mycket som skivan handlar om födsel handlar den också om döden. Inte långt efter att Callahans son föddes dog hans mor, vilket tycks ha fått honom att reflektera över sin egen dödlighet utifrån nya perspektiv. Blickandes ut över molnen funderar Callahan över om det ljus han ser utanför fönstret är samma ljus som både den som föds och den som dör bevittnar. ”I woke up on a 747 / Flying through some stock footage of heaven / This is the light right here” inleder han innan han senare når slutsatsen ”This must be the light you saw just as you were leaving”.
I en intervju gjord kring 2009 fick Callahan en fråga om döden och svarade då ”I’m not afraid to die lately. I don’t have any kids to look after. I don’t hold any great worth for humanity”. Med det svaret i åtanke är det kanske inte konstigt att Callahan börjat tänka om, även om han inte tycks frukta döden. Tolkningen av The Carter Familys ”Lonesome Valley”, en låt om att vi alla förr eller senare möter vår skapare ensamma, sjungs mot slutet av albumet symboliskt som en duett mellan Callahan och hans fru – som för att signalera att det ödet är helt okej så länge man har någon att fördriva tiden fram tills dess med.
[Drag City, 14 juni]
