Thomas Stenström @ Gröna Lund, 2017-05-19.
Foto: Karin Lundin/Rockfoto.
I veckans krönika signerad Kalle Berg inser han att Thomas Stenström manifesterar hans poptes perfekt – all bra musik skapas i tillstånd av ångest och depression.
I samma stund som Thomas Stenström klippte av sig håret och började reppa Sverrir Gudnason-looken hände någonting med hans musik; den slog upp som en ondskans monstera i sorgens undervegetation och blev storartad.
Och det är större än så. Faktum är att Stenströms musikaliska utveckling är kusligt lik samhällsutvecklingen i stort. Om Uddevallasonens två första album vältrade sig i naivitet, Glenn Udéhn-komplex och sökandet efter en egen identitet som popartist, blev Rör inte min kompis! från 2017 ett tydligt avstamp mot något nytt. Kanske var det ett stundande ödesval kring ett allt mer vidrigt Thatcher-Sverige som fick Stenström att vakna ur sin gullighetsbubbla och kollaborera med storheter som Silvana Imam i politiska ”Det här är inte mitt land” – och med indiedrottningen Amanda Jenssen på småsuicidala och drogromantiska singeln ”På en vacker dag”.
Brytpunkten mellan folkparksidolen Stenström och den politiskt uppvaknande dito är intressant och bedårande. Den färgar hela Rör inte min kompis! och bidrar till känslan av en bipolär skiva – där låtar som ”Eldorado” (en typisk Stenströmlåt anno 2012) plötsligt tycks oerhört apart. I ”Så så så säg” dricker Thomas Stenström, helt enligt tidsandan, ”ensam i hemlighet” (och går på svartklubb) – och hela skivtiteln är för övrigt ett statement och en återanvänd slogan från en svunnen tid; en tid innan rasismen normaliserats och blivit till en kristen dygd långt ute på den konservativa flygeln.
Framträdandet där Thomas Stenström sjunger om sitt ”röda luffareblod” i journalisten Jesper Börjessons flaggskepp Nyhetsmorgon är musikaliskt fulländat med munspel, bumpy piano och tydliga flyktvibbar angränsande till panik. Det är viktigt, stort och trovärdigt – och kanske en anledning till att filosoferna i Den Svenska Björnstammen plötsligt vill ha med Stenström på ”Förlorare utan chans”. En på många sätt briljant poplåt, där Björnstammens vanligtvis röriga hippielyrik blandas upp med Stenströms hårdkokta verser: ”Det är inte mörkt än men jag lovar att vi är på väg”.
Ja, vi är sannerligen på väg in i mörkret. Tillsammans med Sverige, tillsammans med Stenström. Ty efter att ha utforskat askan efter Håkan Hellströms mentala ruiner såväl som den realsocialistiska nyproggen blev det i och med släppet av ”Adios Amigos” tidigt 2019 uppenbart att Thomas Stenström äntligen bottnat i sig själv – som svårmodig uttolkare av det livslånga vemod vi harvar runt i. ”Kärlek kanske dödar mig redan ikväll, men har vart redo sen den dag jag såg dig” är egentligen en rätt banal textrad om kärlekens helvete – men silad genom Stenströms småspruckna röst blir den till en veritabel pistol mot tinningen. Omslaget till singeln bestäms genom en omröstning på Thomas Stenströms instagram, och det intressanta inträffar att den svåraste och djupaste bilden vinner. Detta om något bevisar Stenströms förvandling – och att publiken är med på tåget.
Och varför skulle de inte? Allt går ju åt helvete. Det finns ingen tid för Dirty Harry och tunga refränger när borgarna säljer ut Sverige på realisation. Och ”slå mig hårt i ansiktet” är ingen metafor för att få känna något längre – det är arbetsbeskrivningen för ordningsvakterna i Stockholms tunnelbana. Någonstans längs vägen har Thomas Stenström, hans fans och det liberala konstprojektet Sverige förenats i sin totala uppgivenhet inför livets möjligheter, och nu hör jag en perfekt storm blåsa upp. Den hörs i ”Adios Amigos” med sina ljusa nätter, djupa bloss – där ingen här kan rädda oss.
Nej, tro fan att ingen kan rädda oss, du och jag, vi, Sverige! Och stormen hörs ännu tydligare i färska ”Himlen över city” – årets bästa svenska låt så här långt. ”Det är okej att gå sönder” sjunger Stenström till ett hypnotiskt komp och ber oss att inte gråta. Han har aldrig låtit mer förstörd. I de sista refrängerna hörs en sorgsen gitarr; den låter som prästernas basuner i Jeriko. Och murarna faller.
Därför är Thomas Stenströms metamorfos ännu en bekräftelse på min poptes: att all verkligt bra musik måste emanera ur ångest och depression. Den måste gå hand i hand med samhällsutvecklingen, och den måste berätta för oss att livet som vi lever kommer lämna oss ensamma.
Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
