Foto: Junn
HYMNs Alvar Johansson har pratat med Alloysious Massaquoi i albumaktuella trion Young Fathers. Läs intervjun nedan.
– guhd, thunks surr
Egentligen säger Alloysious Massaquoi ”good, thanks sir” när jag frågar en tredjedel av den skottska trion Young Fathers hur det står till. Men skotskan är så bred att bokstäver liksom faller in mot munnen i mitten av orden.
Nu är det snart fem år sedan gruppen debuterade och deras femte fullängdare Cocoa Sugar finns ute att lyssna på, prydd av ett förvridet och laddat ansikte, utannonserad i samband med släppet av en av årets hittills starkaste låtar: den dunkla dancehallåten ”In My View”.
Jag föll nästan direkt för den första singeln, ”In My View”. Men den är ett ganska stort steg iväg från ert tidigare sound. Det är både klarare och mer fokuserat. Hur tänkte ni kring det?
– Vi ville nog verkligen gå emot det vi tidigare gjort, mest av allt för att processen fortfarande skulle kännas spännande. Och om vi öppnade upp ljudbilden och gav varje ljud mer utrymme kunde låten också andas mer. Ett tag funderade vi på att testa nya, renare mickar men gick ändå tillbaka ganska snabbt. Så på så sätt blev nog slutresultatet någonting mittemellan nytt och gammalt.
Ja, jag upplevde en stark underton av dancehall i den.
– Verkligen, det känns mer som popmusik än någonting annat vi gett ut. Det var ganska befriande att bara släppa alla förutfattade meningar kring vår musik och bara plocka de bitar vi ville ha.
”Det var ganska befriande att bara släppa alla förutfattade meningar kring vår musik”
I refrängen verkar det nästan finnas en känsla av uppgivenhet, särskilt i rader som ”I believe, to advance that you must pay”.
– Det gör det nog absolut. Jag tror att vi alla tre i bandet har olika tolkningar av vad den innebär, men för mig kretsar det kring livet och personliga förhållanden. Det, och tanken på att om du vill komma någonstans så måste du också offra något. Det finns inga direkta vinster. Så där finns det nog absolut en melankoli.
Intrycket av soundet på ”In My View” höll i sig när jag gav albumet en första genomlyssning. Den är verkligen både betydligt mycket klarare och mer minimalistisk än White Men Are Black Men Too. Tänkte ni mycket på att ni ville utveckla ert sound?
– Vi försökte mer än något annat hitta vad som faktiskt var essensen av gruppen. Jag menar, vi har alla olika idéer och preferenser gällande musik så vi försökte släppa in så många tankar vi kunde för att se vad som fungerade. Genom att släppa bruset och belamringen vi använde på White Men… tror jag att vi skapade en betydligt mycket mer öppen och organisk ljudbild. Man kan nästan ”röra sig” i musiken, och det uppskattar jag.
Varifrån kom titeln Cocoa Sugar?
– Den refererar till det mörka och ljusa, bittra och söta hos skivan, och är på ett sätt en symbol av dynamikerna som finns. Omslaget exempelvis, är ju ganska iögonfallande, eftersom det finns en ton av förvridenhet i den. Samtidigt så är ändå symbolen och bildspråket familjärt för många. Den känslan av kontraster mellan det invanda och aviga finns på hela skivan.
”Den känslan av kontraster mellan det invanda och aviga finns på hela skivan”
Videon till ”Lord”, som kom innan ni utannonserat skivan, hade ett väldigt kraftfullt bildspråk. Hur tänkte ni där?
– När vi släppte den singeln hade vi inte gett ut någon egen musik på länge, så vi kände att vi ville ha någonting filmiskt och uppseendeväckande att ackompanjera den med. Någonting som skulle kännas stort och storslaget, du vet? Vi tog med våra idéer till regissören Rianne White och hon expanderade den ännu mer. Regnet, hästen; vi la in små men laddade symboler för att den skulle kännas mer öppen och kraftfull.
Sex av era låtar blev även inkluderade på soundtracket till T2: Trainspotting 2. Den filmen känner jag på många sätt delar ljudmässiga teman med er musik, som dekadens och förfall. Eller? Och hur var det att jobba med?
– Ja, när vi blev tillfrågade blev vi oerhört förvånade. Det kändes riskabelt, som att det liksom antingen skulle flyga eller bara kollapsa totalt. Men Danny Boyle var så entusiastisk angående att få ha med oss och visade oss runt på inspelningen för att vi skulle kunna få grepp om filmen. Han hade så mycket energi och jag tycker fortfarande att han är en av de trevligaste människorna jag mött.
– Sen med teman så tror jag delvis att det går att koppla tillbaka till det där med kontraster. På ett sätt så är det en enorm kontrast för oss att få med vår musik i en uppföljare till en sådan ikonisk film. Vi är en grupp byggd på idéer och vi försöker alla tre alltid att få in så mycket som möjligt eftersom vi har så kort uppmärksamhetsspan. Så där fanns nog en utmaning att passa in våra låtar i filmen också.
Foto: Tim Brinkhurst
Var ni aldrig oroliga då för att bli anklagade för publikfrieri med det nya soundet?
– Den oron fanns nog med oss, så vi försökte att skala ner det utan att det för den delen tappade sin essens. Jag tror att vi ändå har vårt unika sätt att ta oss an musik som vi hoppas kan stå för sig självt. Om vi bara håller oss till den som grundtanke tror jag att vi kan ta oss an vilket format som helst och det kommer ändå att gå att känna igen som någonting av Young Fathers.
Men om ni alltid rör er runt med olika sound, finns det inte en risk för en sorts förvirring kring gruppens identitet? En splittring så att säga?
– Vi är nog på ett sätt ett ganska själviskt band eftersom vi bara plockar de referenser och ljud vi vill ha. Det finns nästan ingen ritning för vad vi gör, vilket nog delvis kan bero på att vi kommer från så olika bakgrunder och platser. Den musik vi kom med till varandra var väsensskild vilket ledde till att vi försöker att följa efter de ljud vi gillar utan att bry oss om att låta på ett visst sätt. Jag tror att den restriktionslösheten kan skapa ett utrymme för en stor mängd människor att samlas under samma musikaliska tak. Det finns något väldigt vackert med det.
