Singelaktuella Fritjof har precis släppt sommardängan ”Din rumpa”. En låt som beskriver känslan av att vara nykär och galen. HYMNs Alejandra Cerda tog ett snack med Fritjof om det gamla reggaebandet Röda Stjärnan Stockholm och hur vägen gick från reggae till dancehall.
Hej Fritjof, vad har du gjort på sistone?
– Jag har varit på landet och byggt hus.
Men du har släppt en singel också.
– Det har jag naturligtvis gjort. Jag har släppt en singel som heter ”Din rumpa”. Den låten handlar om det här stadiet som man kan vara i när man är nyförälskad, och man bara vill vara med den andra personen. När man blir lite sådär kär och galen.
Är tanken att det ska komma ett album under 2018?
– Nej, jag tror inte att jag kommer att släppa något album överhuvudtaget. Jag anser inte att album är en modern form att släppa musik på. De artister jag lyssnar på, mycket jamaicanska dancehallartister, de släpper inte album. Man satsar allt på en låt och ett släpp i taget. Om man släpper album, så kan det finnas så många spår som man känner starkt för, men som försvinner lite i mängden. Jag tror inte att album som format har någon större framtid om jag ska vara krass. Det är singelsläpp som gäller. Kanske släpper jag eventuellt en EP, men det ligger nog en bit in i framtiden skulle jag tro.
I tonåren spelade du med ett reggaeband som hette Röda Stjärnan Stockholm ihop med bland annat Dante Kinnunen. Vill du berätta något om det?
– Det var ett band som vi startade när vi gick i sexan, som var förvånansvärt framgångsrikt för att vara så små. När vi gick i högstadiet fick vi såna osannolika spelningar. Vi var på Gotland, i Norrköping och var till och med uppe i Sundsvall. Vi fick verkligen blodad tand för att spela live och visa upp oss, repa och skriva musik. Det har väl lagt grunden till varför vi fortfarande håller på med musik idag.
”Jag tyckte Bob Marley var så cool – så för mig var det aldrig någon tvekan om vad vi skulle spela”
Visste ni vilken genre ni skulle spela från början?
– Jag var torsk på reggae sen jag var liten. Jag tyckte Bob Marley var så cool – så för mig var det aldrig någon tvekan om vad vi skulle spela. Det var nog flera andra som också hade torskat på reggae så nej, det var givet. Plus att vi tyckte det var coolt för ingen annan höll på med det då. Skejtpunk och sånt var hett på den tiden. Vi hade en rivalitet med ett annat band som gick så långt i sin strid att de gjorde en låt som hette ”Reggae Sucks”, haha! Trummisen i det bandet blev sen en fantastisk duktig reggaetrummis som nu spelar med alla stora; Icona pop och you name it.
Vad var det som hände med dig när du fastnade för reggae?
– Jag vet inte, har alltid haft en extrem dragningskraft till reggae. Den rytmen och det beatet. Det lät så jäkla coolt. Det är mycket luft i musiken. Om man kan spela det bra som band så finns det en nerv i det hela tiden som jag tycker är fantastiskt fortfarande. Jag lyssnar på samma musik idag som jag gjorde då. Jag blir aldrig trött på det.
– Om jag hade spelat upp musiken jag gör nu för mig själv när jag var 15 så hade jag tyckt det var helt vidrigt. Jag gillade inte dancehall då. Jag var inte alls inne på det. Det tog mig många år att acceptera den musikgenren – den är ganska konstig jämfört med reggae som är rätt rak och tydlig. Att hålla på med just dancehall var aldrig något självklart. Det tog lång tid för mig att acceptera genren och till slut börja älska det. Nu är jag helt besatt av den musiken.
Har du en bild av hur du vill att din dancehall ska låta?
– Det är svårt att hitta ett bra tema att skriva på för väldigt hård dancehall. Egentligen måste jag säga att jag tycker mer om lite mjukare dancehall, det är enklare att relatera till och jag har lättare att komma på ämnen att skriva om när det kommer till den typen av musik. Men jag vet inte, jag gillar all typ av dancehall. Det finns nog inget som jag inte skulle göra.
– Jag kommer på en låt, skapar en demo som jag tycker passar och sen utgår jag från den – men sen så har jag tagit hjälp av Dante [Kinnunen] och Kalle Perlskog och låtit dem sätta sin prägel på produktionerna och då blir det lite annat än mitt universum. Jag har så starkt kontrollbehov när det gäller min musik. Jag måste våga släppa ifrån mig den för att det ska bli intressant för andra än för mig själv.
Tror du det blir för otillgängligt för andra om det är för mycket av bara dig?
– Nej, det tror jag väl egentligen inte. Jag har absolut en, vad ska man säga, kommersiell infallsvinkel på allt jag gör. Jag vill inte skriva musik för byrålådan. Jag vill skriva musik som når så många som möjligt.
Vad betyder det?
– Jag vill inte vara en del av en urbanscen, jag vill vara frikopplad från det. Om jag skulle göra ett samarbete med någon annan artist så skulle det sista jag tänkte på att göra det med en hiphopartist eller en annan dancehallartist. Det skulle vara mycket mer intressant att göra det med någon som är i en helt annan genre.
Det har varit mycket av en identitetspolitisk debatt. En debatt om att man inte ska ta plats i någon annans rum. Får du såna kommentarer för att du är vit?
– Jag har inte fått det. Rent musikaliskt och andligt så känner jag mig så otroligt nära den jamaicanska musikscenen. Jag hittar liksom inget annat forum som jag skulle kunna känna mig rätt i förutom det. Men det klart att det finns en problematik där med tolkningsföreträde och en position som vit medelklassman. Jag blir inte riktigt bli klok på det själv. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag kan inte riktigt ursäkta min närvaro. Det skulle kännas lite konstigt. Man kan snarare använda sin position för att försöka flytta fram andra människors positioner. Det är en jättesvår fråga.
Gör du det då? Känner du att du kan använda din plats eller din röst för att lyfta andra?
– Kanske inte just nu, men jag har planer på hur jag vill lägga upp det när jag har lite mer makt och pengar.
