Seu Jorges brasilianska bossanova i symbios med David Bowies låtskatt

Seu Jorge spelar på Nalen. 2018-06-19. Foto: Elin Bryngelsson Lidestedt/Rockfoto

Sedan David Bowies bortgång i januari 2016 har hyllningskonserterna, eventen och utställningarna avlöst varandra. Inte konstigt för en artist som gjort ett så stort avtryck, inte bara på musiken utan på hela samtidskulturen. Trots goda intentioner har det mest varit tragiska påminnelser om att vi aldrig kommer få se originalartisten på scen igen.

Så det är med blandande känslor jag beger mig till Nalen för att se den brasilianske artisten och skådepelaren Seu Jorge bjuda på en hyllningskväll med sina säregna akustiska tolkningar av Bowies största klassiker. Femton år efter Wes Andersons The Life Aquatic with Steve Zissou, filmen där låtarna först framfördes, turnerar han för första gången med den reportrar som framför allt gjort honom känd utanför Sydamerika.

Efter genombrottet som skådespelare i Guds Stad (2002) hade Seu Jorge vänt en tillvaro som hemlös dagdrivare och gatumusiker i Rios slumområden till respekterad och anlitad. Men utanför Brasilien var han fortfarande okänd när telefonen plötsligt ringde. ”Jag är en svart man från Rios favelor. Jag kan inget om rockmusik”, svarade Seu Jorge avfärdande när regissören Wes Anderson föreslog att han skulle tolka klassiska David Bowie-låtar på en oljetanker i Italien. Men efter flera övertalningsförsök föddes en kärlek till låtar som”Changes”, ”Queen Bitch” och ”Life on Mars”.

Några veckor senare befann han sig ombord på fartyget Belafonte utanför ön Ponsa vid Italiens västkust tillsammans med Bill Murray, Cate Blanchett, Jeff Goldblum och de andra stjärnorna i ensemblen. Wes Andersons märkliga idé visade sig vara ett genidrag och trollband såväl biobesökare som Bowie-fans. Till och med upphovsmannen själv rördes av Seu Jorges avskalade gestaltningar.

Kvällens konsert, arrangerad av Selam och Nalen, inleds med ”Ziggy Stardust” och fortsätter med flera av Bowies mest välkända verk som ”Space Oddity” och ”Suffragette City”. Tempot är härligt brasilianskt avslappnat och numren blandas med anekdoter om filminspelningen, samtalen med Wes Anderson och livet i Rio.

Trots att alla låtar är välbekanta lyckas Sue Jorge med små medel göra de till sin egna utan att göra avkall på kärnan. Det är som tre upplevelser parallellt. Minnena av originalversionerna, filmen och konserten som framförs växer ihop till en helhetsupplevelse där tre konstnärers verk blir till ett.

Det är en udda blandning som egentligen inte borde fungera. Brasiliansk bossanova och David Bowies låtskatt enas i symbios framförd med precision och omtanke. Sorgen och saknaden går inte att komma ifrån men till skillnad från de sedvanliga hyllningarna lyckas denna kväll göra att sentimentalitet och tillbakablickar blir till en väg framåt.

En smärtsamt vacker ”Lady Stardust”, tillägnad Cate Blanchett, är en av många höjdpunkter. När publiken fyller i med allsång under ”Starman” har de flesta invändningar fallit bort för längesen.