Mina inköpta gummistövlar tjänade mig väl. Valet stod mellan retrosnygga designstövlar och en lågprisvariant. Jag upplyste min sambo: ”Jag måste ha de där ursnygga designstövlarna!”. Min sambo hjälpte mig stå emot WOW-normen. Det blev lågpris.
Efter att ha sett Erik Lundin avsluta sin spelning med kraft och elegans, väntade Anderson .Paak & The Free National – missade större delen av Lundin-spelningen på grund av logistiska bekymmer. Jag kunde inte ta mig till Slottskogen i tid. Ett problem som jag delade med The Libertines. Frågan var om de skulle dyka upp efter att de flyttat spelningen från torsdagen till fredagen. Det skulle visa sig att denna väntan var det mest intressanta med själva bokningen.
Tillbaka till den amerikanska västkusten (drömscenario). I januari släppte Paak sitt andra album under nuvarande namn och att ta del av Kalifornia-sonens mix av hiphop, R&B, soul och funk får det att spritta i hela kroppen. Låtarna från Malibu-skivan expanderar ytterligare och det är ren glädje som sprids från scenen. Underhållning av högsta klass. Scenen är lite hal på sina ställen, men inledningsvis sitter Paak tryggt bakom trumsetet.
”The Season/Carry Me” utvecklas till en humoristisk, men samtidigt allvarlig berättelse om barndomen; Brandon Paak Anderson berättar om sin dröm om att få ett par Jordans, men mamman har inte råd och livssituationen gör det omöjligt. Paak ger inte upp och till slut får han prova sina drömskor. Han vill inte smutsa ner dem. Därefter utvecklas spelningen till en av årets bästa. Läs Wai Kei Fungs recension.
Utifrån mitt priviligierade medelklassliv var det helt rätt att köpa de billiga gummistövlarna. Varför betala dyra pengar för något som ändå ska smutsas ner?! Hur som helst blev stövlarna min räddning och ett hjälpmedel för att få bra scenplatser. De flesta besökare vill inte förstöra sina väl utvalda sneakers, vilket gjorde att de balanserade på plastmattorna som lagts ut för att skydda gräset. Detta resulterade i att de hedonistiska The Libertines-fansen stod på rad för att se Pete Doherty och Carl Barât agera dekadenta fyllegubbar, medan undertecknad kunde inta en bra position i de allt större regnpölarna.
Prognos. På söndag ser förmodligen Slottsskogen ut som att två brittiska rugbylag vältrat sig i leran och smutsen – en stark kontrast mot festivalens ordentliga och präktiga framtoning. Det var inte direkt kö till den alkoholfria ölen och vissa av dagens panelsamtal stod utan större publik. Ett stort antal hade dock hittat till själva festivalen och rent generellt var det mycket folk på dagens spelningar.
Långt innan The Libertines övervunnit logistiken för att slutligen spela på festivalen såg jag Kamasi Washington blåsa huvudet av publiken med sin moderna frijazz. Rakt igenom bländande. Mer levande musik får en leta efter. Livemusik i sitt esse. De båda amerikanerna Paak och Washington gör så mycket mer av sina uppträdanden än exempelvis The Libertines och Morrissey. Under gårdagens konsert med The Smiths-legenden förvandlades exempelvis de flesta låtar till en stabbig köttgryta (ursäkta liknelsen).
En artist om undvek att bli tungfotad är Zara Larsson. Iklädd Musik utan gränser-t-shirt, okomplicerad framtoning och färgsprakande koreografi behövde hon inte mycket tid för att locka till sig dagens hittills största publik. Jublet stiger när hon avslöjar att nya albumet kommer inom kort och den egenskrivna ”Funeral” borde sätta stopp för att hon är en konstruerad artist. En annan kvinnlig artist som övertygar är ikonen Grace Jones, som trotsar regnet i kroppsmålning. Klädbytena är många, men musiken är kvar på en klubb i New York. Inte helt lätt att få ihop med dagens vardagsgrå Göteborgsmiljö, men det fungerar.
Lite senare visar Nicole Sabouné varför hon är Sveriges gothpopdrottning. Under fredagen är Larsson ljuset, medan Sabouné får symbolisera mörkret. I likhet med Jones måste jag dock åka hem för att göra ett klädbyte.
Jag hinner tillbaka till Slottsskogen för att se delar av PJ Harvey, som fullkomligt marscherar över sina konkurrenter och ger ordet tyngd en ny innebörd. För att inte missa HYMNs DJ-set på Pustervik blir upplevelsen kortvarig. Vem bjuder mig på en resa till Danmark för att se Harvey spela den 9 oktober?
På väg bort från området hinner jag reflektera lite över dagen. Jag minns Max-personalens überstress över att serveringssystemet kollapsat, vilket ger en bra bild av denna festivals förutsättningar. Det är bekvämligheternas festival. Och i ärlighetens namn börjar jag se mig om efter andra, mer nischade festivaler, som inte serverar tankar och föreställningar på ett silverfat. Givetvis är det bra att arrangörerna ger besökarna möjlighet att reflektera, men kan tycka att det blir lite väl mycket ordning och reda. Sponsorer som gör allt för att etsa fast sina slogans tills varje fras sitter på näthinnan.
Det har även visat sig att säkerhetsvakterna agerat mer än hjärtlöst gentemot människor som samlat pantburkar. Ömsesidig respekt är det enda rätta. Andra vägar borde inte finnas på kartan.
Utan att överdriva blir kvällen på Pustervik en strålande avslutning. Chicago-baserade Whitney återvänder till klubben med sin fina debutskiva Light Upon The Lake och ger återigen en knäckande version av singeln ”No Woman”. Finstämt vemod som sätter publiken i tårar.
Efteråt visar Dua Lipa att hon är mer än sina aktuella singlar ”Hotter Than Hell”, ”Last Dance”, ”Be The One” och ”New Love”. Framtiden ser ljus ut. Det ska även sägas att klubbens öppningsakt Liima överraskade stort. Nya låten ”Two Hearded” golvade till och med VÅRØ-grabbarna bredvid mig. Mungiporna uppåt.
Kvällen avslutas med att jag får äran att stänga Pustervis Foajébar med The Stooges ”No Fun”. Svårslaget.
(Årets upplaga har även bjudit på en mängd avhopp och när det stod klart att ersättaren Kelela ersätts av Parham blir det mest humoristiskt. Om jag ska tolka det rätt – när det kommer till tredjevalet så är det möjligt att bjuda in en Göteborgsartist. Årets lokala akter är skrämmande få. Skrev en text om detta förra året och det har uppenbarligen inte blivit bättre).
