Ingen av de fyra i Tribulation har hunnit fylla 30, ändå känns både bandet och medlemmarna som veteraner. Bandets rötter går förvisso tillbaka så långt som 2001, men nya Down Below är trots allt bara Arvika-kvartettens fjärde fullängdare.
Tribulations dödsgoth är så unik och högkvalitativ att det vore tjänstefel att göra för stora förändringar från en platta till en annan. Någon gigantisk skillnad sedan sist är det dock inte. Jag hör fler stick från In Solitude och Iron Maidens 80-tal samt ett något luftigare anslag än förut, men i övrigt är formulan densamma. På ett bra sätt.
I en tid då många envisas med att proklamera albumformatets död är det trevligt att kunna konstatera att Tribulation snarare trappar upp än monterar ner den speciella helhetskänsla ett album kan ge.
Kompositionerna är mer komplexa och det är inte tu tal om att Tribulation besitter några av branschens vassaste låtskrivarpennor. Att bandet har utvecklat sin fäbless för – för genren – oortodox orkestrering ger materialet ytterligare djup.
Även om alla nio spår är riktigt bra är det egentligen bara virvlande Ghost-pastischen ”Nightbound”, lågmälda Anna von Hausswolff-gästade ”Purgatorio” och storslagna ”The World” som på egen hand verkligen knockar mig, men tack vare albumkänslan är Down Below större än summan av dess delar och därför ändå ett litet mästerverk.
[Century Media, 26 januari]
