Grandaddy: Malmöfestivalen 22/8

Till tonerna av John Sebastians ”Welcome Back” kliver de återförenade lo-fi-legendarerna i Grandaddy upp på Posthusplatsens största scen. Exklusivitet är ett ord som missbrukas i sådana här sammanhang, men eftersom Malmöbesöket faktiskt bara är det tredje stoppet på Europeisk mark sen bandet gick skilda vägar för sex år sen, är det ett fullt befogat epitet den här gången. Och visst välkomnar vi dem. Vi, för jag kallar oss vi, jag och de övriga i publiken som har det gemensamt att vi besitter det kollektiva minne som förhärligar den tid vi då vi alla var slackers eller möjligtvis nyantagna på etnologi 1-20 p. I skarven mellan nittiotal och tvåtusental var Grandaddy våra främsta vardagshjältar.

Truckerkepsen är utbytt mot sotarmössa, annars är han sig lik, den gode Jason Lytle – mannen med en så sammetsliknande stämma att till och med kollegan Lou Barlow ligger i lä. När han sätter i gång ”tu-tu-tu-tu-tu-andet” i första låten ”El Caminos in The West” bevisar han detta ytterligare en gång.

”We are from that part of California that isn’t Los Angeles and isn’t San Fransisco” är en av de få fraser som yttras i mellansnacket. Jag sluter ögonen och drömmer mig tillbaka till sommarens roadtrip i nyss nämnda delstat och tänker att det inte kan vara en slump att så mycket ljuvlig musik kommer därifrån. Grandaddys musik är det perfekta soundtracket till soliga sommardagar och det känns nästan lite fel att de råkar spela i Malmö precis dagen efter att den kortvariga men extremt tropiska värmeböljan lämnat oss.

Jag har ställt mig långt fram redan från början och för en gångs skull på Posthusplatsen märker jag inte av det dåliga ljud som annars karaktäriserat många av spelningarna på stället. I takt med att de där typiska glimrande rymdlooparna och himmelska gitarrmattorna fortgår, och hits som ”The Crystal Lake” och ”Summer Here Kids” avverkas, tränger jag mig än längre fram mot kravallstaketet. Till slut står jag allra längst fram och ler belåtet. Fullt nöjd med kvällens spelning. Så här i efterhand svårt att avgöra om spelningen verkligen var så där bra som det kändes eller om jag var hög på nostalgi. Men spelar det egentligen någon roll?