Julskivor – can’t live with them, can’t live without them, inte sant?
Bortsett från Mark Kozeleks alldeles utmärkta undantag är julmusik världens onödigaste genre. Det räcker liksom alldeles utmärkt med att leta upp en julskiva eller en julspellista i valfri strömningsapp runt första advent och sedan radera den igen på juldagsmorgonen. Resterande 49 veckor per år är julmusik det absolut sista de allra flesta spontanlyssnar på.
Med det sagt och innan jag går in på just den här julskivan, ska jag också här och nu komma ut som en ganska rabiat Sia-älskare. Kort sagt tycker jag att hon är ojämförligt fenomenal både som låtskrivare och sångerska.
Och ärligt talat, hur kan man inte älska henne för låtar som ”Diamonds” (versionen hon gjorde hos Howard Stern är värd att dö för), ”Chandelier” eller fjorton år gamla ”Breathe Me” – alla tre är på varsitt sätt fulländad perfektion.
Det är också svårt att inte älska henne för att hon tagit sig upp från den avgrund av missbruk och psykisk ohälsa som var nära att ta livet av henne. Eller för hennes kamp för allas lika värde och rättigheter. Eller för att hon är en av extremt få som på riktigt faktiskt har gjort något nytt på en popscen.
Att hennes röst är rent omänsklig gör det ju inte direkt svårare. Så inte heller hennes fullständigt briljanta insats i Carpool Karaoke eller det faktum att hon är en allmänt bra människa.
Men – även om superlativ aldrig kommer kunna göra 41-åringen rättvisa – behöver världen verkligen en julskiva av och med henne?
Svaret är förstås ett rungande ”nej”. Även om Sia har haft den goda smaken att faktiskt skriva nya jullåtar i stället för att tolka samma gamla melodier som alla andra redan har förstört tusen och åter tusen gånger om, så är det fortfarande julmusik.
Inte ens Sia kan göra särskilt mycket med den här genren, trots fria tyglar. Visst, ”Candy Cane Lane”, ”Ho Ho Ho” och ”Sunshine” är charmiga, ”Snowman” hade kunnat bli ännu en superhit för australiensiskan om den inte handlat om en smältande snögubbe, och visst visar hon upp en del av sina utomjordiska skills i ”Underneath the Mistletoe”. Men där stannar det.
Everyday Is Christmas är en julskiva. Det är visserligen en Sia-skiva, men ändock en julskiva. Och som sådan inte i klass med gödsel som God jul med Loket eller Dansband – julmusik, men inte heller värd att nämnas i samma mening som Kozeleks Sings Christmas Carols.
Men jag älskar Sia ändå.
[Monkey Puzzle/Warner, 17 november]
