När HYMNs chefredaktör skickade ut frågan om vem som ville recensera Yemis debutalbum Neostockholm hade jag svårt för att inte skrika rakt ut i ren upphetsning. Sedan första gången jag hörde Yemi någon gång i början av 2015 har jag försökt följa det han gör – av den enkla anledningen att jag verkligen gillar hans musik.
Under förra årets Way Out West-festival stod jag och lyssnade när Yung Gud spelade och då såg jag Yemi i publiken. Jag gick fram och frågade om han skulle spela. Han svarade allvarligt och hemlighetsfullt och sa att jag skulle komma till Yaki-da senare. Jag kände mig förstås oerhört sedd och smickrad av hans inbjudan. När han sedan gick på scenen blev jag väldigt uppspelt. Det är med andra ord med höga förväntningar som jag tar mig an Neostockholm.
Yemi tillhör skaran 90-talister som vurmar för just 90-talet och det syns i bildspråket på hans skivomslag, i musikvideor, i klädstilen och hörs i musiken. Grunden i hans musik utgörs dock av trap beats, vilka han pepprar med nutida vardagsreferenser och subtila ordvitsar filtrerade genom autotune.
För mig som var ung under 90-talet och fortfarande är ung (i förhållande till övrig befolkning) är det lite för nära inpå att tycka att 90-talets klädstil och musikuttryck är något att hylla så ogenerat. Det verkar inte Yemi tycka, eller är det hela ironiskt? Jag vet inte, men ”Gratulera när du ser mig” innehåller ett gitarrsolo som i alla fall jag associerar till män i fyrkantiga skinnjackor och ljusblå jeans.
Under några av de andra låtarna tar sig 90-talsinfluenserna ett annat uttryck och man hör spår av eurodance. I låten ”Alien” har Yemi den goda smaken att samarbeta med stjärnan Cherrie där hennes snirkliga r&b-röst bryter av hans rap perfekt.
Faktum är att vilken låt som helst ifrån Neostockholm kommer få mig att gå upp på dansgolvet, och jag kommer dansa lite generat till ”Missat samtal” – en låt som jag misstänker kommer generera någon enstaka freudiansk felsägning.
[Ledighetsmaskinen, 12 maj]
