Jag minns mitt första Kalas. Det var 1997, varm sommar och en scen hade byggts upp bakom Ångfärjestationen i Helsingborg. Mitt 16-åriga jag upptäckte nykomlingarna Weeping Willows och tyckte att Whale var världens coolaste.
Den kvällen var också första gången jag såg bob hund på scen, vilka med sin publikfriande gränslöshet förändrade min syn på vad ett framträdande innebär i grunden.
Denna kväll hade jag hoppats på att åtminstone till viss del få återuppleva gamla minnen. Kalasturnén har återuppstått efter nästan tjugo års uppehåll och nu, i likhet med 1997, skulle bob hund vara en av huvudakterna. Det visade sig dock att jag skulle mötas av oerhörd besvikelse och att mina förväntningar inte skulle infrias.
En av anledningarna är något som arrangörerna inte kunde rå över. bob hund ställer in samma dag som Malmöstoppet på grund av sjukdom. För att göra ont värre måste även Gina Dirawi göra detsamma (och två inställda akter av sju är extremt oturligt). Med så lite tid att minska skadan lyckades arrangörerna åtminstone täcka en av luckorna med Emil Jensen. Biljettköparna blev också erbjudna att ta med varsin vän som kompensation.
Den andra anledningen till min stora besvikelse kanske inte heller har gått att rå över men handlar mer om lågt köptryck, antar jag. Självklart måste man förvänta sig att industrisemesterns stora musikfest ska hållas utomhus. Det är trots allt slutet på juli och det känns som hela poängen med Kalas. Dock ändras planerna på att stänga av Friisgatan utanför KB ganska lång tid före kvällens festival. Istället kommer alla spelningar äga rum inomhus, antingen på KB eller på Babel några hus bort.
Även om jag oftast brukar hålla modet uppe känner jag mig hopplöst oinspirerad när jag går igenom ett gassande soligt Malmö, förbi välfyllda uteserveringar i vetskap om att jag ska tillbringa denna vackra, temperaturmässigt idealiska kväll inne i dunklet på två mörka, svettiga klubbar.
Även om Emil Jensen ställt upp och hoppat in med kort varsel så är han inte en direkt ersättare för bob hund (istället har Markus Krunegård flyttats från tidig kväll till att avsluta strax före midnatt). Jensen cyklar miljömedvetet runt Sverige med sin tänkvärda, miljökontemplativa show ”Än Susar Skogen” och var som tur var hemma ikväll för att välkomna Malmöpubliken. Det är ett ytterst trevligt inhopp med lika mycket prat som sång. Det är i det här fallet inget negativt eftersom Jensen har mycket klokt att säga och kan vara Skånes mest behagliga och kloka musiker.
Sedan blir det skytteltrafik upp och nerför Bergsgatan för övriga spelningar. Det stora problemet med att se samtliga artister inne på klubb är att man måste ge spelningarna sin fulla uppmärksamhet. På en utomhusfestival kan man åtminstone gå undan en bit, om det är något som inte faller en i smaken, för att ta en öl och bara umgås. Jag ger dock alla en chans, även om jag i några fall bara ser två-tre låtar innan jag avviker för antingen falafelpaus eller för att ta en öl på andra sidan gatan med vänner i solskenet (vilket ju är vad man vill göra en julikväll som denna – med eller utan musik).
Kortfattade intryck om kvällens artister: David Ritschard med band bjuder på buskisartat framträdande som fyller mig med så mycket andrahandsskam att jag måste fly därifrån. Johnossi är energiska och peppade. Cherrie sjunger fantastiskt och bjuder på bra mellansnack, även om förinspelad sång av duettpartners förtar liveupplevelsen en smula. Grant bjuder på kvällens trevligaste överraskning även om hennes set bara varar en dryg kvart innan avslutningsakten går på scen. Här är det ju Markus Krunegård som fått fylla bob hunds skor och han gör ett ganska bra jobb (inte för att jag försöker jämföra de två – i så fall har Krunegård ungefär en hundradel av Thomas Öbergs energi). Ljudet under den sista spelningen är dock uselt, vilket är märkligt eftersom det låtit bra under kvällens tidigare spelningar.
Helhetsintrycket av kvällen är inget vidare. Även om spelningarna flöt på som de skulle är ju sjuklingarnas frånvaro ytterst påtaglig och ingen var väl beredd på att behöva stå inomhus i mörker en varm sommarkväll. Det bådar inte gott för en fortsättning på Kalas återuppståndelse. Om festivalen trots allt kommer tillbaka nästa sommar hoppas jag att den görs om och görs rätt.
