Kikagaku Moyos fjärde album House In The Tall Grass får mig att tänka på Tokyobandets landsmän Jacks – ett av Japans bäst bevarade hemligheter – som 1968 släppte omtumlande Vacant World. Ett psykedeliskt och mångbottnat popalbum med jazzinfluenser. Jacks inflytande går främst att spåra till musikens skiftande karaktär, med resultatet att produktion känns organisk, nyfiken och nyansrik. Trots långa instrumentalpartier blir låtarna aldrig tröttsamt monotona.
Medlemmarna blickar tillbaka till 60-talet, införlivar 70-talets komplexitet, men fångar ändå en samtidskänsla som gör Kikagaku Moyo relevanta 2016. Den främsta anledningen grundar sig förmodligen på bandets förmåga att uttrycka isolation, ensamhet, och denna känsla kan alla generationer relatera till (oavsett bakgrund).
Aktuella singeln ”Green Sugar” är en av årets finaste inspelningar och i en intervju har trummisen Go Kurosawa berättat att låten inspirerats av morgonpromenader i skogen. Beskrivningen förstärker känslan av natur, höga berg och kristallklar atmosfär – den största delen av Japan är som bekant täckt av skog och berg, medan storstäderna endast utgör en bråkdel av landets yta. Framför allt präglas ljudbilden av atmosfärisk folkpsykedelia, vilket kontrasterar avslutningen som formas av en mer kraftfull attityd. Naturens fridfullhet kan på kort tid övergå till hotfullt mörker.
Kvartettens tidigare skivor har också blandat mjuka och hårda element, men musiken har aldrig varit lika fokuserad som på detta album. Låtarna är relativt långa, men undviker att försvinna ut i oändligheten. Ljudbilden är med andra ord mer koncentrerad än innan, melodikänslan och popinfluenserna framträder tydligare, men utan att tumma på den psykedeliska grundstommen.
Bland Kikagaku Moyos mest trippade poplåtar hittas ”The Spinning Wheel” från bandets splittolva med amerikanska Moon Duo, men den har lämnats utanför på denna skiva. Ändå värd att uppmärksamma.
I likhet med singeln ”Green Sugar” går det att hitta flera låtar som inspirerats av morgonens första timmar. Ett av de bästa exemplen utgör gränslösa och instrumentala ”Melted Crystal”, som tar udden av all aggression, för att endast fokusera på lugnet och harmonin – musiken ger en behaglig upplevelse av att lämna stressen bakom sig. Medryckande ”Kogarashi” driver upp tempot för att skapa kontrast till de mer reflekterande partierna och med jämna mellanrum återkopplar medlemmarna till den japanska noise-traditionen. Detta är ett album med många register.
[Guruguru Brain, 13 maj]
