Nytt år. Ny musik. Precis som under förra året kommer vi vid slutet av varje kvartal att sammanfatta den bästa experimentella musiken som släppts under de senaste tre månaderna, och precis som förut samlar vi i denna genomgång det bästa och mest lyssningsvärda inom exempelvis drone, ambient, frijazz, avantgarde, konstrock, noise, minimalism, improvisationsmusik och mycket annat. Musik som är svår att placera inom ett konventionellt genrefack.
En spellista med ett urval av låtar från nedan nämnda skivor hittar ni HÄR:
Dialect – Under ~ Between
På den fjärde soloskivan under namnet Dialect samarbetar kompositören och producenten Andrew PM Hunt med kammarmusik-ensemblen The Immix Ensemble. Med utgångspunkt i gamla övergivna låtskisser använder de sig av en arbetsmetod där Hunts elektroniska kompositioner först översatts till akustiska stycken och sedan tillbaka till elektronisk musik för att slutligen mixas ihop till en helhet där Hunts synthar blir ett med saxofon, cello, piano och slagverk. Musiken är abstrakt och flytande i gränslandet mellan vaporwave, ambient och minimalism. Stundtals svåråtkomlig, men hela tiden i en fascinerande framåtrörelse.
Floating Points & Pharoah Sanders & The London Symphony Orchestra – Promises
Det finns drömsamarbeten och så finns det drömsamarbeten. Lika oväntat som självklart är mötet mellan jazzlegendaren Pharoah Sanders, elektronikaproducenten Sam Shepherd, mer känd under namnet Floating Points, och The London Symphony Orchestra. Albumet har spelats in under flera års tid med de två förstnämnda tillsammans i en studio i Los Angeles, medan symfoniorkestern la sista handen vid projektet när de adderade sin del under pandemisommaren 2020.
Resultatet är ett trekvartslångt stycke i nio delar som lyfter fram det bästa ur var och en av beståndsdelarna. Alice Coltrane-stråkar möter kosmiskt hummande ambient, mjuka piano-loopar och meditativ spirituell jazz i perfekt harmoni.
Shepherd har lämnat både dansgolvet och det melodiska drivet från sina tidigare skivor hemma i byrålådan i förmån för ambienta och neo-klassiska texturer. Att han tassars på tå runt Sanders är tydligt, kanske är han stundtals för respektfull, men samtidigt passar de återhållsamma elektroniska arrangemangen och den sparsmakade akustiska instrumentationen väldigt bra med Sanders inkännande toner. Sanders saxofonspel svävar som ordlös sång över Shepherds ljudmattor och gifter sig perfekt med orkesterarrangemangen.
Det här är årets hittills bästa skiva, och det ska mycket till om samma sak inte gäller i december också.
Sam Gendel – Fresh Bread
Förra våren, när pandemin fortfarande var i sin begynnelse, smög avantgarde-saxofonisten Sam Gendel ut vad som verkade vara resultatet av en komplett hårddisk-rensning i cyberrymden. 52 låtar och skisser som inte verkade ha hittat något hem på Los Angeles-artistens två album från förra året. Improviserade saxofonstycken såväl som experimenterande med synthar, samplingar och trummaskiner.
Låtarna togs relativt snabbt ner från internet igen, men får nu en officiell release på kvadrupel-skivan Fresh Bread som samlar ett arkiv av idéer som spänner över hela Gendels musikaliska spektrum. Från postmodern jazz via R&B vidare mot ambient och instrumental hip-hop. Inte sällan allt på en gång. Det är en lika fascinerande som omfattande samling musikstycken där man av materialet med enkelhet hade kunnat sätta ihop 3-4 helt olika skivor som alla hade stått bra på egna ben.
Nashville Ambient Ensemble – Cerulean
Nashville Ambient Ensemble är sprungna ur den experimentella musikscen i södra USA som tillsammans med artister som exempelvis William Tyler, Revenge Body, Dallas Acid och Optic Sink kommit att benämnas ”new weird south” – en bred ihopklumpning av musiker verksamma i amerikanska södern som tänjer den för regionen traditionella musikens gränser.
Under ledning av syntheziser-kompositören Michael Hix målar musikerkollektivet upp drömlika ambientladskap som står stadigt med en fot i Nashville och en fot i en musiktradition långt bortom den amerikanska södern. De spröda ljudlandskapen känns närmre yttre rymden än det amerikanska stäpplandskapet men slidegitarrer och försiktig pedalsteel förankrar hela tiden musiken i den närmiljö man valt att referera till i bandnamnet.
Perfekt för vänner av SUSS, Jeffrey Silverstein eller Chuck Johnson. Cowboy-ambient när den är som bäst.
Elori Saxl – The Blue of Distance
The Blue of Distance är ett konceptalbum om teknikens påverkan på vår relation med naturen, om hur behovet av fysisk närhet till naturen och andra människor luckras upp i teknologins tidsålder och om hur gränsen mellan tid och plats således börjar upphöra.
Med hjälp av digitalt modifierade ljudinspelningar av regn, blåst och vind har ljudkonstnären Elori Saxl med analoga synthar och en kammarkvintett med träblås och stråkar komponerat sju musikstycken, indelade i två kategorier. Hälften bär ordet ”Wave” i titeln, och hälften ordet ”Blue”. Hälften är inspelade under sommarhalvåret, den andra hälften under vintern. Sommar-styckena är mjuka och vackra, vinter-delarna kargare och mer återhållsamma. På skivan är de olika styckena medvetet placerade i icke-kronologisk ordning, vilket får musiken att flöda fram och tillbaka likt det samplade vågskvalp som återkommer genom hela skivan.
Även om upplägget kan tyckas överdrivet akademiskt och konceptuellt i överkant så är musiken känslomässigt lättillgänglig och förvånansvärt lugnande.
Pauline Anna Strom – Angel Tears in Sunlight
Under det tidiga 1980-talet egenutgav Pauline Anna Strom new age-musik på kassettband men lämnade några år senare musiken för en minst lika new age-ig, men mindre musikalisk, karriär inom healing, alternativmedicin och spirituell vägledning. Hennes musik förblev obskyr tills den alltid pålitliga skivetiketten RVNG Intl. släppte en antalogi med namnet Trans-Millenia Music innehållande hennes tidiga alster.
Det plötsligt ökade intresset för Stroms musik fick henne att återuppta musikkarriären och kort innan hon gick bort i december förra året slutförde hon Angel Tears in Sunlight, det nu postumt utgivna albumet som blev hennes första på över 30 år. Musiken – en slags kosmisk ambient, eller tropisk new age om ni så vill – är betydligt ljusare och mer lekfull än hennes tidigare inspelningar. Gnistrande ljudlandskap, hypnotiska meditationer och hyllningssymfonier till tama ödlor – allt finns här.
Sunburned Hand of the Man – Pick a Day to Die
Frirock-kollektivet Sunburned Hand of the Man har sedan 90-talet producerat en nästan oöverskådlig diskografi och antalet medlemmar som kommit och gått ryms knappt på en wikipediasida. Trots detta är Pick a Day to Die Sunburned Hands första riktiga studioskiva med en fast ensemble sedan 2010. Bandets vanliga tillvägagångssätt – att samla alla musiker som vill och kan i en liten lokal för att sedan trycka ”record” och se vad som händer – har tillfälligt fått stryka på foten för en något mer uppstyrd inspelningsprocess.
Som lyssnare behöver man emellertid inte vara orolig över att något gått förlorat. Den för kollektivet karaktäristiska blandningen av fri improvisation, psykadelsik rock, noise, drone och jazziga utsvävningar är intakt, bara lite mindre kaotisk och med fler J. Macis-solon.
Tomaga – Intimate Immensity
Tom Relleen and Valentina Magaletti i den experimentella instrumental-duon Tomaga hann efter en kamp mot klockan precis avsluta arbetet med Intimate Immensity innan Relleen mycket sorgligt gick bort i augusti förra året. Efter sig lämnar duon sitt finaste album hittills.
Magalettis trumspel är både motor och ankare i skivans tio låtar. Hon skapar ramen med polyfona rytmmönster som stundtals angränsar till gamelan, vid andra tillfällen till krautrock. Relleen i sin tur fyller varje utrymme runt trumslagen med pulserande elektronik, diskreta loopar och puttrande drones. Med sitt telepatiska samspel lurar de tillsammans med sig lyssnaren in i ändlösa labyrinter. Ett värdigt avslut för ett band vars karriär borde fått fortsätta länge till.
Ryley Walker & Kikagaku Moyo – Deep Fried Grandeur
På festivalen Le Guess Who? i Utrecht 2018 sammanfördes japanska psychrock-kollektivet Kikagaku Moyo och den amerikanske psychfolk-gitarristen Ryley Walker och hans band för ett improviserat set. Idén var, som så mycket annat på den barriärbrytande festivalen, att para ihop två vitt skilda akter, ställa dem på en scen ihop och se vad det resulterar i. Undertecknad, som var på plats i den lilla industrilokalen i södra Utrecht, kan intyga att idén föll minst sagt väl ut, något som även denna ljudupptagning av konserten styrker.
Walker placerade sedermera inspelningen i händerna på Cooper Crain från Cave och Bithin Bajas som i efterhand har fått lägga sin touch på musiken. Livekänslan har tonats ner i termer av störande publikljud och andra oljud, därtill har ljudbilden rensats upp och viss synthtextur adderats där det behövs. Slutresultatet blir sublim gitarr- och sitar-driven postrock med krautiga och psykadeliska vibbar som får Deep Fried Granduer att kännas som bra mycket mer än bara en live-bootleg.
