Det japanska psykadeliska folkrockbandet Kikagaku Moyo hör kanske inte till de mest givna Way Out West-bokningarna, åtminstone inte nu för tiden. Bokningen minner om en tid då festivalen fortfarande var progressiv och framåtskridande.
Konserten inleds med att bandet ställer upp i en halvcirkel runt trumsettet. Som i en ritual mejslar man sedan sakta fram den inledande rytm som sedan vecklar ut sig över de kommande tio minuterna. Många av låtarna som spelas under kvällen utgår ifrån studioversionerna men viker ganska snabbt av i andra riktningar och utsvävningar. Bandets senaste album Stone Garden spelades in live under improviserade former tidigare under året. Skivan antar ett betydligt råare sound än förra årets mer folkpoporienterade House in the Tall Grass, detta är något som följer med bandet upp på scen. Även om folkpsychen fortfarande är närvarande så är den ständigt i upplösning, påväg mot ett furiöst sammanbrott som hela tiden hotar i utkanten av musiken.
Blandningen mellan psykadelisk 70-talsrock, indisk folkmusik, krautrock och progg blir aldrig spretig utan smälter ihop till en organisk helhet. Dynamiken skiftar hela tiden mellan hårt och mjukt, alltid med en väldigt tydlig rytm i centrum. Motljuset bländar publiken samtidigt som musiken hypnotiserar lyssnaren.
Utöver gitarr, trummor och bas använder även bandet sitar vilket ger ett säreget uttryck som bidrar till en drömsk känsla. Stundtals faller man mot det folkligare soundet och stundtals mot det råare, oftast helt instrumentalt. Sången på japanska glider ofta strax över musiken i en monoton stämma som om det vore ett extra lager av instrument.
Ibland får man känslan av att bandet inte riktigt nöjer sig med en låt förrän varje droppe pressats ut, flera gånger stannar de upp som om låten egentligen är slut för att sedan börja om med samma stycke igen och igen tills fullständigt tillfredställelse uppnåtts. Flera av låtarna närmar sig därför 10-minutersstrecket, vilket gör att känslan av att speltiden är lite för kort känns ofrånkomlig. Den stående ovationen efter konserten kunde inte känts mer välförtjänt.
