HYMNs Ola Elleström och Kristoffer Nilsson var på Le Guess Who-festivalen i Utrecht, Nederländerna i förra veckan. Matig rapport finns att läsa nedan.
I år är det 10 år sedan Le Guess Who? arrangerades i Utrecht för första gången. Festivalen var under flera år en festival som pågick över hela stan – på klubbar, gallerier, i kyrkor, med mera – utan någon riktig knutpunkt. Så var det fortfarande när jag besökte festivalen 2012. Lite mer om festivalens karaktär och höjdpunkter det året kan man läsa i en text jag skrev här.
Sedan 2014 har festivalens upplägg förändrats något i och med att det nya konserthuset TivoliVredenburg (ja, det ser löjligt ut sammanskrivet men det ska vara så), som är beläget i stadens centrum, invigdes detta år. Här finns hela fem scener, utspridda över nio (!) våningar och dessutom foajéer och andra utrymmen som fungerar som barer, till merchförsäljning, utställningar och annat. Klubbarna och andra institutioner i stan används fortfarande, men det går utmärkt att lägga en hel kväll på Vredenburg. De flesta större namn och cirka hälften av den totala line-upen spelar där.
Det finns mycket att säga om festivalens line-up förutom att den är tämligen fantastisk om man gillar underexponerad musik av högsta klass. Det finns inga solklara headliners – festivalens mest kända akter utgörs av till exempel Sun Kil Moon, Thurston Moore, Kevin Morby och Perfume Genius – men här finns också tämligen unika konstellationer som knappt spelat live förut. Line-upen är inte heller bara en sammandragning av vad arrangörerna snubblat över och som råkar vara i krokarna, utan det är flera artister som valts ut till kuratorer och som satt samman en inte oväsentlig del av startfältet, vid sidan om festivalens egna val.
Årets kuratorer var bland andra Perfume Genius, Shabazz Palaces, James Holden, Jerusalem In My Heart och den holländske improvisationstrummisen Han Bennink. Musiker med olika bakgrund och inriktning och därmed kan man också förstå hur festivalen lyckats få till en så bred och samtidigt intressant lineup. Och även hur den, utan att dra till med knappt några riktigt kommersiella namn, sålt så många biljetter att det ofta blir köer till både klubbarna och till de stora konsertsalarna i Vredenburg. Han Bennink hade för övrigt som ambition att spela med alla sina bokningar, och hade seanser med såväl den japanska oljudsmästaren Keiji Haino, med Thurston Moore och frijazzlegendaren Peter Brötzmann.
Thurston Moore – arkivbild. Foto: Karin Lundin/Rockfoto
Tre av de artister jag anser gjort några av årets bästa album fanns på startlinjen. James Holden hann jag tyvärr bara se slutet av eftersom han var inblandad i en krock med andra bra namn, men det jag såg var väldigt imponerande. Hans senaste alster Animal Spirits ligger långt från tidigare mästerverk som The Idiots Are Winning och drar nästan åt svensk instrumentalprogg från 70-talet. De som känner mig vet att jag älskar det. Live, med både saxofon och trombon, är det mäktigt så det räcker. Hoppas jag får chansen att se en hel version vid tillfälle.
Mount Eerie spelade i den fina kyrkan Jacobikirk. Jag vet flera som hade denna spelning som helgens höjdpunkt. Festivalen hade koll på intresset och hade infört speciella (gratis) biljetter till denna spelning som man kunde boka innan. Vi hade turen på vår sida och fick plats en bit bak. Det var svårt att slita sig från Thurston Moores grymma spelning (hans band har bland annat Steve Shelley på trummor och Debbie Googe från My Bloody Valentine på bas) som pågick på Vredenburg delvis samtidigt, men att få höra Phil Elverums hjärtskärande sånger om sin hustrus bortgång live i en helt tyst lokal lockade ändå mer.
Spelningen var, förutom några nya låtar på slutet, helt centrerad kring årets sorgligaste skivrelease A Crow Looked at Me. Det var tredje gången jag såg Mount Eerie live och tredje gången jag lämnade med blandade känslor. Han är inte helt bekväm med livesituationen, och han har inte heller några direkta medel för att göra något annat än att spela upp sina låtar som de är. Att historien bakom låtarna är tragisk behöver vi inte Jacobikirk för att förstå. Jag tyckte albumet var mer gripande när jag hörde det på Spotify första gången. Några nya låtar, där humor var mer närvarande än sorg, spelades mot slutet.
Sist i denna del – Jane Weaver, som i år släppt det makalösa och intelligenta elektropopalbumet Modern Kosmology. Precis som med Eerie så njöt jag av Janes låtar, för att de är så bra i sig själv som kompositioner, men framträdandet var mer arrangerat för att låta som på skiva än att få låtarna att växa och tillföra något nytt. Missa dock inte albumet inför årslistandet vad ni än gör.
Amadou & Mariam – arkivbild. Foto: Sofia Blomgren / Rockfoto
Det anordnades även två minifestivaler i anslutning till själva Le Guess Who?, liksom för att markera att Utrecht är det verkliga epicentrumet för musik i Europa denna helg. ”På andra sidan stationen”, i de mer invandrartäta delarna, pågick under fredagen Lombok med huvudsakligen kultur från Mellanöstern. Jag och Kristoffer, som jag reste med och som återkommer med åsikter längre ner, underskattade publikintresset. Vi hade planerat in tre spelningar. Den första kom vi försent till då vi fastnade på en belgisk hipsterölbar av världsklass, den andra fick vi platser till längst bak i en kyrka (en lågmäld konsert med sångaren/poeten Walid Ben Salim och lutaspelaren Jaber Fayed) och den tredje, som var i en väderkvarn, var full när vi kom dit och kön av deppiga intressenter var åtminstone 50 meter lång. Man behövde inte Le Guess Who-armband för att komma in här, vilket förklarar intresset.
På lördagen var det så dags för Le Mini Who, en eftermiddagsfestival på alla möjliga lokaler i Utrecht. Vi såg fyra spelningar – en i en galleria, en på ett hipstercafé, en i en skivbutik och en i en sunkig bar med tillhörande scen. Spelningarna på de tre förstnämnda hade klara brister av olika slag, men den fjärde träffade ganska hårt. The Lumes kommer från Rotterdam och låter i princip som A Place To Bury Strangers. De samlar på effektpedaler, älskar reverb och larmar som om det inte fanns någon morgondag. De kan även skriva bra melodier. Kom ihåg var ni läste om dem först!
Kommer ni förresten ihåg Needle In The Hay – Way Out Wests hemliga bokning från 2015? Le Guess Who hade hela fem frågetecken i sin lineup denna gång och anknöt därmed till varför festivalen heter som den gör. Jag och Kristoffer sammantaget lyckades se delar av alla dessa spelningar (Amadou & Mariam, The Residents, Gruff Rhys, Msafiri Zawose och Princess Nokia) och var väl lite väl mycket besatta av Fear of Missing Out-grejen.
John Maus – arkivbild. Foto: Adrian Pehrson / Rockfoto
Vad var bäst då? Jag och Kristoffer Nilsson, som jag reste med, har valt ut fem spelningar vardera. Kravet har varit att vi sett åtminstone det allra mesta av respektive spelning. Annars hade jag mycket väl kunnat nämna Sun Ra Arkestra som fick hjälp av King Khan på sång eller John Maus halvpsykotiska framträdande (som i sin tur gjorde att jag missade mycket av James Holdens spelning). Hur som helst, här är mina val:
Shabaka & The Ancestors
Shabaka Hutchings är en Londonbaserad saxofonist och The Ancestors är hans sydafrikanska band. Jag hade ingen jättekoll på detta band sedan tidigare, men hade någon sagt att Shabaka tillhörde Fela Kutis släktträd hade jag inte protesterat, även om det har en del mer typiskt jazziga influenser vid sidan om afrobeat. Shabaka är en helt otrolig saxofonist och vid ett tillfälle blåste han nästan sju minuter i sträck. Inte en sekund var kliché, jag trodde knappt mina öron eller övriga sinnen. Resten av bandet är i princip lika bra och lägger grund för ett närmast sinnessjukt groove. Här behövs ingen låtkunskap eller inlyssning, det är bara att vara ödmjuk inför en sådan mästare.
Weyes Blood
Det är lätt att fastna vid en bra röst och bli hypnotiserad av den även om låtmaterialet inte håller samma klass. Det är lika lätt att bli besatt av bra melodier och bortse från eventuella brister i övrigt. Att någon har båda egenskaperna och dessutom får sina låtar att lyfta i liveversion är ovanligt. Weyes Blood gjorde allt rätt, inklusive den avslutande Can-covern ”Vitamin C”. Älskade varje sekund.
Lost Horizons
Här har vi ett alldeles färskt band, i grunden bestående av trummisen Richie Thomas (som spelat med Jesus and Mary Chain) och Simon Raymonde, som gjorde sig känd som medlem i Cocteau Twins. Detta var en knock. Live är de ett sjumannaband, bestående av de nämnda ”gamlingarna” men lika mycket av några unga talanger som kunde varit deras barn. Mentorskap inom musik är underskattat. Det är nämligen så, att Raymonde och Thomas håller sig helt i bakgrunden. Flera av de yngre medlemmarna, där tre är kvinnor, delar på sången. Allt låter superbt. Generationsklyftor existerar inte längre. Spelningen var bandets tredje någonsin. Vad ska bli av detta?
Pharoah Sanders
Den 77-årige supersaxofonisten och hans tre medmusiker fyllde stora salen på lördagskvällen. Han såg lite sliten ut och jag förstod aldrig varför han valde att ha sin stol, där han satt när de andra magikerna briljerade, bakom trummisen, eftersom det såg väldigt jobbigt ut för honom att gå de kanske 10 meter det rörde sig om varje gång han ville vila. Gissningsvis för att ge de andra musikerna välförtjänt uppmärksamhet. Men när han blåste sin sax så frös lokalen till is. Då fanns det inga krämpor. Likaså när han tog mikrofonen och sjöng några rader. Det var en ynnest att få uppleva detta.
The Ecstatic Music of Alice Coltrane Turiyasangitananda performed by the Sai Anantam Ashram Singers
Var det en konsert? Var det en ritual? Var det en gudstjänst? Musiken som Alice Coltrane skrev efter att hon lämnat den kommersiella musikindustrin och dragit sig tillbaka till Ashram, gavs ut tidigare i år och har varit den skiva jag lyssnat på allra mest sen dess. Den funkar både för aktiv och passiv lyssning. Alice är död sen många år, men hennes musik lever kvar och med stor kör och en gästande Shabaka Hutchings på saxofon var det ett ypperligt, tillbakalutande sätt att inleda söndagskvällen på. Ashram är det nya hipster.
Moon Duo – arkivbild. Foto: Viktor Wallström / Rockfoto
Kristoffer såg i stor utsträckning andra spelningar än jag. Här är hans val och kommentarer:
Cate Le Bon
Cate Le Bon spelade i Jacobikerk under lördagskvällen. Jag hade förmånen att se henne i samband med NOS Primavera Sound i Porto förra året. Då var det poppigt med band medan denna spelning annonserades som en pianokonsert. Så blev det. Det var vackra 45 minuter som den stora publiken bjöds på och ofta fick de snygga pianoslingorna och den strålande sången sällskap av en klarinett. Mer än så behövdes inte för att skapa magi. Tiden stod verkligen helt stilla när ”Are You With Me Now?” spelades.
Julie Byrne
Den mörka novemberkvällen fortsatte med Julie Byrne på mycket fina Theater Kikker. Hon har hunnit släppa två album som är väldigt fina och jag såg henne i september när hon spelade på Jazzhouse i Köpenhamn. Då genomförde hon större delen av spelningen ensam men denna kväll hade hon med sig en violinist och en musiker med keyboard som var med under de flesta låtarna. Hon inledde med ”Sleepwalker” och från den stunden var den nästan fullsatta teatern förtrollad. Julie Byrne går från klarhet till klarhet och förmågan att skapa olika arrangemang till de vackra låtarna imponerar.
Gruff Rhys
Festivalen hade som tidigare nämnts en del hemligheter dolda i programmet. Jag tog mig därför återigen till Jacobikerk via den mysiga kanalen Oudegracht. Här annonserades kort och gott ”?” med start 22:30 på lördagskvällen. Jag kom dit 22:33 och frågade tre personer utanför kyrkan vem som spelade och fick svaret: ”some guy”. Jag gick in i kyrkan där det var oväntat lite folk och jag såg att det var Gruff Rhys som spelade. Han bjöd på en väldigt fin stund, bland annat med walesiska sånger och vi fick så klart även en liten del av Super Furry Animals (”Gathering Moss”).
Moon Duo
Under lördagsskvällen (ja, vilken kväll!) spelade Moon Duo på Pandorascenen i TivoliVredenburg. Jag måste tyvärr säga att det blev klart för mig under helgen att denna typ av nybyggda konserthus inte riktigt är min grej. Det må vara snyggt och rent och strålande ljud, men det är kanske lite för perfekt – och att åka rulltrappa upp och ned i detta konserthus är helt enkelt inte det roligaste jag har gjort. Få spelningar i Vredenburg nådde hela vägen fram till mig, men Moon Duo gjorde det med besked. Ljudmattorna avlöste varandra i låtar som ”Cold Fear”, ”Night Beat” och ”Free The Skull”. Addera därefter ett storartat bildspel på storbildsskärm i den nedsläckta konsertlokalen och stämningen kan nog förmedlas. Ripley Johnson och Sanae Yamada skapar mästerlig krautpsykedelia.
Black Lips
De Helling blev min favoritlokal under festivalen. Det är en härlig rockklubb i ett industriområde söder om centrum. Strax efter 21 på söndagskvällen gick Black Lips upp på scenen och bjöd oss på en fantastisk timme. Vissa spelningar blir ibland precis som man har tänkt sig och jag tror inte att det saknades många låtar om jag själv hade fått välja vilka låtar de skulle spela. Toalettrullar kastades ut över publiken, ballonger flög runt i luften och vi bjöds även på en innebörd av Powerpoint, det vill säga All Power Straight To The Point och det var precis vad denna kväll handlade om när låtar som ”New Direction”, ”Noc-A-Homa”, ”Dirty Hands” etc. dundrade fram genom industriområdet. Ja, det var energi, det var känslor och massor jag skulle vilja skriva, men jag nöjer mig med detta och konstaterade efteråt att jag var väldigt nöjd när jag promenerade tillbaka till de centrala delarna av Utrecht för att fortsätta söndagsnatten.
Black Lips – arkivbild. Foto: Olle Kirchmeier / Rockfoto
Slutligen. Le Guess Who? lämnar nästan bara positiva minnen. Vi måste ändå komma ihåg att festivalen befinner sig lite där Primavera Sound i Barcelona gjorde ca 2009-2010 avseende målgrupp och omvärldsintresse. Den håller på att växa så mycket att det finns en fara. Kommer festivalen satsa på större namn (hoppas inte)? Kommer festivalen att begränsa antalet biljetter, som det var i år verkar det ha varit fullt eller nästan fullt på många ställen samtidigt – det finns helt klart en bristningsgräns om inte folk fördelar sig på de tillgängliga spelställena utan de flesta vill in på få eller samma.
På söndagen var det helt ok på Vredenburg, men de andra dagarna behövdes såväl vassa armbågar som visst tålamod för att ta sig in på några av spelningarna. Det kommer inte hålla i längden. Ett konserthus och några klubbar kan aldrig få samma kapacitet som ett stort festivalområde utomhus. Jag hoppas och tror arrangörerna är medvetna om det och inte låter den eventuella hybris som de kan ha fått av att plötsligt vara en av Europas kreddigaste festivaler, skena iväg.
Med det sagt – Le Guess Who? 2017 var en alldeles utsökt upplevelse.
