Foto: Rickard Grönkvist
Bakom pseudonymen Badlands döljer sig Malmöbaserade sångerskan, producenten och låtskrivaren Catharina Jaunviksna. Hon debuterade 2012 med EP:n Battles Within och på fredag är det äntligen dags för fullängdsrelease. Albumet Locus är en elektronisk dröm som doftar av åttiotalsnostalgi, new wave och italodisco.
– Gammal new wave har alltid lockat mig. Det är nåt med analoga apreggion på vinyl som får det att studsa i mig, det har jämt varit så. Jag kommer aldrig att glömma när jag som liten hörde introt till “Teenage Wasteland” med The Who för första gången. Känslan var: “men gud vad var det där, hur gör man, jag måste ha mer!”, berättar Catharina för att sedan hoppa fram lite i musikhistorien.
– Åttiotalets sunda hybris och avskärmade framtidstro färgade av sig på ljuden, gjorde dem mjuka, varma och oövervinneliga, melodin fick styra. En bra melodi kan inte vara ängslig, pinsam visst, men aldrig tillgjord. Jag tror att det är därför jag gillar 80-talet så mycket och som ett resultat av det så är jag väldigt förtjust i synthar också. Eller det var så det intresset började i alla fall.
”Åttiotalets sunda hybris och avskärmade framtidstro färgade av sig på ljuden”
Att det är äldre musik som inspirerat till Locus råder det ingen tvekan om, men intresset för det samtida gör även det avtryck i Badlands uttryck. Jag tycker mig höra likheter med det som ges ut på skivbolaget Italians Do It Better och nämner Chromatics och Glass Candy. En referens som Catharina instämmer i.
– Jag är väldigt förtjust i deras grejer. Andra större labels som jag gillar är Warp, Secretely Canadian, Captured Tracks, Mute och Lucky Number. Jag lyssnar på allt möjligt, men som sagt, jag är en sann melodiromantiker. För att vara helt ärlig så inspireras jag mest av mina vänner. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad över att känna så begåvade människor.
Kan du ge några exempel?
– Listan kan göras lång, men kolla in Somadrone till exempel, som jag turnerade med i höstas. Och Wounded Healers fantastiska EP Panic About Love. Hon är för övrigt min gitarrist när jag spelar live på andra sidan Nordsjön.
Foto: Viktor Wallström Rockfoto Källa Rockfoto Bildbyrå AB
Det märks att musikintresset är en stor del av Catharinas liv, även utanför det egna skapandet. Hon berättar vidare att hon älskar Soundcloud och att sitta och surfa i timmar efter det perfekta musikfyndet.
– Nu för tiden när många stora musikbloggar helt tappat sin funktion och bara skriver om megaetablerade superstars, känns det inspirerande med ett tillhåll där fullständig indieanarki råder. Typ som i de lokala skivbutikerna när man var liten, där folk lämnade in sina självtryckta kassetter, cd:s och 7-inches. Som att vaska guld – det mesta var sand, men ibland så…
På liknande sätt fann jag Badlands. Hennes låt ”Echo” är ett av de spår jag spelat mest på nämna musiktjänst i år. Jag berättar att jag älskar låten och frågar om den handlar om vår gemensamma hemstad Malmö.
– Både ja och nej, men du har rätt i en grej – det var Malmö som till stor del inspirerade mig att skriva låten, svarar hon.
”Självcensuren var så påtaglig i min omgivning att det fick mig att känna mig död”
Vad handlar den då om?
– Jag vill inte sabotera mina lyssnares egna tolkningar, men för mig handlar ”Echo” om självcensur. Och om faran och tristessen som följer med det. Jag brukar alltid bädda in nån slags värme och förtröstan i mina låtar, men ”Echo” är rätt svart alltså. Ett tag tyckte jag att självcensuren var så påtaglig i min omgivning att det fick mig att känna mig död. Kanske var det mitt fel, men jag tror faktiskt inte det. Att göra låten blev en ventil.
Kul kuriosa om ”Echo” är att ett par av synthslingorna i låten är inspelade på The National Concert Hall i Dublin. Märktigt kan tyckas, men det slutar inte där. Catharina berättar:
– Jag deppade över att inte ha en cellist som kunde lägga cello-hooksen åt mig och klagade inför mina kompisar när vi pausade med kaffe. En minut senare, jag skojar inte, så knackade det på dörren. Utanför stod en regnblöt stjärncellist från Transsylvanien, som låst sig ute och frågade om vi hade nycklar. Han spelade gladeligen mina hooks.
Om vi ska återgå till Malmö, vad har du för relation till staden?
– Jag flyttade till Malmö 2004 och det har varit mitt nav sedan dess, även om jag bott i Stockholm och Dublin i perioder också. I början var det nån slags förälskelse, men under de senaste åren har det varit mer som ett gnatigt gammalt äktenskap. Jag spanar på snyggare och mer intressanta städer, men utan att göra nåt åt saken.
– Det som väger upp är alla fina, envisa och kreativa människor som bor här. Och sommaren, den är fin. Men jag tycker inte stan ger tillbaks samma energi som dess invånare investerar i den, säger Catharina.
”De senaste åren har det varit mer som ett gnatigt gammalt äktenskap”
Enligt ditt pressmeddelande spenderar du mycket tid i Italien och på Irland – jag blir nyfiken vad du har för band till dessa länder?
– Precis som så många andra 80-talister, så flyttade jag till Dublin som 19-åring för att jobba som servitris och fly. Det varade bara något år, men jag kom ständigt tillbaka och har bott där i korta perioder sen dess. När jag började spela musik fick jag ett helt annat sammanhang där än vad jag hade i Sverige. Och det slutade även med att jag gifte mig med en irländare. Så vi hänger där väldigt mycket.
Italien då?
– Det är en lång historia, men på grund av olika anledningar så spenderade min familj otroligt mycket tid där från det att jag var liten, ibland flera månader om året. Jag fick kompisar som jag har kvar ännu idag. Kompisar som lärde mig röka cigg, dricka Birra Moretti, köra vespa och spela musik, haha. Och sådär håller vi på än. Alla mina bästa minnen vilar där.
Foto: John B McKenna
Det verkar som att du reser mycket. Hur påverkar det ditt sound tror du?
– Jo, jag flänger ganska mycket, i alla fall om man jämför med mina vänner, är lite av en äventyrsjunkie också. Vet inte om själva resandet påverkar mitt sound, däremot vet jag med säkerhet att mina musikaliska sammanhang utomlands gör det. Helt klart.
Berätta mer.
– Den semi-elektroniska genren i Dublin är enorm till exempel, vilket är väldigt inspirerande. Vi är ett gäng som hjälper och peppar varandra. Det är väldigt o-jantigt i största allmänhet. Jag upplever också att de större bokarna litar mycket mer på sin egen intuition och smak. Hör de något de gillar så bara kör de, oavsett hur okänd artisten är. Det bidrar till ett grymt musikklimat, en ständig puls och skapar självförtroende att köra på sin egen grej.
”Vi är ett gäng som hjälper och peppar varandra. Det är väldigt o-jantigt i största allmänhet”
Hur tycker du att musikklimatet är i Sverige och Italien, om du jämför med Irland?
– Det är svårare i Sverige, men det gör att man skärper sig, jag kompromissar inte med något. Inte som italienarna, haha. Nej, men där gror också drömmar. Fast de måste sluta skämmas över att vara italienare! Det är en jäkla massbestraffning de lagt på sig själva. När vi kör bil brukar vi lyssna på italiensk gammal postpunk typ Diaframma och Gaznevada. Tänk om det kunde vara så nu. För att inte tala om all italodisco…
Nästa lördag är det releasefest för Locus på Grand i Malmö, Badlands själv står på scen och har med sig fullt band, men sättningen är under ständig konstruktion.
– De spelningar som jag hittills har gjort med de nya låtarna har alla varit olika i sättning. Det kommer att variera med tillfället, geografin och ekonomin. Vissa gånger kör jag helt solo och andra gånger kommer vi vara 4-5 pers på scen. Och allt däremellan. Det är mitt huvudfokus 2016 – att utveckla, förbättra och variera livesetet.
Foto: Julia Rutt Petersen
Även om Badlands live ibland består av ett fullband och trots att första EP:n gavs ut som en duo (med Niklas Tjäder) är det numera ändå Catharinas soloprojekt i grunden. Hon verkar trivas med ensamarbete och kombinerar rollen som låtskrivare, sångerska och producent på ett ypperligt sätt.
– Det verkar väldigt lyxigt att skriva låtar och sen få hjälp med resten, men med Badlands hade det ändå inte funkat, för min låtskrivarprocess ser inte sån ut. Jag skriver när jag producerar och producerar när jag skriver. Jag har inte gjort en demo i hela mitt liv. Det skulle aldrig funka att låta någon annan vara med och styra över det kaos som till slut blir mina låtar, förklarar Catharina.
”Det svåraste med multirollen är det som är det enklaste och vice versa”
Vad är det svåraste med att kombinera dessa roller?
– Det svåraste med multirollen är det som är det enklaste och vice versa. Jag behöver till exempel aldrig ta hänsyn till någon annan, men det betyder å andra sidan att jag inte har någon att luta mig emot och bolla med. Det är det svåraste. Och det bästa.
Slutligen, hur känns det så här inför skivsläppet?
– Det känns förstås väldigt kul, men konstigt också. För mig är låtarna redan rätt gamla, skivan har varit färdig och mastrad sen augusti. Men för alla andra är den ny. Nu kommer den inte att vara min längre och jag har ingenstans att gömma mig, avslutar Catharina.
Det tackar vi för, Locus är nämligen precis det där vårrusiga soundtracket som behövs just nu.
’Locus’ släpps på fredag den 15 april. Läs mer om releasefesten den 23 april här.
