Det är inte lätt att ringa in Ty Segall. Visserligen går det att beskriva hans musik som garagerock, men det är att förenkla bilden. Laguna Beach-sonens version av rock, glamrock, stonerrock och psykedelia följer nämligen inte traditionella spelregler, utan grundas på upphovsmannens egna föreställningar. Denna utgångspunkt är givetvis inte unik, skillnaden är att Segalls kunnande överstiger de flesta och hans vilja att utmana sig själv och omgivningen skapar nya infallsvinklar.
Emotional Mugger – åttonde soloskivan på lika många år – är en i raden av fängslande releaser. Öppningslåten ”Squealer” avslöjar redan från start att produktionen har få likheter med föregångaren Manipulator. Det nya albumet är mer utflippat, både ljudmässigt och textmässigt, där analoga synthar, djupa mansröster och tempoväxlingar ger ett bergochdalbane-intryck. Musiken är i ständig rörelse. Inte alltid lyckat, men i sina bästa stunder är det minst sagt imponerande att ta del av Segalls visioner. Det blir aldrig tråkigt att lyssna på dessa låtar.
Segall ger sin egen syn på skivan:
(what are they thinking)
guitars sliced with scribble
graffiti sprawled across the hemispheres;
stuttered, stunted, dual-mono machine dreams flashing sudden stereophobic and back again / two screens alone together
squeezing shaking oozing
metallic pool like brain blood,
slowly draining away
all mental life.
shaking ass / nihility at most corrodes
candy’s gone no more
fun
Ovanstående beskrivning säger egentligen ingenting, men efter ett par lyssningar får orden mening. Ljudbilden är både medryckande och påfrestande, gitarrerna ger ifrån sig metalliska toner, medan texterna pendlar från att vara banala till samhällsmedvetna. Det är ingen ordning, men Segall har kul. Dessvärre tenderar musiken att bli pastischeartad, mer satirisk föreställning än rockmusik, där inramningen känns konstruerad. Vid andra tillfällen lyckas han förmedla en råhet som imponerar.
En av de bästa låtarna är en jordbävningsliknande cover på The Equals ”Diversion” från 1973. Originalet är en rak och energisk glamrocklåt som ligger närmare Slade än David Bowie. Oemotståndlig. Segalls version är tyngre, men gör föregångaren rättvisa.
Två andra favorit är långsamma ”Big Mama Man (I Want A Mommy)” och avslutande ”Magazine”, där ett återkommande handclap förstärker låtens suggestiva och orosframkallande karaktär. Den röda tråden är skräck, men i en barnvänlig tappning. På sätt och vis har Segall förvandlats till en underhållare och videon som förklarar albumtiteln säger det mesta.
Denna skiva tillhör inte Segalls bästa, men det finns mycket att upptäcka. Vad som blir nästa drag återstår att se, förmodligen pressas albumet i skrivande stund.
[Drag City, 22 januari]
