Den som inte har stått och sjungit ”Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss” och vansinnesdansat framför Bob Hund på en festival har troligen inte upplevt bandet fullt ut. Eller förresten, den som inte stått framför Bob Hund på någon livescen alls har troligen inte upplevt bandet fullt ut. Men för mig är bandet gift med festivaler. Vårt grymma 70-talstält som vi släpade med oss på både Hultsfred och Arvika i början av 2000-talet hade till och med texten ”Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag” skrivet stort på ena väggen. Plattorna Sover Aldrig, Jag rear ut min själ och Omslag: Martin Kann var tre skivor jag lyssnade som mest på under den tiden.
Nu är bandet tillbaka med en sprillans ny EP och redan i titeln är det så mycket Bob Hund det kan bli; Dödliga klassiker 3. Det är bara ett band som detta som kan komma på just en sådan titel. Det är också just därför de är helt unika. Det finns inget annat band som Bob Hund. Det finns inte ens något som ens kommer i närheten. När man hör en Bob Hund-låt går det inte att missta den för något annat. Exakt, precis så är den nya EP:n.
Det är Bob Hund, gånger hundra. Soundet är detsamma som det alltid har varit. Det svänger, det är dansant och det rycker definitivt i festivaltarmen. Man vill liksom bara öppna en öl på en lerig camping och snacka musik med främlingar. Men det är där jag också hamnar i trubbel. Nostalgi i all ära, men det är ingen låt som egentligen sticker ut bland de fem på EP:n. Inget som drar iväg åt något överraskande håll, jämfört med tidigare plattor. Tomas Öberg sjunger lika effektfullt som alltid och visst gillar jag skevheten i musiken som jag alltid gjort. Jag gillar låtarna, absolut. Men det är något som fattas och det faller inte lika lätt på plats som det gjorde för 15 år sedan.
Jag har fått min Bob Hund-injektion och singeln ”Hjärtskärande rätt” och den smått hysteriska nästan sju minuter långa ”Rocka Billigt” funkar givet på vilken fest som helst. Men jag lyckas inte undvika att trampa i tuggummit som håller mig fast i det förflutna. Fast det kanske är det som är Bob Hund och det kanske inte gör något. Det är kanske det som är just Hjärtskärande rätt.
[Bob Hund/Svenska Grammofonstudion, 29 maj]
