Alla som någonsin varit på konsert i Malmö har med allra största sannolikhet varit på Kulturbolaget (KB). En högborg i Malmös rockliv sedan tidigt åttiotal. Först på Erikslust där Kal P Dal spelade in sin sista platta, Wilmer X satte igång brandlarmet och Elvis Costello vikarierade för Shane MacGowan som sångare i The Pogues.
De senaste trettio åren har de hållit hus i en gammal bilverkstad på Möllan, en institution som i mångt och mycket fostrat mig till den jag är idag. Oavsett om jag praktiserat som ljustekniker, svettats i ett fullknökat publikhav eller ragglat hem i soluppgången med en falafel under armen efter en blöt kväll på nattklubben.
Här har jag upptäckt band som Slöa Knivar, David Urwitz och Little Marbles. Här har jag upplevt internationella storheter som Billy Bragg, Southside Johnny & the Asbury Jukes och Stiff Little Fingers likväl som legendariska spelningar med lokala hjältar som Disco Error, Sista Sekunden och Dalaplan. Till och med inställda spelningar med Drive-By Truckers har satt outplånliga spår. När Dan Hylander kliver av scenen lördag 16 september är det slutet på en epok. Malmös rockliv kommer aldrig mer vara sig likt.
Den sista gången jag drar till KB är bob hund kvällens huvudpersoner och Malmöbaserade Albin värmer upp med instrumental elektronica. När Wilmer X körde sina sista KB-spelningar häromdagen värmde deras forne trummis Jalle Olsson upp scenen, den här kvällen känns kopplingen inte riktigt lika självklar. Varför inte Sista Bossen, Caballo con Leche eller Golvad Grävling?
När den första besvikelsen lagt sig slås jag av hur jag som så ofta har svårt för instrumental musik ändå vaggas till ro av Albin Johanssons (PAL, Solander, Adam Evald) meditativa kompositioner. Perkussiva synthbasar, skärande synthstråkar, fjädriga blipp-blopp-synthar och introverta trummaskiner. Varma drömska rytmer och klara kulliga melodier som jag snart börjar nynna med i. På skiva skulle jag inte kunna ta in det här överhuvudtaget, nu är jag nära på att vaggas in i trans på ett sätt som bara Eftersom Fisk har lyckats med. Och till slut hittar jag kopplingen. Kanske är det såhär det skulle låta ifall Jonas Jonasson fått gå fullständigt bananas.
Till ljudet av rundgång och fågelsång kliver bob hund upp på KBs scen för allra sista gången. Efter operor, musikaler, skivomslagskonserter, stumfilmskonserter, symfoniska konserter, tolkningsföreträden av Frida Hyvönen, Shitkid och Thee Breathers, instrumentauktioner och overkliga sanningar lät de publiken skriva små lappar med förslag till nästa projekt. Ur högen drogs en lapp med texten ”Krångla inte till det, gör en rockplatta” och det är lite så det känns att se bob hunds nittonde spelning på KB. Jag har sett dem många gånger men aldrig förut såhär. I rockens totala epicentrum. Rakt upp och ner på en trång och svettig rockklubb.
Nåja, så rakt upp och ner det nu kan anstå en orkester som bob hund. Kvällens tema är tid och rum. Det börjar försiktigt i den smygande ”Vilken natt för en dagdröm” för att i nästa andetag explodera i ett skramligt ”Düsseldorf” och lagom till ”Harduingetmankandansatill?” är luften så gott som elektrisk. I samma stund som omöjlige lille Thomas Öbergyttrar orden ”Rytmen vill bara ha din kropp” drabbas han av ett olidligt behov att klä av sig. Han fuldansar, klättrar på kravallstaketet, välter monitorerna, hänger pärlhalsband runt takbjälkarna och hoppar fem meter upp i luften. ”Vad tror ni att en isbjörn tycker om mänsklig värme?” frågar han och uppmanar till revolution. I nästa stund känner han sig stark som en hare och lyfter en jättestor vägkon.
bob hund är sex individer som inte passar in men som passar ihop. Omöjlige lille Thomas Öberg (Medborgarbandet, Oven and Stove, Sci-Fi Skane) är den felande länken mellan Fantomen på Operan och en bankrånare. Jonas Jonasson (Robert Johnson and Punchdrunks, Sci-Fi Skane) leker med gamla synthar från 1984. Mats ”Hakke” Hellquist (APA, EPA, KitscHmobile) alstrar underjordiska basgångar. Den vänsterhänte gitarristen Conny Nimmersjö (Ossler, Thåström, Enhänta Bödlar, Pärlfiskarna) är ett steg före men plockar upp en slide här och var. Johnny Essing (Incest Brothers, Usch, Zoo) bär fiskarhatt. Christian Gabel (1900, Ossler, Thåström, Stefan Sundström) är efter sexton år i bandet fortfarande den nye som skulle vara så bra. Tillsammans skapar de skånsk-tjeckisk folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk. Aviga rytmer, krångliga melodier och dur och moll om vartannat.
”Jag är egentligen en talare men jag vet aldrig vad jag ska säga” säger Thomas. En kvinna längst fram greppar mikrofonen och agerar mänskligt mikrofonstativ i ”Blommor på brinnande fartyg”. Sådant ger dödliga nivåer av egoboost men Thomas minns var de kommer ifrån och minns en gång när de rockade billigt för två betalande och en papegoja (eller om det var en grillad kyckling). bob hund går av scenen men kommer snart tillbaka för att låta stenåldern börja. ”Konserten är egentligen slut, vi spelar på övertid” säger Thomas när de blir inropade ännu en gång. ”Det här är after work” fortsätter han medan han ömsint kramar en trafikkon. Konen vandrar runt i publiken och till tonerna av Pere Ubu-översättningen ”Ett fall och en lösning” får publiken betyget 4-5.
bob hund lämnar scenen. För sista gången. Tror de åtminstone. ”Vill ni höra musik efter detta får ni själva starta band, era förbannade losers!” skriker Thomas när publiken vägrar ge med sig. ”Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag” förvandlas till en gullig ballad, Thomas klättrar över staketet och vandrar ut i publikhavet. Kanske hittar han hela vägen hem men ett som är säkert är att bob hund aldrig kommer hitta hit igen. Några spelningar med Joddla med Siv, Miriam Bryant och Dan Hylander är allt som finns kvar innan KB slår igen portarna för gott. Allt som återstår är lite tinnitus i hjärtat. Rock’n’roll tar död på mig. Igen.
