HYMNs Fredrik Bergström skriver om hardcore-fenomenet Refused och i synnerhet skivan Songs to Fan the Flames of Discontent från 1996.
”Det här lilla fina arrangemanget, Popstad, vart inte klassat som kulturarrangemang. För att kultur bara är för folk över 40 år som har råd med det. Kultur borde vara det som spelas på gatorna, på fabrikerna, och det som spelas på våra stereos. Så att här och nu tänker jag utnämna punk till finkultur. Punk är fanimig finkultur och punk är kultur för folket”.
– Dennis Lyxzén – P3 Popstad Umeå 1997.
För 25 år sedan handlade det så mycket mer än om bara musiken. Det var rörelsen. Det var gemenskapen. Det var den kollektiva kampviljan mot ett mål. För friheten. För revolten mot systemet. Mot kapitalet, mot krafterna som var högre än oss själva. Som sedan ledde oss till en implosion.
Och en skiva som vände upp och ner på allt.
Refused var liksom inte bara ett band. För jag kommer inte att nämna deras senare alster här. De VAR rörelsen. Senare när allt lugnat ner sig och kampen var över skulle det stå klart. Låt oss återkomma till det senare.
Refused var kroppen för hela hardcore-rörelsen som hade sin glansperiod på alla landets ungdomsgårdar, stora scener, vardagsrum. Det har aldrig förekommit en så brett spridd musikrörelse där du aldrig hade en aning om hur det band som ställde sig på scenen skulle låta. Även om sångaren var välklädd i skjorta och finkammad snedbena kunde du få höra ett avgrundsvrål utan dess like. Antingen det eller en silky gitarrslinga från ännu en Fender Jaguar. Jag minns fortfarande svettdoften från moshpitten, jag minns snubben som fått sin kompis dreadlocks och vävde in dem på sitt eget huvud. Blonda. Resten av håret var svart. Jag minns när de vevande X:en på händerna for genom luften.
Refused var bandet som vi vallfärdade för. Vi stod och trängdes på en busshållplats när vi egentligen borde gått på i stan, en kilometer tidigare, och fick knöka in oss tillsammans med resten av de packade sillarna. I ett svart rum på fritidsgården i Östhammar höll Refused mässa. Supportad av ännu en spridd skara förband. Men ingen var där för att se dem. Vi var där för att klättra på varandra, skrika högt om att krossa kapitalismen och att kött var mord. Och längst där bak stod en feg och osäker 17-åring.
Det finns en romantisering av Refused som till viss del är sann. Det finns de som följde dem redan från Pump the Brakes-stadiet, som var mer ”jag-gillade-dem-när-de-var-indie” än jag. När ”This just might be…” smugit upp och greppat tag i en grammisnominering. Men när Songs to Fan the Flames of Discontent, och singeln ”Rather Be Dead” kom, var det som att vända upp och ner på en tilltäppt burk av alla mänskliga känslor som varit fördämda sedan det ignoranta och glättiga 80-talet. Och i spåren av Göteborgsmetal hade en annan rörelse från USA istället letat sig långt norrut där ett hardcoreskrik hörs många mil bort.
Songs to Fan the Flames of Discontent var skivan som gjorde Sverige medvetet om att det fanns en kokande massa av frustration, där vi blivit tvingade att leva med solstollar och Vi hade i alla fall tur med vädret i svensk masskultur. Det gav ett hopp om att det gick att göra annorlunda.
Det är så många låtar som är en första gång för svensk popmusik. Inte bara i de direkta och inte undansmugna politiska budskapen, utan även musikaliskt. I anti-homofobi-anthemet ”Return to the Closet”, utspelas ett skådespel om förbjuden kärlek och att vi alla är vackra. Dissonans där ”I Will Always Love You” brukade vara. ”The Slayer” där dålig och långsam rock’n’roll tidigare hållit tillbaka. Det offentliga etermediet lät aldrig detsamma igen.
Songs… blev ett musikaliskt uppvaknade för många. Där ”Hey Princess” tidigare fått vara ett tema för en kärlekskrank och uppgiven 14-åring, blev textraden Rather Be Alive ett nytt hopp. Ett löfte om att det kommer bli bättre. Men när man sugs in i en virvelvind märker man att, likt ett svart hål, har allt sin tid för att implodera och det som kommer efteråt lämnar en stor saknad. Ett inget. När uppvaknandet var över för en förvirrad tonårsgeneration, fanns där till slut bara några kvistar kvar att greppa tag i. Och vi visste inte vad det var som hade hänt. I samma sekund som sista spelningen för Songs to Fan… var över, började den röda fanan, med ett stort svart X på, att falla.
För nog visste vi alla att mästerverket The Shape of Punk to Come var svansången. Särskilt när jag blev spottad i ansiktet av gitarristen Jon Brännström under spelningen på det som senare blev Debaser Medis i Stockholm, var det många som sörjde på förhand. Även om ingen kunde röra dem, var de som en bilkrasch som bara skulle hända. Det fanns inget sätt att stoppa den. Det fanns inget sätt att göra The Shape of Punk to Come rättvisa. Tröttheten, frustrationen och ilskan var det enda som fanns kvar.
Och med facit i hand var deras sista communique nog inte så mycket som ett revolutionärt ställningstagande så mycket som en vit flagga.
