Kristofer Steen: ”Min hemliga dröm är att göra skräckfilm”

Kristofer Steen. Foto: Jonas Jörneberg

I höst är Refused-gitarristen Kristofer Steen högaktuell som regissör för Julius CaesarOrionteatern i Stockholm. En volym- och känslostark föreställning präglad av revolutionär yra, svart humor, vackra kostymer och dark ambient.

Jag förstår det som att ni precis har påbörjat repetitionerna. Vad är tankarna när man startar denna process och var är ni i projektet idag om man på en tidslinje ser från projektstart till premiär?

– Vi är ett par veckor in i rep-perioden vilket innebär att man testar olika koncept scen för scen och försöker avgöra hur alla delar förhåller sig till den helhetsbild man haft i huvudet. Man måste ofta eliminera diverse darlings och tänka om.

”Valet stod mellan livemusik eller inspelad och jag valde till slut det senare alternativet”

Musiken i föreställningen beskrivs som en blandning av black metal och dark ambient. Tänker att både arga gitarrer och inslag av ambient känns igen från projekt som Refused och TEXT. Hur involverad är du i den musikaliska produktionen?

– Valet stod mellan livemusik eller inspelad och jag valde till slut det senare alternativet. Fördelen med det är att jag kan välja det som jag tycker passar bäst. Jag har spontant attraherats av mörka, tunga basfrekvenser för det här projektet. Först trodde jag att det skulle finnas plats för den andra norska black metal-vågen men det passade inte riktigt in. Man associerar lite för mycket till vanliga band när man hör band som Mayhem eller Immortal. Jag ville att den sceniska världen i Julius Caesar skulle präglas av ett estetiskt ideal som dessvärre inte involverar blast beats etc. Inslagen av gitarr är begränsat och har en mer ambient karaktär. Gillar verkligen TEXT-referensen.

Jag läste i en gammal intervju att du bland annat dras till operan (och scenen) för möjligheten att bryta med verkligheten den erbjuder. Många av dina musikaliska projekt har ju handlat väldigt mycket om verklighet och en vilja om att förändra densamma. Känner du det som en form befrielse att idag få måla upp och styra en verklighet i din roll som regissör?

– Ja, det är skönt att göra avkall på en naturalistisk representation av verkligheten. Realism är ju trots allt också en slags förhöjning, bara en trist sådan.

Affischbild Julius Caesar. Foto: Jonas Jörneberg

Julius Caesar blir, som jag förstår det, din första föreställning utan inslag av opera. Hur skiljer sig användandet av musik/text i en föreställning där musik/text inte är det primära för att driva dialog och historia framåt?

– Musiken jag använder är ju såklart inte lika narrativ i sin karaktär som i operasammanhang, den är ju inte heller specifikt skriven för Julius Caesar. Musiken är inte heltäckande heller, utan det rör sig om förhöjande inslag när det behövs.

I informationstexten om föreställningen beskrivs den skicklige populisten Julius Caesar, älskad av folket men också som en man med dolda avsikter. Jag får lätt att läsa in nutid i denna beskrivning; USA, Trump, europeisk högerpopulism. Finns sammanhangen och kommentaren till vår egen tid eller handlar det bara om en historisk repetitiv loop och ett sammanträffande?

”Det är inget fel med den typen av läsning för den här pjäsen, men det är lite klyschigt”

– Det finns såklart paralleller till diverse kontemporära populister. Men sådana lockas ju alltid till politiken. Dock har jag rensat uppsättningen från blinkningar till dessa. Det är inget fel med den typen av läsning för den här pjäsen, men det är lite klyschigt. Orson Welles gjorde en Julius Caesar i New York redan 1936 där man refererade tydligt till Hitler och Nazityskland. Men det viktigaste är ju såklart hur man gör det.

Dina tidigare uppsättningar har överlag fått väldigt bra kritik. Är detta något som hjälper, sätter en obekväm press eller något du egentligen inte bryr dig om? Finns det skillnader i hur du läser in press i rollen som regissör och/eller i rollen som albumartist?

– Det är alltid lite pirrigt men folks reaktioner går ju inte att styra över. Man kan bara följa sin vision vart den nu tar en. Med Refused är det ändå mer ett kollektivt projekt och allt beröm och kritik blir liksom mer utspätt.

Du regisserade och skrev dokumentären om den “sista turnén” med Refused. Har du några tankar på flera filmprojekt eller känner du att scenen är din plats när det kommer till regisserande?

– Jag tycker det är extremt kul att regissera för scen men min hemliga dröm är att göra skräckfilm. Det är en genre som jag alltid har vurmat för. Vi lever dessutom i lite av en guldålder för bra skräck med filmer som t.ex Hereditary, It Follows och Get Out.

Läs mer om föreställningen här.