Det är över ett år sedan amerikanska artisten Lyra Pramuk skulle ha besökt Inkonst i Malmö. I helgen blev framträdandet äntligen av. Vi var många som hade sett fram emot konserten, inte minst Pramuk själv, som är ute på en liten Europa-turné med stopp i bl.a. London, Paris och lilla Malmö. HYMN var såklart på plats.
Lyra Pramuk som är uppvuxen i Pennsylvania men bosatt i Berlin sedan flera år tillbaka lyste upp musikhimlen som ett stjärnskott förra året. Det var inte för inte som HYMN röstade fram Fountain som en av förra årets 50 bästa album. Den sju spår långa skivan var inte banbrytande, men jag vågar nog säga att det är den första skivan som enbart med hjälp av vokalljud lyckats skapa en form av musik som hamnar i gränslandet mellan pop, elektronisk musik och konstmusik. Pramuk har med sitt skapande hittat en unik nisch som gör henne jämförbar med Björk, eller varför inte Maria Callas.
Fountain är en upplevelse som påverkat många som hört skivan – den enda anledningen till att inte alla har fått höra den är att den inte har fått särskilt mycket marknadsföring. Bland annat Pitchfork och The Quietus har intervjuat henne och även i Vogue har hon dykt upp, men inte i traditionella pressen. Skivan kom ut i mars förra året på det lilla isländska bolaget Bedroom Community. Kopplingen till isländska Björk finns verkligen, eftersom Pramuk säger sig ha blivit inspirerad av henne, men också av andra starka kvinnliga protagonister inom musikvärlden såsom Laurie Anderson, Meredith Monk, M.I.A och Missy Elliot.
Turnén som skulle promota Fountain har alltså först ägt rum nu och Pramuk berättar när hon kommer in på scenen att hon tänker framföra verket i sin helhet. ”It’s a trip” säger hon innan hon inleden konserten med ett uppvärmningsnummer, som nog både är för hennes egen skull men också för publiken eftersom det känns som ett musikstycke i sig.
Med ett förinspelat backing track använder Pramuk sig av två olika mikrofoner, varav den ena har ett jämnt och långt eko som gör att sången blir utdragen och nästan hörs med en kort fördröjning. Det gör att vi i publiken ser hennes läppar röra sig innan tonerna når ut i full kraft. Det skapar en något overklig förnimmelse som i sig blir en viktig del av upplevelsen. Precis som Andy Warhols film Kiss från 1963 visar människor i slow-motion – vilket gör att de delvis framstår som skulpturer.
Pramuk har en enorm scennärvaro och rör sig fritt runt scenen. Hela kroppen blir en del av uppträdandet när hon växlar mellan att dansa, sitta på en barstol och att springa eller skutta fram till laptopen från vilken hon kontrollerar ljuden. Varje element är genomtänkt och utstuderat, från rösten, till kläderna och håret till mellansnacket.
Mot slutet av konserten gör Pramuk en längre utläggning om hur glad hon är över att få lov att spela inför en publik igen och svårt det har varit under det långa år som gått utan livemusik. Att samlas socialt runt musikaliska uttrycksformer är något vi behöver som människor säger hon, Och även om det känns som att orden är självklara och kanske överflödiga inför en publik som känner exakt likadant är det ändå skönt att höra någon säga det. Att lyssna och dansa till musik är något som får oss att känna oss levande säger hon. Och att hon hoppas att vi lämnar konserten men en känsla av att just vara vid liv.
Konserten på Inkonst bjuder mot slutet också på en chans att få dansa lite, ”om ni inte har glömt hur man gör” säger Pramuk för att retas lite. Sista låten blir nämligen en nytolkning av ”Tendril” som har ett dansvänligt beat. Alla låtar från Fountain har nyligen släppts i nya versioner på Delta. Delta är en dubbel-LP där 13 olika artister har gjort om låtarna i olika grad. ”Tendril” till exempel, görs av både Caterina Barbieri och Hudon Mohawke. Några av de andra artister som medverkar på skivan är Kara-Lis Coverdale och Nailah Hunter, vilka man verkligen borde kolla upp om man gillar Pramuk. KMRU som uppträdde på Inkonsts festival Intonal tidigare i år är också med.
Eftersom konsertupplevelsen till stora delar är spirituell snarare än enbart emotionell och musikalisk är det svårt att beskriva den närmare. Var och en som befinner sig i rummet har nog sin egen upplevelse. Jag kan bara säga att det är den bästa konserten av de (om än få) jag har sett i år.
