2020 har inte varit något normalt år, men en sak har varit precis som vanligt – det har släppts enorma mängder bra musik. Det har nu blivit dags för HYMN att sammanfatta året och vi börjar med den årliga nedräkningen av albumlistan. Här är plats 70-41!
70. Varje Vaken Minut – TVÅ
Anton Kristiansson och Juvel Christensens andra album är djärvt och mycket smakfullt producerat – vi rör oss bland kollage av röster, svävande synthar, lösa samplingar och snubbliga loopar. Allra finast är det när orden tillåts utgöra det enda rytmiska elementet. I varje låt finns rader du vill citera för dina vänner, skriva upp för att inte glömma bort. Duon bjuder på vilda drömmar och hårda självreflektioner som knappast behöver stagas upp med trummaskiner.
69.Lil Uzi Vert – Eternal Atake Deluxe – LUV Vs the World 2
Eternal Atake… är som ett rymdäventyr i en tecknad serie. Li Uzi Vert är protagonisten och hans vapen mot de onda rymdvarelserna som försöker kidnappa honom är hans otroligt melodiska rap. Det är svårt att inte ryckas med i de glittrande beatsen och de underhållande textraderna.
68. Luke Elliot – The Big Wind
Fem år efter albumdebuten slipar 36-åringen fram en stor gnutta perfektion och landar i en ödesmättad låda med hörn av Cave, Cohen, Springsteen och Waits. Estetiken är förtrollande och texterna är – föga förvånande med en poet och en språkprofessor som föräldrar – rent magiska. Svenske halvlegendaren Bebe Risenfors är för övrigt en stor del av detta utmärkta album.
67. Off The Meds – s/t
Detta tokhyllade dansband (?) har onekligen ryckt undan mattan under fötterna på klubbsverige de senaste åren. Med en genre-kombination av allt från dans, acid, jazz, rap med mera låter Off The Meds debutplatta inte som någonting som någonsin har skapats av någon.
66. Pluralone – I Don’t Feel Well
Vad skulle du göra om du plötsligt fick sparken från ett av världens största band och sen fick en världsturné inställd? Kanske deppa ihop och isolera dig? På andra skivan med soloprojektet Pluarone lyckas Josh Klinghoffer istället vända motgång till framgång. Med storslagna pianoodrivna arrangemang och imponerade sånginsatser får vi här en både vemodig och hoppfull samling låtar som perfekt återspeglar hur många upplevt – ett för de flesta – väldigt prövande år.
65. Sote – Moscels
Sote heter egentligen Ata Ebtekar och är en av Irans med kända elektroniska artister. Han släppte musik på Warp redan för tjugo år sedan och har sedan dess blivit allt mer abstrakt och experimentell. På Moscels, som släpptes av engelska Opal Tapes i maj, har Sote släppt modulära syntar fria, vars ljud helt och hållet baserar sig på fysikens modeller och oscillationer – därav namnet Moscels. Inga instrument i vanlig bemärkelse och inga programmerade beats, bara ren och skär skönhet.
64. Anjimile – Giver Taker
Albumet skrevs på en rehabklinik och behandlar teman som psykisk ohälsa, missbruk och erfarenheten som svart transperson i en konservativ och traditionell värld. Trots de svåra ämnena är den folkpoppiga produktionen iklädd en melankolisk lätthet, med svävande pianoackord, mjuka stråkar och lekfull polyrytmik.
63. Doves – The Universal Want
Manchesterbandet Doves är tillbaka efter elva års tystnad. Den som förväntar sig en rejäl skopa vemod och storslagna ljudbilder med en touch av Northern soul blir inte besviken. En skiva som gjord för ensamma vandringar under gråmulna dagar.
62. Star of Heaven – To Our Memories
Star of Heaven från Stockholm förs enklast till postrocken, men med piano och violin framträdande i ljudbilden låter de inte som något annat. Bandets melodier är starkt influerade av traditionell rysk musik, och därmed förstår man att det är melodier utöver det vanliga. Detta samt kontrasterna mellan de lågmälda partierna och fantastiska crescendon gör To Our Memories till ett album som dels bör avnjutas som en helhet från början till slut men också något som är kolossalt vackert, som ett musikaliskt konstverk.
61. Lane 8 – Brightest Lights
Under ett år fyllt av mörker var det skönt att vi åtminstone kunde hitta
ljusglimtar i musiken. En av de ”Brightest lights” av dessa ljusglimtar
bestod av de 14 melankoliska alster som utgjorde Lane 8:s tredje
fullängdare.
60. Dogleg – melee
Detroit-kvartetten debuterar och fyller vårt behov, ett behov vi inte visste behövde fyllas, av en At The Drive-in-lillebror. En skateboard-åkande och varuhushängande lillebror med öra för hookar och radiovänlig emo-core.
59. I’m Kingfisher – The Past Has Begun
Det är svårt att riktigt ta in hur hänförande Thomas Jonssons musik är. Med små medel skapar han de största av låtar och att ta sig an hans plattor är lika helande som att återse en högt älskad vän. Här bjuds vi 13 spår som återigen visar att Jonsson är en av vår tids bästa. ”Captain, I’m Going Blind”, ”The Plausible Impossible” och ”The Biggest Blow” är tveklös världsklass.
58. Domus – Lucid Dreaming
Lucid Dreaming bör tillskrivas årets mest intressanta elektroniska släpp och är signerad krautsynth-duon Domus. De åtta spåren som mestadels är instrumentala frambringar stämningar bortom tid och rum, där hypnotiska rytmer och högt flygande tankar snuddar vid både framtidstro och apokalypsens kant. Varje spår tar med lyssnaren på en ny resa och med duons experimentella effekthav av elbas, trummaskiner, synthar och samplingar så blir det aldrig tråkigt. Tvärtom. Alla sinnen är tillfredsställda.
57. Maria McKee – La Vita Nuova
Efter tretton års tystnad återkom Maria McKee med en skilsmässa och komma-ut-process som queer bakom sig. Med en titel lånad från Dante börjar här då det nya livet, komplett med stråkorkester och en röst som används till sin fulla potential. La Vita Nuova är fjorton spår som är lika delar mäktiga och lågmälda, med en presentation som ofta går över i det teatrala och för tankarna mer till operett och musikal. Detta är dock positivt menat. Resultatet är fyllt av äkthet och känsla, med sju minuter långa ”Courage” som bästa spår och mittpunkt.
56. Anders Teglund – Vissa somnar helt
I år har det vilat ett apokalyptiskt täcke över hela världen, det har varit ett år som har präglats av rädsla och otrygghet. Många har därför ägnat sig åt regression, återgång till en barndoms trygga famn. Vissa somnar helt är ett album som är tacksamt att lyssna på under svåra och ensamma stunder, instrumentalmusik som omfamnar och vaggar lyssnaren till ro, in i barndomens ljusa och varma värld.
55. Abu Nein –Secular Psalms
Abu Nein befäste redan ifjol sin självklara plats på den svenska synth och darkwave-scenen med EP:n I Will Rise, och fullängdsdebuten Secular Psalms är en fortsättning på det. Malmötrions musik tar sitt uttryck genom ockulta landskap med texter sprungna ur de allra mörkaste hörn. Det minimalistiska soundet uppbyggt av svepande synthslingor och monotona melodier harmoniserar onekligen snyggt med Erica Li Lundqvists stämma. Svärtad skönhet i sin bästa form.
54. Concrete Lawn – Aggregate
Det finns hundratals intressanta akter från Australien för den som snöat in på garage och punk, men ingen imponerade mer i år än hardcore-gruppen Concrete Lawn från Sydney. Deras debutalbum var efterlängtat av många och släpptes äntligen i maj på lilla etiketten Urge. Hatten av för produktionen som är bland det råaste man kunnat utsätta öronen för 2020. För fans av The Lids, Hysterics och förra årets sensationer Control Top.
53. Isobel Campbell – There is No Other
Isobel Campbell var ena halvan av Belle & Sebastian, och pysslade sedan med ett antal olika soloprojekt och experimenterade med jazz bland annat. Förra albumet kom 2010 men efter många år av tystnad kring henne har hon i år äntligen släppt ett nytt album. Det innehåller drömska ballader med en lätt doft av 60-tal och den poppiga chanson som då framfördes av framför allt Francoise Hardy. Tonerna svävar liksom viktlöst i rummet, rinner in i örat och lägger sig i ett behagligt hörn av hjärnan och stannar där.
52. Empathy – Monsters
Ett episkt och rått synthpop-sound skapat med en mix av maskiner och akustiska trummor, gör ett album som sticker ut i bruset. Christinas livetrummor adderar det lilla extra medan Isaacs androgyna sångstil och texter om vår tids ångest berör. Kommer bli grymt bra live när det väl går.
51. Chemtrails – The Peculiar Smell of the Inevitable
Chemtrails har överträffat sig själva sedan albumdebuten 2018 som också fanns med på HYMSs årslista det året. Det är svårt att beskriva exakt hur – det är någorlunda likt fast bara mer och bättre av allt. Mer galna ljusa stämmor, mer ”psychedelic embellishments” som de kallar det och melodierna är rikare.
50. Bombay Bicycle Club – Everything Else Has Gone Wrong
Efter sex års tystnad återvände äntligen Bombay Bicycle Club med ytterligare en platta till deras gedigna katalog av felfria album. Och
den skribent som möjligen hade börjar knåpa på krönikan om att britpopen
kommer dö ut under 20-talet får snällt vänta några år till.
49. Lyra Pramuk – Fountain
På Fountain upplöser tyska Lyra Pramuk gränserna mellan kroppar i en kör av röster, stundtals djupt beklagande och stundtals extatiskt. Var den ena börjar och den andra slutar blir oviktigt, likaså att göra distinktionen mellan konstmusik, ambient och pop. Fountain är en utopisk vision av klubbmusik.
48. Albin Lee Meldau – På svenska
Låt er inte luras av den oinspirerade albumtiteln. Här är ett av årets mest fokuserade och personliga svenska album. Albin Lee Meldau sjunger om missbruk utan att förenkla – ömsom romantiserande ömsom moraliserande. Ett album att känna igen sig själv, sina vänner, sin familj eller sitt samhälle i.
47. Henrik Palm – Poverty Metal
Kanske är det kontrasterna mellan de känslor som musiken ger upphov till som gör att Poverty Metal är ett album som sätter sig på skallen och vägrar släppa taget. Med tydliga skräckfilmsinfluenser och Palms utmärkande gitarrspel är Poverty Metal ett album som berättar en historia. Allt är bäst, från albumtitel till produktion och trumspel. Henrik Palm bör tilldelas en medalj, pronto.
46. Woods – Strange to Explain
Det fina Brooklynbaserade folkrockbandet Woods släppte sitt elfte album i slutet av maj. Skivan släpptes som vanligt av Woodsist. Låtarna ”Where Do You Go When You Dream” och lågmälda ”Just to Fall Asleep” är två av flera höjdpunkter och frågan är om Jeremy Earl någonsin sjungit vackrare?
45. Mac Miller – Circles
Det här är ett singer-songwriter album med ett tjockt lager hiphop-strössel ovanpå. Mac Millers första postuma skiva är en bittersöt historia om livet och dess motgångar. Ett av Millers bästa album som blygt visar alla hans musikaliska styrkor.
44. Fuzz – III
Amerikanska garagerocktrion Fuzz – bestående av Ty Segall, Chad Ubovich och Charles Moothart – är mer melodiska än någonsin och det beror förmodligen att 60- och 70-talsreferenserna är tydligare än någonsin. Musiken är både hård och mjuk och den tidlösa inramningen gör låtarna lätta att ta till sig.
43. V/A – Selva Selects: Thunderclaps
Quantic, eller Will Holland som han egentligen heter, är ett geni från England som efter åtta år i Colombia numera bor i New York. Där har han startat skivbolaget Selva och detta album innehåller singlar och EP:s som bolaget släppt under 2020. Quantic har mer än ett finger med i allt. Det är genomgående briljant musik baserad på hans tidigare musikaliska erfarenheter, dels från Colombia men det märks också att han är en förstklassig DJ. Trots att det är flera olika artistnamn inblandade är skivan ytterst väl sammanhållen och hade lika gärna kunnat ges ut under namnet ”Quantic & friends”.
42. AC/DC – Power Up
2020 är året då våra nyårslöften förespådde glädje och äventyr; men istället kom Covid-19 och förstörde för oss, och vi söker, bland annat i musik, att fly den verklighet vi lever i. Vi letar efter nya artister som med färgstarka låtar ska föra oss bort från våra ensamma lägenheter, våra munskydd och ständiga uppdateringar om Covid-19:s spridning. Kanske svaret ligger i något redan beprövat, något familjärt och väldigt njutbart: AC/DC levererar Power Up och visar att i all pandemitragedi (samt bandets egna tragedi av att förlora sin grundare Malcolm Young) finns det livsglädje, hopp och ett jävlar anamma!
41. Vasas Flora och Fauna – Möte med skogsgardisterna
Möte med skogsgardisterna är inget stort avsteg från vad Vasas flora och fauna gjort över sina tidigare album och det behöver det inte heller vara. Det är underfundiga texter som träffar rätt och melodier som flyter lika självklart som ditt eget blod genom ådrorna.
