Hat kan aldrig driva ut hat, det kan bara kärlek göra

Hat kan aldrig driva ut hat, det kan bara kärlek göra och vi måste börja lyssna på vad det är artisterna verkligen förmedlar, menar Fredrik Bergström som i och med Einárs tragiska död reflekterar kring den starka känsla av utanförskap som finns och alltid funnits inom svensk hiphop.

Det tragiska med dödsskjutningen av Einár är inte bara dödsskjutningen av Einár . Det finns så många fler aspekter som måste vägas in som leder fram till varför den svenska musikbranschen, och framför allt svensk hiphop, just nu har en väldigt bitter smak i munnen.

Känslor uppstår inte för att något inte har hänt. En känsla uppstår för att något har hänt som påverkat ditt innersta och hur du sedan reagerar på det som har hänt. Något som får dig att vilja ta ställning. Visa ditt missnöje inför att någon lämnat dig upprörd. Motgång föder motgång. Hat föder hat. Och hat kan aldrig bekämpas med hat.

”Mörker kan inte driva ut mörker. Det kan bara ljuset göra. Hat kan inte driva ut hatet. Det kan bara kärlek göra.”

Martin Luther Kings ord fullständigt river i mitt huvud om jag applicerar det här citatet på hur samhället ser ut. Skjutningar bekämpas med hårdare lagar och regler. Hårdare fängelsestraff. Hårdare slag på fingrarna med förhoppning om att det dåliga ska försvinna av sig själv. När politikerna gett upp på ”We Shall Overcome”.

Vi som växte upp under 80-talet växte upp i ett naivt och fruktansvärt blåögt Sverige. Vi växte upp med att allt var frid och fröjd och Ulla-Bella, min sekreterare. När TV:n på riktigt började ta plats i folkhemmet kunde vi ta del av andra kulturer. Och sen kom en våg där människor från andra länder började fly hit för att just det Sverige lät som en bra plats att låta sina barn växa upp på. Istället för som när Özz Nüjen berättar i ”Över Atlanten” om flykten till Sverige:

”Vi hade tur. De som var två familjer bakom oss hade inte lika tur”.

Bara för att hamna i områden med människor från samma land de precis lämnat. Bara för att bli undanskuffade i olika hörn av storstäder utan tanke från på integrering från någon på högre och bestämmande positioner. Som om människoliv blivit otvättad byk som fick stå i ett hörn och vänta på att någon skulle ta hand om den. Jag fick bevittna direkt när mina vänner bemöttes med ignorans och fördomar när jag växte upp. Men eftersom jag inte såg ut som dem blev jag lämnad ifred.

Det svenska folkhemmet som lämnade 80-talet bara fortsatte framåt med skygglapparna på och det som var ”vår kultur” skulle minsann fortsätta vara ”vår kultur”. Men Hassan i kiosken var ju en schysst snubbe trots allt. Timbuktus Pendelparanoia från 2000 är fortfarande skrämmande aktuell. Skillnaden är idag att det har blivit rumsrent att uttrycka en rasistisk åsikt. Hur en brunfärgad kakaoboll hos vissa aldrig kommer att heta något annat.

Musiken avspeglar tiden. Den kommer alltid att göra det. Det kommer alltid att vara en reflektion över vad som hände just när musiken skrevs. En återspegling av vad samhället kommit att bli vid det tillfället. Men lik förbannat är det något inom hiphop som aldrig verkar vilja släppa taget. För på ytan är det många saker som ändrats. Subgenrer har kommit och gått. Beatsen har låtit olika. Trender har kommit och gått men ändå kan vi urskilja samma teman. Och det som fortfarande står sig, just för att genren inte föddes ur en priviligierad medelklass, är budskapet om utanförskap. Hur bubblor bildas. Hur våld eskalerar.

Einár menade själv i intervjun med sin mamma hos Malou von Sievers att man inte kan hjälpa att dras med i det som pågår. Att man plötsligt finner sig själv med att handla med olagligheter precis som de människor man har runtomkring sig.

Men de jävla texterna blir aldrig annorlunda. Jag minns mitt eget uppvaknande från det naiva Sverige. Hur jag förstod hur det neongula glättiga och glada bara var ett skal för att täcka över det som egentligen pågick därunder.

Med stolthet såg jag en flängig MC Hammer med luftballongsbrallor i Globen 1991 (vill jag minnas) och trodde att ”det här är äkta hiphop”. När samma kompis jag var på Globen med, något år senare spelade Ice Cubes skiva ”The Predator” vändes min värld fullständigt upp och ner. Det var som ett hårt slag i ansiktet att plötsligt behöva se över min syn på världen. Att det fanns en annan värld där vapen, droger, död och sorg var högst aktuellt varje dag. Att en ”Good day” var en dag där ingen av Cubes vänner ”got killed in South Central LA”.

När vuxenlivet sedan fryste fast min syn på världen började jag plötsligt förstå varför ”The Message” var en så viktig låt. Det har gått mer än 40 år men budskapet om utanförskap har fortfarande inte suddats bort. Hur mycket än George Floyds mördare till polis fick sitt straff, behöver alla se till sitt eget samvete för att göra något åt det. Men 2021 är vi fortfarande kvar i hat föder hat.

Sedan svensk hiphop började hitta ordentligt fäste under 90-talet har samma budskap om utanförskap förmedlats i svensk hiphop. Latin Kings. Latin-fucking-Kings sa det redan då. När nynazismen härjade, när en röd prick blev förknippad med mord på invandrare. För då hette det invandrare. Förminskade till en kategori med en negativ klang. Men politikerna ansåg att ”We Shall Overcome” var lösningen. Det var ingen som lyssnade när Ken, Blues, Ayo, Stor, Ison & Fille och en hel uppsjö av icke blonda och blåögda människor försökte berätta ett problem som måste lösas. Men ingen såg, hörde…eller sa något.

Budskapet om utanförskapet, besvikelse, ilska och hämnd och död har fortfarande inte, suddats bort. När man säger något tillräckligt många gånger blir det till slut en självuppfyllande profetia. Profetian som gör att en av Sveriges mest lovande rappare föll offer för, vad som verkar vara en hämndaktion. Där ett offer är ett offer. Det spelar ingen roll vem. Spelar ingen roll vem som gjorde vad. Det hade redan gått för långt.

Kan nån höra vad ”min glock”, ”mina pengar”, ”mitt guld runt nacken”, ”mina brudar i mängder”, ”drogerna jag säljer” och så vidare, egentligen betyder? Det finns ingen som frivilligt vill leva det livet och jag citerar Einár igen på Malous fråga om man blir indragen i det livet:

”Ja, fast man inte märker av det. […] du är där, du tänker inte att det är nått. Till slut blir det ju att det är ens kompisar och en själv men innan så är det bara att det sker runtomkring och att det börjar bli normalt att se såna saker. Att röka på kanske blir en normal grej, det blir som att röka cigg för att man ser det hela tiden”.

Som att peta med en nål på fingret tills det till slut är härdat, händer det om och om igen tills det till slut inte betyder någonting. Det blir vardag utan att adressera de riktiga problemen.

Det vidriga är att det inte ens är jag som borde uttala mig om det här. En vit, medelklass, priviligierad musikskribent som aldrig har haft något problem att betala hyran. Jag har också levt i perioder då det inte varit så lätt men hyran har betalats i tid varje månad.

Men det finns en värld där många inte har den lyxen. Där husen ställdes upp för att de som kom hit skulle bli inkvarterade och ignorerade. Inte för att slussas vidare. Hur deras kamp har varit och fortfarande är mycket svårare än min. Hur hat föder hat och politikerna försöker hitta minsta möjliga förklaringar att kasta dem ur landet istället för att hitta nya vägar att hjälpa till.

Det är tragiskt att en ung människa som försöker göra sin del och förmedla sina tankar som en öppen dagbok faller offer för ett onödigt hat bland människor som inte blev lyssnade på. Men i den naiva världen, är den världen för främmande för att vi fullt ut ska kunna förstå. Och om vi inte förstår helt och hållet kan vi inte heller göra något åt det.

Hat föder hat. Hämnd föder hämnd. Frågan är vem som kommer att lyssna och göra något åt det när inte ens polisen verkar bry sig:

– Något blir det ju efter det här, det är jag helt övertygad om. Så är det i alla de här konflikterna, det har vi lärt oss. (Dagens Nyheter, 22/10-2021)
https://www.dn.se/sverige/mordet-pa-einar-kan-vara-hamnd-for-knivdad/

Det är en dystopi av okunskap som skapat hat, som skapat utanförskap, som skapat hämndbegär, som skapat avtrubbade människor. Frågan är bara vem som tar sitt ansvar.

Och det kommer att hända igen. Om vi inte börjar lyssna på riktigt på de låtar som skrivs om en vardag i utanförskap. Samma budskap över nya beats kommer att spelas om och om igen. Det hemska är att jag förmodligen har rätt.

Det kommer att hända. Igen. Om vi inte börjar lyssna på riktigt.

Men vi lyssnar inte.

I alla fall inte på riktigt.