Vad gör man egentligen för att liva upp en dimmig och ruggig vårvinterkväll? Jo, man går på konsert, såklart! Och om man har tur kommer man därifrån i en mycket bättre sinnesstämning än vad man var i när man avlägsnade soffan från baken och begav sig hemifrån.
I går var en sådan kväll. För då kunde man på gamla kära Debban avnjuta inte bara en, utan två riktiga stämningshöjare. Först ut var Peter & Kerry, som med vackra röster framförde sin fina, 80-talsinfluerade vispop. Framför allt Kerry Leathem har en uppseendeväckande trevlig sångröst, som lägger sig någonstans emellan Tracy Thorn och Natalie Merchant, och utöver detta visade hon sig vara en riktigt duktig gitarrist. Peter Lyons stod, utöver syntar och sång, för merparten av mellansnacket, som var lågmält, sympatiskt och chosefritt, precis som duons utstrålning i stort.
Det sympatiska och chosefria visade sig vara något som förbandet hade gemensamt med huvudakten. Den blott 23-åriga Lucy Rose stod för ett av förra årets starkaste album, och nu har hon tagit med sig det och en handfull helt nya låtar ut på vägarna tillsammans med ett utmärkt fyramannaband av rutinerade musiker.
Lucys låtar är melodistarka med tydliga 80-talsreferenser. Melodierna innehåller ett flertal element från Suzanne Vegas tidiga karriär, och bandets gitarrist (Björn Ågren från Razorligth) lajvar stundtals Marty Willson-Piper från The Church.
Live visar Lucy Rose sig vara en utmärkt sångerska och en i högsta grad kompetent gitarrist. Men framför allt är hon enastående på publikinteraktion, och hon ger intryck av att vara betydligt mer rutinerad än vad hon egentligen är. Det är inte förrän framåt slutet av konserten, när hon blir så rörd av att delar av publiken sjunger med i hennes låtar att hon nästan börjar gråta, som man inser hur grön hon egentligen är.
Kort sagt gick man ifrån Debaser på ett mycket bättre humör än tidigare, och med en känsla av att man hade sett två akter som, om de fortsätter på den inslagna vägen, har god potential att nå ut till en större publik.
