Det var en härlig sommarkväll i Göteborg när jag gick förbi Hagakyrkan i Göteborg i riktning mot Nefertiti. Clandestinofestivalen bjöd in till en kväll inför festivalhelgen senare i augusti. Uteserveringen var full av folk när jag kom till Nefertiti strax före nio och det kändes att det både var lördagskväll och semestertider.
Även inomhus var det väldigt gott om folk och jag gissar att eventet var utsålt. Det stod stolar och bord på golvet med goda avstånd och över scenen lyste strålkastare i olika färger, främst i blått och rött. Duke Ellington hördes från högtalarna och det var en härlig inramning i den nyrenoverade lokalen.
Clandestionofestivalen innehåller i regel musik från stora delar av världen och kvällens band var inget undantag i det avseendet. Bab L’Bluz skapar musik med grunden i den marockanska musiktraditionen gnawa. Kortfattat kan det beskrivas med härliga rytmer åt blues- och psykedeliahållet, men istället för att använda gitarr och bas används istället guembri.
Ljudbilden blir ändå inte helt olik musik med västerländska stränginstrument, men inslag av bland annat krakebs skiljer musiken, i mina öron, väsentligt från till exempel europeisk rockmusik.
De fyra musikerna gick på scen strax efter nio och skapade genast ett härligt gung. Flera i publiken gjorde så gott de kunde med att röra sig i takt med musiken, sittande på stolarna. Detta var utan tvekan en konsert man gärna hade sett stående och det var strålande från början, med bland annat ”El Watane” och ”Ila Mata”.
De engagerade musikerna hoppade och skrattade och glädjen från scenen smittade av sig i hela lokalen. Sångerskan Yousra Mansours sång satt perfekt och låtarna lyftes ytterligare ett snäpp av längre instrumentalpartier. Det handlade mycket om låtar från det fina debutalbumet Nayda! som släpptes i fjol.
Bandpresentationen i slutet var kanske lite väl lång, men när vi efter 50 minuter fick frågan om vi ville höra en låt till tror jag att alla var överens om att det var en utmärkt idé. Härliga ”Waydelel” fick hela den gamla tegelbyggnaden att gunga och allt avslutades därefter på bästa sätt med ”Gnawa Beat” efter ungefär en timme.
Jag gick från Nefertiti kort därefter och gav mig ut i Göteborgskvällen igen för att ta mig hemåt. Den gamla Domkyrkan stod i mörkret, människor passerade som mörka skuggor och en stund senare lämnade tåget långsamt stationen.
