Clandestino 2019 – en festival med representation från världens alla hörn

El Sistema med Mariam The Believer. Foto: Nora Lorek/Rockfoto

Den sjuttonde upplagan av Clandestino gick av stapeln under nationaldagshelgen – festivalen har ägt rum årligen sedan 2003. Spelställena var, som så ofta förr, utspridda bland Göteborgs klubbar, kyrkor och kulturställen. HYMNs Kristoffer Nilsson var på plats.

Clandestino är en fantastisk festival på många sätt. Ofta har man representation från världens alla hörn och den har även, på senare år, involverat artister att vara med och ansvara för artistbokningarna. Det är ett lyckat koncept som vi historiskt har sett bland annat på den engelska festivalen All Tomorrow’s Parties samt holländska Le Guess Who? I år kuraterades Clandestino av El Perro del Mar och Mariam The Believer i samarbete med festivalens grundare Alexander Motturi.

Torsdag

Västkusten hade fångats av en kraftig värmebölja under nationaldagen och solen värmde i alla avseenden när jag reste mot Angered vid lunchtid. Festivalen invigdes på Angereds Teater och, trots att man får bedöma det som att festivalen har sina rötter i den östliga stadsdelen, så var det, märkligt nog, första gången som denna fina teater stod som konsertvärd under Clandestinos långa epok.

Tistelfjärilar sågs nästan överallt utmed bussresan så det kändes lite konstigt att gå in i den mörka teatern och lämna solskenet utanför. Teatern var dock vacker på ett annat sätt. Fyra strålkastare spred ett dunkelt sken över scenen och på väggen hängde en skärm som visade en ljusblå himmel och moln som passerade. Det passade utmärkt en solig dag som denna och ur högtalarna strömmade tonerna av Bembeya Jazz Nationals ”Petit Sekou”. Det var nästan fullsatt och Clandestino kunde därmed invigas.

Farida Muhammad Ali kommer från Karbala, söder om Bagdad, i Irak, men är bosatt i Holland. Hon är ett av de stora namnen på dagens Maqamscen, en flera hundra år gammal musiktradition från Mellanöstern, som normalt sett domineras stort av män. Hon gick på scen klockan två tillsammans med två medmusiker, den ena spelade ett qanunliknande stränginstrument och den andra skötte rytmen med tamburin.

Det är oerhört sällan jag befinner mig på en konsert och inte förstår ett enda ord som sjungs eller uttalas mellan låtarna, men på något sätt upplevde jag det inte som ett hinder. Låtarna byggdes ofta upp av ett stillsamt instrumentalparti innan sången inleddes och vilken sång det blev! Farida är en fantastisk sångerska och flera i publiken kunde låtarna och sjöng med och körade.

Det blev en mycket fin stund; jag inbillar mig att många var glada när de kom till konserten och vi var definitivt gladare efter konserten. Jag lämnade Angered mycket nöjd och åkte mot de centrala delarna av Göteborg istället.

The Como Mamas. Foto: Nora Lorek/Rockfoto

Solen fortsatte att lysa över Göteborg och nästa stopp blev Oceanen. Den lummiga trädgården skapar en av stadens härligaste uteserveringar. Koltrasten sjöng sitt vackraste och det var mycket folk på plats inför en utsåld kväll.

The Como Mamas är en gospeltrio som kommer från Como, Mississippi. Jag skulle egentligen ha sett dem på festivalen Le Guess Who? i holländska Utrecht i höstas, men något kom emellan så jag missade dem. Därför blev jag extra glad när jag såg att de ingick i årets upplaga av Clandestino. I fjol uppstod samma fenomen med Altin Gün så det börjar bli en fin tradition att kunna se bra artister som jag har missat på den holländska festivalen under Clandestino.

De tre kvinnorna kompades av elgitarr och trummor och redan från början lät det strålande. De gick på scen strax efter nio i ett vackert rött och blått ljussken – och det var omöjligt att inte ryckas med i deras låtar. De har sjungit ihop i körer i Mississippi i decennier och det var tydligt att de trivdes tillsammans på scenen. Vi bjöds på låtar som ”He’s Calling Me” och avslutande ”Count Your Blessings”, och hela Oceanen gungade. Jag tror aldrig att jag har hört ett så högt jubel efter en spelning i den lokalen någonsin och det var mycket välförtjänt. Jag dansade ut från Oceanen, rhododendron blommade och kvällssolen sänkte sig vackert över Stigbergstorget.

Fredag

Även fredagen bjöd på strålande solsken och värme så det var ganska enkelt att inleda kvällen på Stora Teaterns fina uteservering. Storan stod som värd för kvällens spelningar och teatern från 1850-talet är en underbar lokal. Takmålningarna och balkongerna är otroligt fina och det är i min värld ett av Göteborgs vackraste rum. Åtta strålkastare lyste ljusblått på den mörka scenen där det var massor av stolar utplacerade, en harpa stod till höger på scenen och längst fram låg liljor med jämna mellanrum.

Den statligt finansierade musikskolan El Sistema har sitt ursprung i Venezuela och grundades av dirigenten José Antonio Abreu i mitten av 1970-talet. Huvudsyftet med skolan är att lära barn och unga i Venezuela klassisk orkestermusik, på frivillig basis, som alternativ till ett liv på gatan bland kriminalitet och annat elände.

Därefter spreds idén och skolan i världen och den första El Sistemaskolan i Sverige startades 2010 i göteborgska Hammarkullen. Idag finns El Sistemaskolor i ett tjugotal kommuner och tusentals barn är involverade.

José González, El Perro del Mar och Mariam The Believer skulle framföra låtar tillsammans med El Sistema och det började klockan sju med att José González och den mäktiga orkestern spelade en cover av Massive Attacks fina ”Teardrop”. Det var väldigt vackert. Därefter spelades ”Every Age” i vackert orange-vitt sken och det avslutades med The Knife-covern ”Heartbeats”.

José González har sina rötter i Angered och har blivit en av våra största artister internationellt. Jag hade bland annat förmånen att se honom under Primavera Sound i Porto 2015 och han omfamnades verkligen av den stora portugisiska publiken. Det var en väldigt vacker stund för jag hade vid den tidpunkten inte förstått hur stor han verkligen var utomlands.

Artisterna spelade tre låtar var och El Sistema-orkestern innehöll bland annat åtskilliga bleckblås, säkert över fyrtio stråkinstrument och en mäktig slagverksdel. Det var lite svårt att se exakt vad scenen innehöll från min plats.

El Sistema med El Perro del Mar. Foto: Nora Lorek/Rockfoto

El Perro del Mar stod på tur och presenterades fint av barnen som ”Hunden från havet”. Även här lät det strålande och framför allt sista låten, ”Freedom Is a State of Mind”, lyfte verkligen ordentligt. Sarah Assbring berättade även att hon hade mött en förälder till ett av barnen som hade sagt, ungefärligen återgivet, ”att det var en fantastisk ära för barnen att få göra detta” och då hade hon svarat att ”det var en stor ära för henne att barnen spelade hennes låtar”. En väldigt fin och ödmjuk beskrivning av hela den varma stund vi alla fick äran att vara med om.

Sist ut var Mariam The Beliver som också gav oss en fin stund och satte punkt för kvällen med vackra ”The String of Everything” som ju passade perfekt med så många stråkar. Det blev stående ovationer länge, men konserten var slut och det blev tyvärr inga extranummer. Det var nära att jag glömde nämna Britney Spears ”Toxic” som orkestern framförde på ett briljant sätt.

Jag gick därför återigen ut till solskenet på uteserveringen. Bonga kommer från Angola och är en legendar inom semban. Han stod på tur på Storans scen och när jag kom tillbaka en stund senare så var stolarna borta och scenen innehöll ett trumset, bongatrummor och några förstärkare. De fyra medmusikerna (bas, trummor, gitarr och dragspel) gick på scen vid niotiden och de inledde instrumentalt innan Bonga också kom in på scenen. Tyvärr uppstod ett tekniskt missöde med hans mikrofon så konserten fick ta en kort paus. Ljudteknikern ska ha allt beröm som löste problemet i en ganska svår arbetssituation.

Jag hade förväntat mig att musikerna skulle fokusera mer på de lugnare låtarna som jag tycker mycket om, eftersom det var på Storan, men istället blev det en rejäl uppvisning i dansvänlig semba och korridorerna fylldes snabbt av dansande människor. Med facit i hand är det lite svårt att förstå hur Bonga kunde hamna i denna lokal med sittande publik, men det blev ändå en väldigt härlig spelning och semba som framfördes på bästa sätt i drygt en timme.

Lördag

Lördagskvällen hade infunnit sig när jag tog mig uppför backen vid Stigbergstorget på väg till Musikens Hus i Majorna och klockan närmade sig midnatt. Det var mycket folk i rörelse och kvällen hade bjudit på några regnskurar.

Cüneyt Sepetçi spelar klarinett och kommer från Istanbul i Turkiet. Han släppte det underbara albumet Bulgar Gaydasi 2017 och ingick i fjolårets line-up på festivalen Le Guess Who?. Det var tre personer som gick på scen i vackert rött och blått sken i den välbefolkade lokalen. Cüneyt Sepetçi stod i mitten med sin klarinett, till vänster om honom stod en man som spelade keyboard och till höger satt en man som spelade på en darbukaliknande trumma.

De inledde i ett rasande tempo och de glada tonerna fick publiken att börja dansa nästan omgående. Ljudbilden var magnifik och det kändes stundtals som att klarinettens toner fyllde hela Djurgårdsgatan. Ibland var det nästan som att man befann sig i någon av Istanbuls många gränder. Tyvärr ingick trummaskin i ljudbilden, men den gick att tänka bort om man fokuserade på den skickliga darbukatrummisen istället.

Det var annonserat att spelningen skulle hålla på ungefär en halvtimme, men den varade nästan en timme – vilket kändes lite för länge. Jag lämnade ändå Musikens Hus och Majorna mer än nöjd och promenerade vidare genom Göteborgsnatten.

Regnskurarna avlöste varandra även under söndagsförmiddagen och festivalen avslutades i Hagakyrkan. Det var återigen solsken utanför kyrkan och i kyrkan var det gott om folk. Artisterna stod i kyrkans främre del och de vita pelarna och väggarna var ibland belysta med behagligt rosa eller ljusblått sken medan det mörka taket fungerade fint som kontrast till detta.

Först ut vid femtiden var Gyda Valtýsdóttir som en gång i tiden ingick i det experimentella bandet múm. De hade sin storhetsperiod i början av 2000-talet. Hon har därefter samarbetat med bland annat Damien Rice och Josephine Foster och släppt mycket vacker musik.

Hon gick på scen tillsammans med sin cello, och ibland förinspelad musik, och tonerna fångade snabbt vår uppmärksamhet. Vi bjöds på en mycket fin stund och ibland trodde jag nästan att Gyda skulle lyfta och sväva iväg med cellon tillsammans med tonerna. Höjdpunkten var vackra ”Rock” som spelades ganska tidigt.

Alice Boman, arkivbild. Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto

Därefter blev det paus innan det var dags för Sibusile Xaba som kommer från Pretoria i Sydafrika. Han och hans medsångare blev en ny bekantskap för mig. Sibusile Xaba spelade akustisk gitarr och sjöng. Stundtals var låtarna ganska röriga, men när jag vande mig vid strukturen så uppskattade jag det. Vissa instrumentala partier med gitarr och öppna ackord var lite för långa, men sammanfattningsvis var Sibusile Xaba en trevlig bekantskap som jag ska lyssna mer på framöver.

Efter det blev det en ny paus och en ny promenad ut till solskenet. Festivalen stod vid tröskeln till den sista akten och två turkduvor stod på grusplanen utanför kyrkan.

Alice Boman kommer från Malmö och skriver underbara låtar. Jag har följt hennes musiksläpp i några år, men har faktiskt aldrig sett henne live. Därför var det extra kul att det skedde vid en så vacker plats som i Hagakyrkan.

Hon gick på scen strax efter sju och satte sig ensam vid pianot. Där spelade hon bland annat strålande ”Waiting” och det lät väldigt bra. Därefter flyttade hon till sitt keyboard och fick sällskap av Julia Ringdahl från Hey Elbow. Hela spelningen kändes som en lång höjdpunkt och om jag ska plocka ut några låtar så var ”Heartbeat” och underbara ”Dreams” åtminstone två. När dessa två skickliga musiker sjöng ”Is there a place we can go where dreams begin” så kändes det som en strålande avslutningsakt på årets festival.

Clandestino tog slut för denna gång och det var en härlig upplaga som jag kommer att minnas med glädje. Stort tack, Clandestino gör alltid vackra Göteborg lite vackrare.