Clandestino 2018 – mängder av musikaliska intryck

Clandestinofestivalen är en av Göteborgs äldsta, återkommande festivaler. Den har ägt rum på många platser i staden genom åren och alltid haft en väldigt bred inriktning, både om man tittar på varifrån i världen artisterna kommer och genremässigt. I år var det dags för den 16:e upplagan av festivalen och HYMNs Kristoffer Nilsson och Jonatan Martinson var på plats under några av dagarna.

Att en festival i Sverige har en lång historia börjar kännas allt mer ovanligt. De senaste åren har festivalscenen varit rörligare än Socialdemokraternas ställning i integrationsfrågan. De gamla jättarna har gått i graven samtidigt som nya poppat upp. Ibland har nykomlingarna försvunnit lika snabbt igen, ibland har de blivit kvar. Det tydliga budskapet: ingen går längre säker. Det är med andra ord få festivaler som nuförtiden kan skryta med sin 16:e upplaga.

Att Clandestino gör det har nog en stor del att göra med en fantastisk fingertoppskänsla i bokningarna, vilket resulterat i ett stort förtroende mellan publiken och arrangörerna. Går man på Clandestino vet man att man kommer få uppleva fantastiskt spännande konserter, även om man innan festivalen knappt känner igen en handfull av de bokade artisterna. Årets upplaga var inget undantag.

Wildbirds and Peacedrums (Jonatan)

Wildbirds and Peacedrums var det andra bandet på torsdagkvällen och den första konserten för mig. Duon som består av de äkta makarna Andreas Werliin och Mariam Wallentin är något av ett husband i Clandestino-sammanhang. De har spelat på festivalen flera gånger och i år har de till och med varit med och bokat programmet. Det märktes direkt att det var ett inspirerat band som intog Oceanens scen. Mestadels bjöd de på gammalt material men några nya låtar fick också pröva sina vingar.

En konsert med Wildbirds and Peacedrums är alltid fysisk. Rytmerna tar sig in i medvetandet och Mariam Wallentins röst får det att kännas i hela kroppen, det är musik som på något sätt känns modern och uråldrig på samma gång. Den här gången tog det lite tid innan de vann över mig helt. Med Mariam Wallentins makalösa vinterspelning på samma scen med sitt soloprojekt Mariam the Believer i minnet kom jag på mig själv att då och då sakna melodierna. Hos Wildbirds and Peacedrums är rytmerna i fokus vilket gör att det ibland kan kännas något stillastående. En fantastisk version av ”Peeling Of The Layers” från mästerverket Rivers fick mina tvivel att försvinna och avslutningen blev en strålande och svettig musikupplevelse.

The Comet is Coming (Jonatan)

Det sista bandet ut för öppningskvällen var den brittiska trion The Comet is Coming, ett band som så många andra på Clandestino har en historia som förtjänar att berättas. Den här börjar med trum- och synthduon Soccer 96 som började lägga märke till en lång man som alltid dök upp på deras konserter med en saxofon under armen. Till slut bjöd de upp den mystiska saxofonisten, som visade sig vara Shabaka Hutchings från jazzbandet Sons of Kemet, på scen och The Comet is Coming var fött.

När de gick på scen på Oceanen var det laddad stämning i lokalen, publiken hade letat sig in från den ljumma sommarkvällen och var förväntansfulla. Ljudproblem i början gjorde att första låten spelade nästan helt utan saxofon och frågan är om trion inte borde fundera på att göra den öppningen till standard. Effekten blev otrolig när Shabaka Hutchings toner plötslig hördes genom synthmattorna och trumspelet.

Resten av konserten blev en högljudd och svängig stund av vad som kanske bäst kan beskrivas som funkig rymd-jazz. Stundtals var det briljant men i längden blev det kanske lite väl monotont för att konserten skulle nå de där riktiga höjderna. En strålande avslutning på den första festivalkvällen var det allt jämt.

Ellen Arkbro (Kristoffer)

Ellen Arkbro från Stockholm inledde min lördag med en spelning i Masthuggskyrkan. Hon släppte debutalbumet For Organs and Brass i fjol och det uppmärksammades bland annat av Pitchfork. Solen strålade över den gamla kyrkan som har stått på toppen av berget sedan första världskriget inleddes 1914. Härifrån har man fin utsikt över Göteborg och inne i kyrkan lyste stearinljusen mot det vackert mörka trätaket.

Ellen Arkbro började konserten klockan sex. Hon satt inte längst fram i kyrkan utan hade istället tagit plats bakom oss, på andra våningen, där orgeln står. Det kändes lite ovant i början, men efter en stund hamnade allt fokus på tonerna som försiktigt började fylla kyrkan. Tonerna växte fram, starkare och svagare, ändrade riktning och ersattes av nya. Jag gjorde en jämförelse med en fyr som lyser upp ett mörkt hav. Plötsligt lyser det långt där borta och en stund senare är ljusskenet borta för att kort därefter ersättas av en ny ljusstråle. Men den tanken försvann också efter ett tag och till slut satt jag helt avslappnad och lät tonerna fylla mitt huvud. Det var en oerhört vacker stund och en mycket trivsam konsert.

Bedouine (Kristoffer)

Bedouine var en kanonbokning till årets festival. Bakom artistnamnet döljer sig Azniv Korkejian som är född i Syrien, uppvuxen i Saudiarabien, kom som tioåring till USA och Boston med sin familj och hör nu hemma i Los Angeles, Kalifornien. Hennes föräldrar kommer från Armenien. Hon släppte sin debut som Bedouine i fjol och det är en strålande platta inom folkpopgenren.

Scenen på Pusterviks ovanvåning var oerhört vackert dekorerad med en liten pall med ett ljus, en vas med blommor och ett glas vatten samtidigt som det kom rök som dansade fram över golvet och omfamnade det blå strålkastarljuset. Bedouine gick på scen kvart i åtta. Hon inledde med underbara ”You Kill Me” som följdes upp med ”Back To You”. Även om det är större arrangemang på skivan så var låtarna minst lika bra med akustisk gitarr och sång. Det är helt enkelt väldigt bra låtar.

Det var en fantastisk stund vi bjöds på och det var en välbesökt spelning med knäpptyst publik under låtarna. Vi bjöds även på två covers där främst Linda Perhacs ”Hey, Who Really Cares” fick tiden att stå stilla.

Annars handlade spelningen självklart mycket om debutplattan med låtar som ”Nice and Quiet”, ”Dusty Eyes” och avslutande ”One Of These Days”, men vi bjöds även på en, för mig, okänd sång från Armenien som fick spelningen att nå ytterligare en nivå, och det var så klart särskilt rätt i den fina anda som Clandestino skapar. Det ska bli mycket spännande att följa denna begåvade musiker framöver.

Orchestre Les Mangelepa (Kristoffer)

Det var självklart musik även i stora klubben där nere på Pustervik. Där var det dags för två afrikanska akter som jag inte har lyssnat särskilt mycket på. Först ut var ett åttamannaband från Nairobi i Kenya. Med tre sångare, tre gitarrister, en basist och en trummis gick de på scen halv nio och fick oss omgående att börja dansa. Det var faktiskt helt omöjligt att inte ryckas med i de dansvänliga rumbatakterna och durskalorna användes flitigt av gitarristerna. Den enda låt jag kände igen var ”Suzanna” från fjolårets album Last Band Standing. Titeln på den plattan är  väldigt bra. Bandet har nämligen sina rötter från 1970-talets Nairobiscen.

Att jag inte kände igen resten av låtarna spelade verkligen ingen roll. Det levererades kvalitet från scenen och hela Pustervik dansade. Om jag ska anmärka på något så blir det avslutningen då bandmedlemmarna presenterades och vi bjöds på ett onödigt trumsolo, gitarrsolo med tänderna och liknande, men det bör samtidigt betraktas som en bagatell i sammanhanget.

Oumou Sangaré (Kristoffer)

Därefter var det dags för en stor stjärna hemma i Mali och med internationella framgångar. Hennes album Seya (2009) blev Grammynominerat i kategorin Best Contemporary World Music Album. Hon gick på scen klockan tio, och även här var det åtta musiker på scen (bas, trummor, kora, gitarr, keyboard och kör). Spelningen bjöd på västafrikanska rytmer och lite mer rocklikt, men fortfarande väldigt dansvänligt.

Oumou Sangaré ägde scenen fullständigt. Hon och hennes musiker skapade en magnifik ljudbild och fyllde varenda kvadratmillimeter av Pustervik med energi. I mitten av spelningen frågade hon om vi var redo för en resa till Mali och i den efterföljande låten hamnade vi nog nästan där.

Sudan Archives (Jonatan)

När tonerna från Oumou Sangares konsert klingat ut var det dags att bege sig till övervåningen för att se Sudan Archives, eller Brittney Denise Parks som 24-åringen som gömmer sig bakom artistnamnet egentligen heter. Sudan Archives har sedan debuten släpptes tidigare i år gjort något av ett ärevarv på alla hippa amerikanska festivaler – därför känns det lite av ynnest att ha henne på en liten scen på Pustervik. Med fiol, samplingar och loopar skapar hon en egenartad ljudvärld som hämtar lika mycket från sudanesisk folkmusik som från R&B.

Det blev en kort men innehållsrik konsert där Brittney Denise Parks spelade ut sina kort och gav mig en känsla av att det här bara är början för Sudan Archives.

Altin Gün (Kristoffer)

Det är lite konstigt med vissa band som man bara faller helt pladask för. Altin Gün från Holland är ett sådant band. Jag har lyssnat en del på den turkiska psykedelian som skapades i början av 1970-talet där bland annat Erkin Koray och Kamuran Akkor tillhör favoriterna och Altin Gün för traditionen vidare på bästa sätt. Den västerländska musiken möter den orientaliska, de omfamnar varandra varsamt och fantastisk musik skapas.

När jag besökte festivalen Le Guess Who? i holländska Utrecht i höstas ingick Altin Gün i startfältet och spelade även i en kvarn på Lombrok Festival, en stadsdelsfestival, samma helg. Kön utanför den lilla kvarnen var väldigt lång när vi kom dit och det var helt omöjligt att komma in och se spelningen den eftermiddagen. De spelade på ett större ställe senare på kvällen, men även den spelningen var välbesökt och det gick inte att komma in då heller. Jag brukar inte hänga upp mig på saker som jag inte upplever utan fokuserar mer på saker jag upplever, och hittar glädje i det, men att jag missade Altin Gün två gånger samma dag hade jag lite svårt att släppa. Därför blev jag extra glad när jag såg att bandet var med i årets Clandestino-lineup och debutplattan från i våras är precis så bra som jag gissade att den skulle vara.

Tredje gången gillt, sägs det, och vid midnatt stod jag framför stora scenen på Pustervik när Altin Gün gjorde entré. Mina förväntningar var så klart skyhöga och vi bjöds på en oerhört fin stund. De var sex personer på scen (gitarr, trummor, percussion, bas, keyboard och saz), men ljudet var inte helt perfekt i inledningen. Det blev dock bättre efter hand och bandet spelade sig in i konserten som växte och växte.

Spelningen handlade så klart mycket om debutalbumet och vi bjöds på låtar som ”Tatli Dile Güler Yüze” och ”Şad Olup Gülmedim” och när fantastiska ”Goca Dünya” svävade ut genom högtalarna så var det magiskt.

De båda sångarna, Merve Daşdemir och Erdinc Ecevit Yildiz, kompletterade varandra väldigt väl och avlöste varandra med fina sångprestationer.  Altin Gün har helt klart blivit ett nytt favoritband.

Efter två intensiva kvällar med mängder av musikaliska intryck är det bara att konstatera att Clandestino lyckats igen. Nu ser vi fram emot festivalens 17:e upplaga.