HYMNs Hans Wåhlberg har i 8 delar sammanfattat reggaens framväxt i Storbritannien och detta arbete har sedan kopplats till aktuella filmserien Small Axe. Idag publiceras den femte delen.
Jag fortsätter här min serie artiklar om bakgrunden till filmsviten Small Axe som finns tillgänglig på SVT Play i stort sett året ut. Den som vill börja från början kan kolla Historien bakom Small Axe-filmerna 1 samt 2, 3 och 4 här på HYMN.
En historia om rasism och diskriminering men också ett rikt musik- och kulturliv som skapades av de afrokaribiska immigranterna till ”moderlandet” Storbritannien.
Genombrott för reggae men början till sammanbrott för Trojan
Under år 1971 kunde en viss mättnad skönjas bland den nya vita publiken och inga större reggaehits slog igenom detta år. Många olyckskorpar började kraxa om att reggae var en fluga som snart skulle vara glömd. Ett lysande undantag var för Trojan Records deras första listetta som kom genom Dave & Ansell Collins ”Double Barrel”.
Året därpå kom emellertid filmen The Harder They Come med Jimmy Cliff i huvudrollen. Han spelade en ung, hederlig man som kommer till Kingston, hamnar i slumkvarteren och dras in i gangsterkretsar, blir en rude boy, för att försörja sig. Soundtracket från filmen, med fyra låtar av Jimmy Cliff, spreds över världen och anses ha haft stor del i att sprida reggae utanför Jamaicas, UK:s och USA:s gränser.
Samarbetet mellan Island Records och B&C kring Trojan Records (se föregående artikel i serien) skulle dock gå mot sitt slut just i brytningen mellan 1971-72. Hösten 1971 hade stämningen blivit allt mer spänd mellan ägarna av de båda bolagens managers. De kom till slut fram till att det inte längre fungerade och påbörjade skilsmässan den 1 januari 1972 men var inte formellt klar förrän till hösten samma år. Trojan sköttes fortsättningsvis av Lee Gopthals B&C och distributionen som Island tidigare skött lades nu till EMI.
Under denna tid fick Trojan ett par hits och framför allt viktig var ”Trench Town Rock” med Bob Marley & The Wailers. Den skulle också komma att förebåda vad som snart skulle komma, det vill säga en övergång till roots reggae och dub som dominerande stilar. Nya unga stjärnor inom genren var framför allt Dennis Brown, Gregory Isaacs och Burning Spear.
Samtidigt blev ska och rocksteady allt mer gårdagens nyheter och skinhead-kulturens ungdomar hade börjat växa upp och gått vidare i vuxen livet och fått andra intressen. Deras tid var över i UK, åtminstone för tillfället. De som framhärdade i skinheadsgäng attraherades av National Front och övergav den afrokaribiska musiken.
Island Records blev nu istället en mycket svår konkurrent då de tog med sig Jimmy Cliff, The Maytals och Greyhound och dessutom skrev nya kontrakt med Byron Lee, Owen Gray samt inte minst Bob Marley & The Wailers.
Trojans nya styrelse beslutade sig för att frigöra kapital genom att sälja de 14 skivbutiker de ägde. Trojans skivor sålde inte heller längre som förr vilket ökade på problembördan. Dessutom började större skivbolag nu intressera sig för reggae och utgjorde svår konkurrens med sin mer kommersiella reggae, ofta med artister som tidigare gett ut sitt material hos Trojan, bland andra Desmond Dekker och Bruce Ruffin. Trojan fick lita till namn som Dandy Livingstone, The Pioneers och The Marvels samt nya stjärnor som Barry Biggs. Deras dragningskraft föreföll dock allt för svag.
Under året skulle också en osannolik artist, den i alla bemärkelser stora samt skäggige och vithyade Alex Hughes, alias Judge Dread, nå stora försäljningsframgångar med singeln ”Big Six”.
Trojan började avveckla sina underetiketter och mot slutet av 1973 hade de flesta av dem fasats ut. De reducerade också drastiskt antalet artister i sitt stall. De försökte lägga mycket energi på att ge ut ”kommersiell reggae”, en sorts mix av reggae, R&B och soul, men tyckte sig inte få den support från media som de tyckte att de förtjänade utan istället kritiserades för att ha övergett den ”riktiga” etniska reggae som de tidigare varit mästare på att hitta och lansera.
År 1973 fick återigen Judge Dread hits med uppföljarna till ”Big Six” som följaktligen fick titlarna ”Bix Seven” respektive ”Big Eight”. Även Dandy Livingstone hade framgång med ”Big City”/”Think About That”, en singel med dubbel A-sida. På detta följde dock en lång torka på framgångar för Trojan.
Alldeles i slutet av 1974 fick dock John Holt en hit med en cover på Kris Kristoffersons ”Help Me Make It Through The Night” och den gav också draghjälp till LP:n 1000 Volts of Holt som släpptes redan 1973 men nu började klättra på listorna. Det här räckte dock inte till för att täcka behovet av cash-flow och imperiet började rämna betänkligt.
Lee Gopthal kontaktade en veteran i branschen, Marcel Dodd som hade Saga Records som mest sysslat med klassisk musik. De nådde en överenskommelse som ledde till att hela verksamheten rann ur händerna på Gopthal, genom en serie trixiga affärsmetoder som gav den gamle räven Dodd en katalog att ge ut samlingsplattor ur medan Gopthal hamnade på bar backe och tappade all kontroll över Trojan Records. Dessvärre lyssnade inte Gopthal till varningarna från bland andra Lee Perry som lär ha sagt till Trojans marketing manager Chips Richards:
”Listen, you guys are messing around with a guy called Marcel Rodd. The guy ́s rich, but he ́s a terrible little man, don ́t go nowhere near him, he ́s dangerous” (Lee Perry i Cane- Honeysett, The Story of Trojan Records).
Med andra ord en ”rude boy” men med skräddarsydd kostym och i skepnad av en åldrande engelsk ”gentleman”. Det sista han sa till Lee Gopthal var att fråga honom om han var indier, vilket Gopthal bekräftade, men undrade varför han fick frågan, varpå Dodd svarade:
”If you are an Indian, then why are you trying to run an industry? You should be running a corner shop” (Cane-Honeysett, The Story of Trojan Records).
Varpå Gopthal lämnade mötet i tårar. Han var i grunden en bruten man men bara 36 år gammal. Någon form av framtid försökte han alltså bygga från grunden, fick ett lån av en vän och försökte starta ett nytt skivmärke, Western Kingston. Han åkte över till Jamaica för att skriva kontrakt med producenter men behärskade inte den delen av verksamheten och det nya bolaget lades ner efter bara några utgivningar. Han fick istället jobb som chef för A&R (Artists & Repertoire) under RCA Records som dock hade en helt annan uppfattning om hur man skötte uppgiften och han förlorade sin tjänst. Han övergick istället till försäkringsbranschen och lyckades där betydligt bättre.
Här slutar också historien om Trojan Records. Åtminstone kapitel 1. Fortsättningsvis skulle det nya bolaget drivas av Marcel Dodd och med en helt annan inriktning och utan den genuina känslan för musikstilen, mer i kommersiellt syfte.
Gopthal avled 1997, endast 58 år gammal, men fick senare ett stort erkännande då han i februari 2020 fick the Jamaica Reggae Industry Association’s (JaRIA) annual award för sina insatser för att popularisera och sprida reggae i UK och övriga världen.
Fortsättning följer i Historien bakom Small Axe-filmerna 6: Roots och Lovers Rock i UK
