Bland det hetaste på Svt/Svt Play just nu är Steve McQueens filmsvit Small Axe. Fem filmer som ger en sammanfattande bild av livet i London som det kunde gestalta sig för dem som invandrat till Storbritannien från Västindien, med handlingar förlagda ungefär mellan 1968 till början av 1980-talet.
Den 22 juni 1948 anlände skeppet HMT Empire Windrush till Tilbury Docks i Londons East End. Med på skeppet fanns drygt 800 västindier som hörsammat den brittiska regeringens lockrop i tidningarna om att erfarna arbetare var välkomna till Storbritannien. Landet behövde byggas upp efter kriget och arbetskraftsbristen var då stor efter krigets grymma skörd av unga män. Många västindier såg det som att komma till ”moderlandet” och entusiasmen var stor bland de första invandrarna. Calypso-kungen Lord Kitchener hade till och med skrivit en sång ombord, ”London is the Place for Me”, och framförde den glatt framför kameror, journalister och andra nyfikna.
Väl på plats upptäckte dock snart de nyanlända att befolkningen överlag inte alls var lika välkomnande. En rasistisk och främlingsfientlig attityd låg i den brittiska imperiekulturens DNA och de svarta nykomlingarna blev illa sedda främst p.g.a. rasistiska fördomar.
De som anlände under 1940-talets slut och 50-talets början brukar kallas för ”The Windrush Generation”. Det är till stor del barnen till denna generation som Small Axe-sviten handlar om. De som i Storbritannien byggde upp den musikaliska infrastruktur som också fanns på Jamaica och andra karibiska öar; sound-systems, hemmafester som gick under benämningar som Bluesparties, Houseparties eller Shebeens, och så småningom skivbolag som Trojan Records och en uppsjö artister som ville få utlopp för sina musikaliska talanger.
Själv upptäckte jag ska och rocksteady vid tiden kring 1980 då the Specials gjorde sin punkiga version av sextiotalets jamaicanska förlagor. Med min fars gamla mohair-kostym och en smal svart slips med Two-Tone-loggan på styrde jag stegen till Muggen i Gamla Stan i Stockholm för att dansa till de här för mig helt nya rytmerna. Jag trodde först att ska var något the Specials hittat på men insåg snabbt att det fanns en hel skatt att upptäcka på Jamaica. Men också att den fanns på närmare håll i England, London, norra Kensington. Det är där Small Axe rör sig, kring Notting Hill och Ladbroke Grove. Mycket kretsar kring musiken, sound systems och dans, men också rasismen, diskrimineringen och polisens trakasserier.
En av filmerna i sviten heter Lovers Rock vilket också är namnet på den reggae-genre som skapades i England. Mjukare och lugnare, mer romantiska reggae-låtar, som gjorda att dansa tryckare till. Filmens handling är också förlagd nästan uteslutande till dansgolvet på en hemmafest, ett s.k. bluesparty. I en av scenerna spelas mega-hiten ”Silly Games” med Janet Kay, men skriven av Dennis Bovell och släppt 1979 första gången.
Musiken jag själv älskar är dock i första hand ska, rocksteady och tidig reggae, men också dub. Det är nästan uteslutande sådant som listan jag bifogar innehåller. Det är också sådant som den brittiska afro-karibiska befolkningen i Storbritannien lyssnade på under de år som Small Axe-filmerna rör sig, ungefär mellan 1968 till tidigt 1980-tal. Det var just den brittiska marknaden som öppnade dörren för en skivindustri värd namnet på Jamaica. Behovet av ny musik från källan blev stort i det nya och mycket gråare landet.
Andres Lokko skrev nyligen i Svd om Small Axe-filmerna att en kritiker i England nästan skrek: ”Det här är vår Heimat!”. Den vita tv-publikens yrvakna och plötsligt lystna intresse för den afro-karibiska kulturen i England kommenterar regissören McQueen, i samma Lokko- artikel, lite skadeglatt med att ”ni hade kunnat uppleva det här på plats men tittade ju åt fel håll mest hela tiden – så tji fick ni!”.
Den här spotify-listan och de texter som medföljer nedan är tillägnat alla ”nyvakna” och nyfikna, men också för er som vet vad reggae handlar om men kanske inte känner till alla intressanta och komiska sidohistorier till låtarna.
Listan innehåller 40 låtar (eller egentligen 42 som ni snart förstår). Det är antingen personliga favoriter, eller låtar som jag tycker är speciella för sin sub-genre eller för respektive artist, eller som helt enkelt har en bra story bakom sig.
Varför inte bjuda in till houseparty, kolla någon av filmerna och sedan spela listan?
REGGAE TOP 40
1. The Maytals ”54–46 Was My Number” (1969)
Originalversionen (”56-46 Is My Number”) från 1968 var en kommentar till hans egen fängelsevistelse för innehav av marijuana men också en kommentar om samhället i stort som det var på Jamaica. Detta är dock uppföljaren, i stort sett samma låt men som har den klassiska intron där Toots Hibberts raspiga röst ropar in låten som är en lång förklaring avhans egen oskuld (”I wouldn ́t do dat- Oh no”). Klassiskt är också mellansticket där musiken stannar upp och Toots räknar in den igen med: ”You give it to me one time (huh), You give it to me two times (huh-huh), You give it to me three times (huh-huh-huh), You give it to me four times (huh-huh-huh-huh)”. Det här är typisk Toots Hibbert-reggae med en crossover till funky soul och jag har alltid gillat den, ända sedan jag hörde den första gången på radio i början av 1970-talet.
2. Delroy Wilson ”Have Some Mercy” (1973)
När politikern Michael Manley bedrev valkampanj 1972 använde han Wilsons ”Better Must Come” som kampanjlåt. Kanske skulle ett bättre låtval – om man betänker det ekonomiska kaos som landet befann sig i och som skulle bli snarast värre senare – varit den här låten? Den gavs först ut 1973 så det hade förvisso inte varit möjligt. Sedan dess har det kommit minst ett par re-releaser.
Delroy sjunger om hur svårt det varit sedan han lämnats av sin älskade kvinna och hur allt har gått åt skogen sedan dess och därför sänder sin vädjan tillhenne att komma tillbaka. En superb låt och känslig sång av Delroy som stod för många fina melodiska rocksteady/reggae-låtar under andra halvan av 60-talet och början av 70-talet. Han fick dock aldrig den internationella hit som han hade varit värd.
3. Marcia Griffiths ”Feel Like Jumping” (1978)
Ja, vem kan låta bli att vilja hoppa när man hör den här? Marcia Griffiths brukar kallas ”Queen of Reggae” och är kanske mest känd för sina smäktande kärlekslåtar och den stora hiten ”Young, Gifted and Black” tillsammans med Bob Andy (som Bob & Marcia) 1970. Här tycks hon ha fått glädjefnatt och det är åtminstone för mig oemotståndligt smittsamt. Blir alltid glad när jag hör den här. Marcia ingick också i trion I-Threes, tillsammans med Judy Mowatt och Rita Marley. De gjorde ett par egna plattor men också körade för Bob Marley and the Wailers.
Marcia lär vara den kvinnliga reggae-stjärna som haft den mest sålda singeln någonsin. Ironiskt nog med en låt som inte var en reggae-låt, ”Electric Boogie”. Det borde ha ”Feel Like Jumping”. Hon är fortfarande aktiv och dök upp lite här och var med framträdanden, åtminstone före corona-pandemin. År 2014 tilldelades hon välförtjänt Jamaicas Order of Distinction (Commander Class) för sin långa och inflytelserika karriär som sångerska både bakom och framför en lång rad stjärnor, inte bara inom reggae.
4. The Tennors ”Pressure and Slide” (1967) Prince Buster ”Freezing Up Orange Street” (1967) Sugar Minott ”Oh Mr DC” (1977)
Här lägger jag in tre låtar på samma plats. Lite fusk förstås men det är samma coola rytm (riddim) på alla tre och det är bara att välja. Den som trodde att det där med sampling kom med hip hop-eran har inte lyssnat på reggae. Tre låtar men egentligen i stort sett samma, som använts många gånger om (brukar kallas ”Pressure and Slide-riddim”). Men recycling är ju mycket aktuellt idag och om man sitter på något riktigt bra, varför inte återanvända det? Det är dock tre helt olika texter med olika stories.
Sugar Minott ber förtvivlat polisen att inte beslagta hans marijuana. Det är den som försörjer familjen, vädjar han. The Tennors sjunger om en snuskig doktor i antydande ordalag, vilket också visar att Dancehall-texternas ”slackness” inte är något nytt jamaicanskt fenomen. Prince Buster sjunger i ”Shaking Up Orange Street” om hemgatan i Kingston. Har dock valt instrumentalversionen som jag gillar bäst (sorry Prinsen). Vem var först? Ja, det finns uppgifter om att det var Prince Buster och andra som hävdar att det var The Tennors. När det gäller jamaicansk reggae är det ibland svårt att veta då artisterna gärna framhåller sig själva som de första och andra som kopior.
Bland de som hävdar att det var The Tennors finns en story som handlar om att de sjöng den för Jackie Mittoo, arrangör på Studio One, i baksätet på en taxi. Den blev hur som helst deras första inspelning och största hit, bästsäljande på Jamaica 1967. De lär, typiskt nog för branschen på Jamaica, inte ha fått några royalties. Andra källor pekar ut Prince Busters som originalet, men han skröt ju gärna och tappar därmed lite i trovärdighet. Men hans låt är ett inlägg i ett ”ordkrig” mellan honom och den andra stora producenten/skivbutiksägaren på Orange Street, Coxsone Dodd, det vill säga samme man som ägde Studio One där The Tennors ”Pressure And Slide” spelades in. Those were the days in Kingston!
5. Slim Smith &The Uniques ”My Conversation” (1968)
Skriven av Jimmy Riley, Bunny Lee och Lloyd Charmers. Senare gjord i en version av Sly & Robbie 1992. Men rytm-spåret (riddim) och pianot som klinkar signifikativt har samplats många gånger om, bland annat av rapparna i Dream Warriors i deras ”Ludi” från 1991 och av andra stjärnor inom hip-hop/rap, som Kardinal Offishall och True Culture. Det är lyhört för det är just det där lilla enkla men geniala pianoklinket som ger låten dess uniqua karaktär.
6. Dandy Livingstone ”Rudy, A Message To You” (1967)
Dandy Livingstone hade en klar röst och de tidiga rocksteady-produktionerna har ofta en renhet och ett lugnt framåtskridande som jag gillar skarpt. Denna låt är en av mängder som anspelar på rude boy-fenomenet. Smågangsters som var avskydda av de flesta men hjältar för andra i Kingstons slumkvarter. En del artister glorifierade the rude boy framför allt i början, men efter hand fick de flesta nog av våld och stölder och Dandy har här sitt budskap klart: ”Stop your running around making trouble in the town”.
Dandy bodde dock i London dit han flyttat redan som 15-åring. Enligt producenten Bunny Lee ska dessa rude boys också ha varit upphov till begreppet rocksteady. Det finns ju många historier om detta men den här passar in just här: ”They say it them the dance rock steady named for because they just come in to a dance, stand up and rock steady, don ́t do nothing and the girls are all around them” (Bunny Lee med sin jamaicansk-engelska, patwa/patois, citerad i Lloyd Bradleys Reggae – The Story of Jamaican Music).
7. Augustus Pablo ”Peace and Love Dub” (1974)
Det är svårt att ranka dub-låtar inbördes då det måste erkännas att de främst bygger på en känsla för stunden och i princip vilken som helst kan duga som har en bra riddim, fet basgång och alla ekon på rätt plats. Men den här är speciell – drömsk och lite sorgsen – och ligger mig särskilt varmt om hjärtat. En xylofon ger också karaktär till låten där den flyter ovanpå rytmerna. Annars var ju Augustus Pablo mest känd för sin melodica som gett unik klang till hans dub-rytmer.
8. Dennis Alcapone ”Mr Brown ́s Coffin” (1970)
Dennis Alcapone är en av de tidigaste DJ-stjärnorna och heter egentligen Dennis Smith. Tillsammans med ett par vänner startade han 1969 ett eget soundsystem på Jamaica, El Paso Sound System. Dennis var förstås DJ och fick ökad popularitet. Producenten Keith Hudson ska ha sett honom och erbjudit skivinspelningar. Det blev över hundra sådana med tiden.
I dagens Dancehall har DJs nästan ersatt musiker helt men då kompletterade demusikproduktionen som spottade ut coola riddims att toasta till. Det här är en sådan med en till synes lite makaber titel. Inte säker på vad den egentligen handlar om men det sägs att ursprunget finns hos the Wailers som för snart 50 år sedan sjöng om Mr Brown och den mytiska berättelsen om en kista som dök upp på olika platser på Jamaica i sällskap av 3 kråkor och sången blev en sorts spekulation om vem personen i kistan var.
9. Prince Far-I ”Black Man Land” (1978?)
Michael James Williams dog redan 1983, skjuten i sitt hem knappt 40 år gammal, men hann med att skapa sig ett namn som en av Jamaicas stora toastare, även om han själv föredrog att kalla sig chanter (sv ung. taktfast ropande). Med sin djupa röst predikade han sina budskap och kallade gärna sig själv The Voice of Thunder. Han gick också ibland under alias King Cry Cry eftersom han kunde bli så arg att tårarna rann.
I den här låten sjunger han, typiskt för den rasta-dominerade roots-vågen på 70-talet, om det förlovade landet Etiopien. Ett uttryck för den längtan tillbaka till Afrika som var irrationell (det var inte mycket bättre i Etiopien än på Jamaica varken då eller nu) men satt djupt i själen hos den svarta tidigare förslavade befolkningen på Jamaica. Han ger också en liten predikan hur denna befolkning ska uppföra sig för att resa sig och ta sig ur ”Babylon” (den vite mannens kapitalism ungefär): ”Discipline is a principal thing – Therefore get discipline”.
10. Alton Ellis/The Termites ”I Can ́t Stand It” (1968-70?)
Det här är en längre version och omarbetning av Alton Ellis original från 1968. Enligt spotify har han hjälp av duon The Termites (Lloyd Parks och Wentworth Vernal). Blir dock inte klok på vilken remix detta är och vem det är som toastar, men nog låter det som nyss avlidne U- Roy (?). Hur den kortlivade sångduon Termites kommer in i bilden vet jag inte heller och Alton Ellis tycker jag mig inte höra alls. Det är hur som helst en skön riddim som sätter sig på hjärnan.
Att det inte alltid är lätt att spåra en låt visar dock den här versionen. Den finns med som bonus-track i sin längre remixade form på CD-versionen av ”Mr Soul of Jamaica” med Alton Ellis, släppt 2013. Ett album som släpptes på vinyl 1974. Men jag kan inte se att denna låt fanns med på vinylen, utan bara tolv andra låtar inspelade mellan 1967-70 i Duke Reids Treasure Isle-studio i Kingston, med Tommy McCook & the Supersonics som komp-band. Dessutom lär titlarna på vinyl-albumet varit felaktiga och korrigerats på CD-releasen 2013. Pust, ja så här kan det vara med jamaicansk reggae. Felaktigheter och oklarheter tycks vara legio och möjligen en strategi bland producenter och skivbolag för att i efterhand kunna hävda sin rätt till låtar och artister (?).
11. Harry J Allstars ”The Liquidator” (1969)
Som Tottenham-supporter har jag alltid varit avundsjuk på Chelsea FC som har den här som inmarsch-låt. Klassiska ”Liquidator” släpptes som singel 1969 och gjorde stor succé framför allt i Storbritannien. Den stora stjärnan i låten är ju Winston Wright och hans hammond-orgel men producenten Harry Johnson satte dit bandnamnet Harry J Allstars på etiketten. Producentens namn i fokus och anonyma Allstars bakefter. Det var vardagen för de flesta studiomusikerna, the session men, bakom reggae-produktioner på Jamaica och UK.
Storyn om Chelsea är att laget for på träningsturné till Barbados, Trinidad och Jamaica 1964, och att en av spelarna tog hem en singel med Eric Morris, ”Sammy Dead”, som var mycket populär på Jamaica då. Laget tyckte att den skulle spelas på arenan och gav den till Pete Owen och Dave Scott, DJs på Stamford Bridge, och bad dem spela den. Till saken hör att en hel del fans som höll till på ”the Shed”-ändan av arenan var mods eller skinheads och älskade den jamaicanska musiken och Pete och Dave spann ska och rocksteady under hela andra halvan av 60-talet. Hur det är nu vet jag inte men ”The Liquidator” går varm varje hemmamatch.
12. King Tubby ”North Circular Dub” (2012)
Osbourne Ruddock, aka King Tubby, var en tidig föregångsman inom dub-stilen. Han introducerade ekon, reverb (efterklang) och ljudeffekter i låtarna och på sitt eget sound system, Tubby ́s Home Town HiFi, som hade rykte om sig att inte likna något annat och vara ”the number one sound in Kingston”. King Tubby var ljudtekniker och jobbade också för Duke Reid som cutter (bäst översatt kanske som musikredigerare) och hade tillgång till Reids Treasure Isle ́s master-tapes. På så sätt kunde han testa idéer på danserna till sitt sound system och gav s.k. dub-plates i händerna på sina DJs att toasta till (U-Roy var en av dessa DJs).
King Tubby var perfektionist och kan anses vara den utan tvivel största inom genren, en sann kung av dub. Ändå producerade han inget själv, bara bearbetade master-tapes som producenter gav honom eftersom de visste att något magiskt skulle komma tillbaka från hans studio vid Dromilly Avenue. Men hans rykte gjorde att namnet King Tubby började anges som artistnamn, inte bara som ”mixed by”.
Jag hade kanske kunnat välja nästan vad som helst men ”North Circular Dub” som troligen är inspelad på tidigt 80-tal är signifikativ för hans stil. Släpptes dock först 2012 på ett album med tidigare outgivet material, King Tubby ́s Classics: The Lost Midnight Rock Dubs Chapter 3. Bör spelas på HÖG volym!
13. The Jamaicans ”Things You Say You Love” (1967)
En av de många skönsjungande sånggrupper som blev stora under rocksteady-eran i slutet av 60-talet. Tommy Cowan, Norris Weir, Derrick Brown och Martin Williams gjorde många minnesvärda låtar och den här var deras första hit. Den lär ha kommit till när en av gruppmedlemmarna, Norris Weir, beklagade sig för Tommy Cowan över sin flickvän som han just grälat med för att hon flirtade med andra män. Weir försonades dock med flickvännen och de gifte sig en månad efter releasen av den här låten och höll ihop i över 50 år innan Norris avled 2018.
14. Toots & The Maytals ”Got To Be There” (1972)
En av låtarna från albumet Funky Kingston och gruppens gyllene funky reggae-period. Titellåten från albumet hade varit ett alltför självklart och konventionellt val här och lite för mycket funk för att representera reggae känner jag. Det är alltså ingen av deras större hits men har den omisskännliga funk-känslan kombinerat med reggae-rytmen och dessutom en trevligt puttrande gitarr som kittlar. Det sägs att Toots Hibbert ofta kollade in publiken på danshallarna för att se hur låtarna gick hem. Om inte huvuden gungade i takt åtminstone så var det något fel. Musiken skulle fånga lyssnaren/dansaren och få igång fötterna. Då gick också lyriken – förvisso inte Toots bästa gren – hem bättre.
Toots & The Maytals var också en av de första grupperna som slog riktigt internationellt och det sägs att Island Records skrev kontrakt med Bob Marley bara för att de inte lyckats få Toots underskrift. Det skulle de väl i och för sig inte ångra senare. Men Toots & The Maytals musik är enligt min mening betydligt mer intressant än den Marley åstadkom under 70-talet. Deras kreativitet skulle dock torka ut under sena 70-talet och efter ett säljande live-album 1980 gav de inte ut något förrän 1992. Men inget kom i närheten av de tidigare energiska låtar som smittar till dans än idag, eller åtminstone ett gungande huvud. Toots själv stod för en mindre revival/come-back innan han avled 2020 i sviterna av covid19.
15. Mikey Dread ”The Jumping Master” (1980)
Mikey Campbell, som han egentligen heter, grundade sin popularitet 1977 genom en radioshow på Jamaica, Dread at the Controls, som sändes varje dag utom måndagar och ända från midnatt till sex på morgonen (hur orkade han?). Den bröt med konventionerna i jamaicansk radio och talade ”gatans språk”, något som var efterlängtat bland befolkningen i de fattigare kvarteren på ön. Mikey Dread spelade reggae och talade patois medan merparten av radions innehåll framfördes på strikt engelska eller med tillkämpad amerikansk accent och det mest karibiska som spelades var en och annan calypso. Han tog DJ-stilen från öns sound systems in till radiostudion som ingen annan gjort tidigare. Själv hävdar han att kriminaliteten gick ned när han sände eftersom nästan alla lyssnade, ”even rude boy put down them gun and dance or run cassette (Mikey Dread citerad i Lloyd Bradleys Bass Culture – When Reggae Was King).
Han blev också populär i UK, kanske delvis för att han åkte på turné med The Clash 1980 och värmde upp publiken med sin energi och vassa toastande. Han producerade också en del av Clashs material, som singeln ”Bankrobber”, och han hörs också på flera av låtarna på albumet ”Sandinista”. Dessutom producerade han också UB40 och följde deras turné i Europa vid ungefär samma tid. Den här singeln är från samma tid och bara är en av mängder av skivproduktioner han stått för eller deltagit i på ett eller annat sätt innan sin död 2008.
16. Dandy Livingstone ”Trouble In The Town” (1969)
Här hade jag kunnat välja att lägga upp samma låt men med Bobby Thompson, vilket är Dandy Livingstones riktiga namn. Låten släpptes under båda namnen av någon anledning men är alltså samma låt framförd av samma person. Dandy blev ett stort namn i London bland skinheads och den här var en av deras favoriter. Texten anknyter lite till budskapet i
”Rudy, A Message To You” här ovan. Hans storhetstid sammanföll med den tid som skinhead-subkulturen etablerades i vilken ingick jamaicansk ska och rocksteady. Mycket av produktionerna i UK vände sig direkt till denna publik och Dandy Livingstone fick av Trojan Records en egen sub-label, Down Town, för sina egna utgivningar. Den här låten, ”Trouble In The Town”, finns med på flera samlingsalbum, som Trojans Original Reggae Skinhead Classics. Det har blivit lite bortglömt men denna våg var en stor underground-rörelse under ytan och plattor med skinhead-tillvänd reggae sålde ibland som smör men gav mindre avtryck på topplistorna eftersom de inte såldes av High Street-butikerna.
Vågen var dock kortvarig och Dandy återvände ett tag till Jamaica 1973 för att senare komma tillbaka men aldrig nå samma popularitetsnivå igen. Trots covers av hans låtar av The Specials och andra under Two Tone-vågen kring 1980 som tog upp mycket av den ska/rocksteady som skinsen gillade men som lämnats i malpåse några år.
17. The Pioneers ”Long Shot Kick De Bucket” (1969)
Det här är en riktig klassiker som också fick nytt liv med The Specials tio år senare. Låtens proveniens (för att använda ett uttryck från Antikrundan) är också intressant. På Jamaica fanns ett antal saker som var heliga, förutom reggae. Ett var Gud, eller Jah. Ön hade mängder av kyrkor, och ett känt skämt är att det fanns en vadslagningsbyrå vid varje. En annan helig sak är nämligen hästkapplöpning. Vid sidan av cricket är det nationalsport på ön och ett kärt ämne inom reggae-lyriken är därför hästar.
Låten ”Long Shot Kick De Bucket” som blev genombrott för the Pioneers handlar om en häst vid namn Long Shot som dog under ett lopp 1969 på den klassiska galoppbanan Caymanas. Låten gavs först ut med titeln”Longshot (Buss Me Bet)” men fick större framgång med den längre titeln. Hästen Long Shot blev den galopphäst som gjort flest lopp på ön men vann faktiskt aldrig ett enda (därav ”Buss Me Bet” som ska läsas ”Bust My Bet”, det vill säga förstörde min vadslagning). Men den hade en lång karriär med mängder av lopp och blev därför mycket folkkär. Dess död mitt under ett lopp orsakade nära nog landssorg och Pioneers var snabbt ute med den här låten. Samma vecka dog också hästen Rameses som förärades ytterligare en låt av Pioneers, ”Poor Rameses”.
18. Horace Andy ”Sky Larking” (1972)
Till pumpande bas sjunger Horace Andy om the hardship för folket i kåkstäderna, eller sufferahs (sufferers). ”Begging you a five cent sir – Begging you a ten cent sir” är ett rop från en arbetslös som ekar över den lätt svävande rytmen. Han visste vad han sjöng om eftersom han var född och uppvuxen i den fattiga stadsdelen Allman Town.
Den här låten gav honom ett genombrott som artist och han fick ytterligare några mindre hits under 70-talet men blev aldrig riktigt stor hitmakare. Däremot seg. Han har fortsatt sin karriär genom alla år och trender och bland annat under två decennier samarbetat med Massive Attack, som han har gjort hela fem album tillsammans med. Han är också känd för sina fina texter och säger själv att han gillar mycket av dagens dancehall-musik men inte texterna, som ofta brister i respekt för kvinnor.
19. King Tubby ”Musical Shock Attack from Channel 1” (2016/80-tal?)
Släpptes (tror jag) först 2016 på ett album med titeln Dub Soundclash (King Tubby versus Channel One). Naturligtvis inspelat mycket tidigare men oklart exakt när. Återigen ett exempel på material som cirkulerar i olika skepnader och med olika utgivningar eller dyker upp som tidigare outgivet. Oavsett det vinner King Tubby varje soundclash.
20. Tenor Saw ”Ring The Alarm” (1985)
I mitt tycke den bästa av alla de låtar (kan var flera hundra) jag hört som använt sig av det rytm-spår som går under namnet Stalag 17-riddim. Skrevs och framfördes ursprungligen av Ansel Collins och släppt 1973 som just ”Stalag 17”, efter en krigsfilm med samma namn. Här återanvänds rytmen av Tenor Saw som tillhör de tidiga dancehall-stjärnorna och hade en stor hit med den här.
21. Barrington Levy ”Here I Come” (1985)
Barrington Levy shoobelidoodelidooar här på sitt oefterhärmliga vis i superhiten där han menar att han är ”Broader than Broadway”. Barrington var kung av sub-genren ragga, som enklast kan beskrivas som ett mellanting mellan reggae och dancehall, vilket också stämmer tidsmässigt. Det var under 1980-talets slut han hade sin storhetstid. Gillar drivet och gunget i den här låten och det är jag ju inte ensam om. Den blev hans genombrott framför allt internationellt och har sedan dess på typiskt jamaicanskt vis ”återanvänts” många, många gånger.
22. Linval Thompson ”They Can Never Conquer” (2012?)
Släppt först 1975 under namnet ”Jah Jah The Conqueror” men det här är en omarbetad release. Det är dock med samma omisskännliga vibrato på rösten han här lovsjunger Jah till en riddim som också den använts många gånger. Gillar den här versionen men är osäker på när den är inspelad och vem som ligger bakom remixen. Linval var sångare och producent redan i början av 1970-talet men blev riktigt stor först under dess senare del och dub- och roots-vågen samt i och med 1980-talets dancehall.
23. Alton Ellis ”Girl, I ́ve Got A Date” (1967)
Ellis är en av förgrundsfigurerna inom tidig jamaicansk populärmusik. Han var en av pionjärerna inom utvecklingen av ska och anses också av många ha varit först ut med rocksteady-stilen 1966 med låten som helt enkelt heter ”Rocksteady”. Han största hit blev dock ”Girl I ́ve Got A Date” men är ändå bara en av en strid ström med hits under sista halvan av 1960-talet och första hälften av 1970-talet.
24. Desmond Dekker & The Aces ”007 (Shantytown)” (1966)
Desmond Dekker är en av de riktigt stora internationella jamaicanska stjärnorna, men gjorde innan berömmelsen mängder av låtar som sällan nådde ut utanför Jamaica och UK, där denna låt blev en stor hit. James Bond var extremt populär på Jamaica vilket säkerligen har att göra med att den första Bond-filmen Dr No (sv. titel Agent 007 med rätt att döda) som släpptes 1962 till stor del spelades in på ön. Strandscenen där Bond-skådisen Sean Connery badar med Ursula Andress blev en klassiker och stranden, sex mil utanför Kingston, gavs namnet James Bond Beach. Men Bond-filmerna gav också upphov till låtar som Skatalites version av ”James Bond Theme”, Roland Alphonsos version av ”From Russia With Love”, och ”Dollars and Bonds” med Lloyd Charmers, men framför allt succén ”007 (Shantytown)” medDesmond Dekker and the Aces.
25. Andy & Joey ”You ́re Wondering Now” (1964)
Det här är en klassisk ska-låt som för de flesta kanske är mer känd genom The Specials version från 1979. Faktum är att den nästan känns lite rocksteady och inte galopperar fram så frenetiskt som många andra ska-låtar. I händerna på The Specials fick den rentav ett ännu lite lägre tempo, vilket ger texten en fin framtoning. Har getts ut i många versioner, bland annat med Don Drummonds trombon-komp. Det får vi inte här, men istället ett piggt litet munspel. Det här är dock originalet med Reuben Anderson och Joanne Dennis, AKA Andy & Joey.
26. The Upsetters ”Dollar In the Teeth” (1969)
Upsetters var ett studioband som leddes av producenten och ljudmagikern Lee ”Scratch” Perry som blev föregångsman inom dub-genren. Detta var en flip-side på den stora hit- singeln ”Return of Django” men jag tycker den här är betydligt mer fantasifull. Gillar särskilt samspelet mellan orgel och saxofon som dominerar denna instrumentallåt.
27. Alton Ellis ”Remember That Sunday” (1970)
Egentligen ganska lik ”Girl I ́ve Got A Date” här ovan, men jag gillar hans röst och gunget också på den här. Han har hjälp av en kvinnlig röst här som tillhör Phyllis Dillon, en av Jamaicas stora reggae-sångerskor. Jag tror också att den här låten släpptes med Alton & Phyllis på etiketten, men på spotify anges endast Alton Ellis. Den mustiga orgeln hanteras för övrigt av Neville Hinds.
28. The Revolutionaries ”Kunta Kinte Dub” (1976)
I Small Axe-filmen Lovers Rock lägger DJ-trion den här plattan på tallriken och orsakar en nästan transartad euforisk dansexplosion på hemma-partyt. Det är inte svårt att förstå. Revolutionaries var husband på Channel One Studios och en mängd stora reggae-musiker strömmade genom uppsättningen av vilka kanske de mest kända är Sly & Robbie, det vill säga trummisen Sly Dunbar och basisten Robbie Shakespeare. Rytmen kom att användas många gånger, benämnd Kunta Kinte-riddim, och enligt en del källor ska Creole varit först ut med den i sin ”Beware Of Your Enimies” 1976. Den släpptes också från Channel One Studios så det blir i alla fall korrekt att den tillkom där och att det skedde 1976.
29. Prince Buster ”Enjoy Yourself” (1963)
Ännu en av de låtar som putsades upp av The Specials och fick en ny vår kring 1980. Textraden ”Enjoy yourself – It ́s later than you think” fick med Specials kanske en extra markerad betydelse i Thatchers Storbritannien där allt såg ut att gå under, och med kalla kriget i bakgrunden. Detta är mycket tidig ska och en sprittande melodi som nästan uppmanar till dans. Men musiken är skriven av Carl Sigman och texten av Herb Magidson och gavs ut första gången redan 1949, i rumba-stil. Den gjordes av bland andra Doris Day, Guy Lombardo, Tommy Dorsey och Bing Crosby innan Prince Buster tog tag i låten. Han använde i stort sett bara refrängen från Magidsons textrader och lade till resten i lite mer direkt ton till sin jamaicanska publik. Men andemeningen är densamma, ha kul och njut av din ungdom.
30. Don Drummond ”Don De Lion” (1964)
Såvitt jag vet var detta flip-side på en singel med en etikett som angav Tommy McCook and His Skatalites men kanske gav de baksidan till Don? Det är i vart fall Drummonds magiska trombon som ljuder som bäst här. Han var kanske den mest begåvade av alla talanger i Skatalites och stod också för många av gruppens arrangemang. Hans liv slutade dock tragiskt. Don var mycket introvert – led troligen av schizofreni – och mördade sin flickvän, blev frikänd p.g.a. sin mentala sjukdom men dog 1969 på mentalsjukhuset Bellevue.
31. Dennis Alcapone ”Joe Frazier” (1972?)
Detta är en dub-version av hans ”Joe Frazier Round 2”. Men det finns mängder av låtar som har Joe Frazier-riddim som grund. Många riddims vid denna tid skapades av King Tubby, men osäker på om just denna är en av dem. Dennis Alcapone var en av de tidiga dancehall- stjärnorna som toastade till olika riddims och den här är riktigt vass.
32. Sister Nancy ”Bam Bam” (1982)
Kvinnliga dancehall-stjärnan Sister Nancys version av Maytals och Byron Lees ”Bam Bam” från 1966. Här är också tillagt den Stalag 17-riddim som också finns på Tenor Saws ”Ring the
Alarm” ovan. Sister Nancy är också känd som Muma Nancy men heter egentligen Ophlin Russell och lär i början av 1980-talet ha varit världens första kvinnliga dancehall-DJ. Hon flyttade till New Jersey 1996 och började jobba på bank. Men ”Bam Bam” lever sitt eget liv och har samplats i mängder av senare verk.
33. Don Drummond ”Man in the Street” (1965)
Drummonds talang och öde är beskrivet ovan. Den här instrumentala låten ger ännu ett exempel på Skatalites driv och dominanta blåssektion med inte bara Drummonds trombon i förgrunden utan också trumpeten som bör ha hanterats av Johnny ”Dizzy” Moore även om flera andra cirkulerade genom bandet under åren. Tommy McCook pumpar också på och markerar ska-beatet med sin saxofon.
34. Dandy ”Let ́s Do Rock Steady” (1967)
Dandy pratsjunger till taktfast rocksteady-beat i en klassiker som tagits upp av flera efterföljare, varav The Bodysnatchers kanske är de mest kända.
35. Michigan & Smiley ”Rub a Dub Style” (1979-80?)
Papa Michigan och General Smiley (eg. Anthony Fairclough och Errol Bennett) blåste nytt liv i DJ-toastandet som hade börjat gå på tomgång i slutet av 70-talet då de gav ut den här låten. Den har blivit en seglivad representant för tidig dancehall men är i grunden plockad från Alton Ellis ”Just A Guy”.
36. Toots & The Maytals ”It ́s You” (1964)
En låt som handlar om lycka och lycklig blir man av att lyssna på den. Var en massiv hit när den släpptes första gången och låg etta i flera veckor på jamaicanska topplistan. Den visar också prov på ett typisk jamaicanskt (för övrigt många andra musikgenrer med afrikanska rötter) fenomen, nämligen responsiv sång (”responsive singing”). Solosångarens (här Toots Hibbert förstås) och körens samspel, där solosångaren inleder och kören svarar, tillämpades mycket i kristna församlingars hymner men fanns tidigt också bland slavar på Jamaica i olika arbetssånger, som grävarsånger (digging songs) exempelvis.
37. Barrington Levy ”Cool And Loving” (1985)
Ännu en lätt banal men gungande dänga av ragga-kungen Barrington Levy. Utmärkt musik att laga mat eller diska till, vill jag hävda. Prova själv.
38. Prince Buster ”Earthquake” (1964?)
Prince Buster återkom i sina texter ofta till Orange Street (aka Beat Street) och det ”krig” mellan sound system-ägarna, skivförsäljarna och producenterna som rådde då. Hans eget sound system Voice of the People tävlade med Duke Reids The Trojan och Coxsone Dodds Downbeat om titeln som det bästa. De låg inte precis på Orange Street men det var kring den musiken kretsade och även där Prince Buster, liksom flera andra, hade skivbutik. ”Earthquake on Orange Street” är också den längre titeln på den här kaxiga ska-låten som prinsen avslutar med att utropa sig som segrare: ”I ́m the king and the people say that I win – Orange Street is my street”. Han var inte blygsam av sig den gode prinsen som här utropade sig till kung.
39. Lloyd Charmers ”Ling Tong Ting – Skinheads on the Dancefloor” (1970?)
En Prince Buster-låt från början men omarrangerad under den märkliga skinhead reggae- perioden då många jamaicanska artister som slagit sig ned i UK började vända sig till en ny vit publik med rakade huvuden. Det var innan nazisterna slog klorna i dem. Då hade de flesta original-skinsen hoppat av. Men då, 1968-70, hoppade de gärna till instrumentala låtar som bland andra denna.
40. The Jamaicans ”Baba Boom Time” (1967)
Brukar annars heta bara ”Baba Boom” men inte ovanligt att titlarna förvanskades i re- releaser, vilket är det enda tillgängliga på spotify. Klassiskt rocksteady-gung är det i vart fall. Det var gruppens andra hit som också vann 1967 års Festival Song Competion som startats året innan och blev en viktig institution som sporre och talangjakt på Jamaica.
