Det borde vid det här laget inte finnas något tvivel om att saxofonen är rockmusikens farligaste instrument. Ni kan komma dragandes med era gitarrer och trummor hur mycket ni vill – när berg ska rivas och satanistiska orgier frammanas finns det bara ett instrument som pallar trycket.
Se bara på Sly & The Family Drones Walk It Dry eller Sex Swings Type II, två av fjolårets otäckaste plattor, som fick saxen att låta som en mistlur, alternativt som en brandbomb i en ormgrop. Eller – sätt bara på Iggy & The Stooges ”1970” och hör Jerikos murar smulas till damm i bakgrunden.
Min kiropraktor menade med lätt nedslagen blick att min rygg aldrig riktigt kommer att återhämta sig från Viagra Boys festivalspelning på Way Out West 2019. Var det saxen, frågade jag. Hon nickade.
Viagra Boys är dekadens, men långt ifrån Roms sista dagar – här finns inga guldarmband, festmåltider eller dyra oljor. Vinet och marmorpalatsen är utbytta mot amfetamin i en kondom och en sönderregnad Big Mac. Viagra Boys frigör svineriet från dess klasskedjor.
Det kan tyckas märkligt reducerande, men de är ett av få band som faktiskt tjänar på att tas och läsas precis som de är. Fula, skitiga, elaka.
Visst, man kan se spår av kritik mot mansnormer och maskulinitet i deras sanslösa manglande, men det är en typ av satir som sällan blir särskilt skarp och skapar en diskussion där Viagra Boys musik inte riktigt bottnar. Och kanske heller aldrig har gjort anspråk på att bottna.
”Sunglasses on when you sleep, lots of sports” är briljant – inte trots sin dumhet, utan på grund av sin dumhet. Infantilt och just därför frigörande. Där så många band slår knut på sig själva i sin förhoppning om att få svara för sin samtid, har Viagra Boys insett att det i ett mardrömslikt klimat ibland bara är bäst balla ur fullständigt och ha sönder en korvmoj.
(Om inte annat borde vi ha Idles slaka försök till medveten plakatpunk Ultra Mono som avskräckande exempel på hur uddlöst det kan bli att försöka tala folk till rätta.)
Den mest givande ingången till Welfare Jazz, Viagra Boys efterlängtade uppföljare till 2018:s Street Worms, är med förhoppningen om att blåsas sönder och samman. För det gör man. Det gör man verkligen. Welfare Jazz är ett ånglokomotiv, samma skenande buffelhjord som körde över mig på Way Out West.
Sebastian Murphy, vars sångröst blomma ut till en förträfflig Elvis-pastisch och låter bättre än någonsin, levererar låttexter om att samla på miniräknare, spionhundar, tjack och äggröra med en lätt manisk inlevelse. Diskrepansen mellan innehåll och leverans är tillsammans med enkelheten Viagra Boys hemliga vapen – det är inte bara bra, utan ofta hysteriskt roligt. Och framför allt håller det utan en sekunds tvekan för ett andra varv. Bara de få gånger bandet försöker sänka tempot svajar Welfare Jazz, men rätas upp av Murphys sånginsats.
Möjligt att den inställningen är förminskande, men dumheten är en mer än välbehövlig ventil, och ibland är paradoxalt nog det allra svåraste att bara våga vara enkel. Viagra Boys vet om att den snabbaste vägen över ett minfält är rakt fram. Låt gå att man tappar ett ben eller två på vägen – det går väl att spela sax ändå.
[Year0001, 8 januari]
