Vi börjar närma oss toppen av vår lista med årets bästa album 2020, men vi spar på vinnaren tills imorgon! Vem tror du knep HYMNs guldmedalj?
20. Freddie Gibbs, The Alchemist – Alfredo
Freddie Gibbs och The Alchemists samarbetsalbum Alfredo är en skiva som innehåller allt ifrån samplingar från maffia-filmer till 70-talets blaxploitation. Musiken andas dåtid, samtidigt som Gibbs och The Alchemist står stadigt i nutiden. Detta är en fullängdare som har det mesta och där gäster som Rick Ross och Tyler, the Creator är pricken över i:et.
19. Waxahatchee – Saint Cloud
Saint Cloud är det femte albumet i ordningen för Waxahatchee, och med det tar hon en ny väg. Från att ha pysslat med ösig och rå indierock ett tag rör hon sig mer mot folk och country, och med finess. Som alltid är det imponerade låtskrivarkonst, men denna gången mer avskalat och intimt med texter kring sångarens beslut att bli nykter. Ett otroligt finstämt och harmoniskt album, och ett självklart steg vidare för Waxahatchee.
18. Basia Bulat – Are You In Love?
En eldstadsvärmande sångröst, låtar som liksom verkar ha kul när de spelas in – och direkta texter om detaljerna som är hela livet. Kanadensiska folkpopmusikern Basia Bulat lyckas igen med att linda in lyssnaren i en slags musikalisk kram som en kan stanna i ett bra tag, glad eller ledsen. Här finns färre tydliga hits än på förra albumet, men det gör ingenting när nivån rakt igenom är så hög.
17. Porridge Radio – Every Bad
Det är lätt att dra paralleller till ett annat brittiskt postpunkband när man lyssnar på Porridge Radio; soundet är inte helt olikt det som Savages välsignat oss med sen 2013. Men Every Bad är ändå betydligt poppigare och frontfiguren Dana Margolin lyckas förmedla desperat ångest och peppiga melodier på en och samma gång.
16. Sevdaliza – Shabrang
Art-pop, triphop och danselektro är några av ingredienserna när holländsk-iranska sångerskan Sevdaliza släpper sitt andra album. De persiska influenserna hyllar hennes härkomst samtidigt som albumet är allt annat än traditionellt. En intelligent, känslosam och svår (på ett bra sätt) skiva.
15. REIN – REINCARNATED
Som en efterlängtad uppföljare till Joanna Reinkainens dundergenombrott, släpptes i augusti debutalbumet REINCARNATED på egna skivbolaget REIN Recordings. Albumet är välproducerat, dynamiskt och samtidigt sammanhängande. Det berättar en historia som uppenbarligen är skapad för (och tåls) att lyssnas igenom i sin helhet på ett sätt som många album inte är idag. Soundet särskiljer sig mot tidigare släpp – oväntade influenser tränger igenom och mjukar upp REINs säregna, hårda electro-sound och vrider det till ytterligheterna.
14. Bob Dylan – Rough and Rowdy Ways
Sedan sitt senaste regelrätta album Tempest från 2012 har Bob Dylan ägnat sig åt att tolka ”The great american songbook” och blivit föremål för en het debatt kring nobelpriset i litteratur (men kanske inte så het i förhållande till vad som hänt sedan dess). Känslan av anonymitet som funnits på hans skivsläpp under förra decenniet kan ge intrycket av att Dylan liksom andra rockpoeter ur sin generation helt enkelt har slut på saker att säga. Men med Rough and Rowdy Ways har han nu brutit tystnaden och visar att så inte är fallet. Några av hans vassaste texter på länge går att finna här.
13. 070 Shake – Modus Vivendi
I det nyligen förflutna, mitt i en pandemifri vinter: då kom framtiden i form av en 22-åring från New Jersey. Den annars så ofta söndertjatade autotune-funktionen används här för att förstärka ett futuristiskt sound som bländar med sin originalitet och melodikänsla. Om HAL 9000 och Björks All Is Full Of Love-robot inlett ett musikaliskt samarbete hade det förmodligen låtit precis så här.
12. Iiris Viljanen – Den lilla havsfrun
Precis som på sitt tidigare album iscensätter Iiris Viljanen vardagssituationer som annars faller i glömska: stämningar och känslor som man sällan sätter ord på. Hon visar på Den lilla havsfrun att hon är en mästare på att dra upp det fula, det frustrerande, det lilla och till synes obetydliga men visar varför det också är det vackra. Att få följa Viljanens musikaliska resa är ett rent privilegium.
11. Terra – Underbara saker
Tillbaka med sitt andra album påminner Terra om varför de tillhör ett av de mest relevanta banden på dagens svenska indiescen. Blandningen av halvironiska monologer om självtvivel, lyriska stråkmotiv och sedvanligt gitarrskrammel gör resultatet spektakulärt i all sin enkelhet. Stundtals naivt och okomplicerat, men också klokt och oförställt på samma gång.
10. A.A. Williams – Forever Blue
Singer/songwritern A.A. Williams släppte det briljanta albumet Forever Blue i juli. Starka låtar som ”Melt” och ”Wait” lyfter plattan till skyarna. Bella Union har hittat en ny guldklimp och om allt går som det ska spelar denna begåvade Londontjej på Södra teatern i Stockholm den 19 mars. Det bör du inte missa.
9. Tame Impala – The Slow Rush
Detta album skulle egentligen kommit ut 2019, men Kevin Parker insåg att han hade flera saker han ville fixa till på albumet. Trots den perfektionismen känns albumet enkelt på något sätt. Som att man bara flyter med. Utan att för den delen förlora den psykedeliska charm som Kevin Parker lockade oss med när Tame Impala debuterade.
8. Shabaka & the Ancestors – We Are Sent Here By History
Med Sons of Kemet och The Comet is Coming har Shabaka Hutchings varit britt-jazzens mest produktive under flera år. Kulminationen av senaste årens formtopp sker nu i Shabaka & the Ancestors tillsammans med ett kollektiv av Sydafrikas allra skickligaste jazzmusiker. ”A meditation of our coming extinction as a species” kallade Hutchings själv skivan. Den är kosmisk, men samtidigt grundad i en krass verklighet. Mörkt och hotfullt, men hoppingivande och full av kampvilja.
7. Khrungabin – Mordechai
Khrungabin fortsätter att låta som bara Khrungabin kan, samtidigt utvecklar Texastrion sitt sound. Mordechai är precis som sina föregångarna sval och svävande men här får Laura Lees röst mer spelrum, inte minst i utstickaren ”Pelota”. Mordechai är ett album med hög lägstanivå. En uppvisning i smakfullhet.
6. Fiona Apple – Fetch the Bolt Cutters
Fiona Apple har en karriär på snart trettio år bakom sig, men hon lyckas med Fetch The Bolt Cutters bevisa att hon är minst lika relevant nu som då. Apples sedvanliga pianopop ackompanjeras här av ett briljant utforskande av olika percussion-element och samplingar (Cara Delevingnes hundar är till exempel med på ett hörn.) Sett till rytmik och dynamik är detta ett av årets i särklass mest intressanta album.
5. Taylor Swift – folklore
Enligt Per Gessle har Taylor Swift ”börjar göra sån här americanamusik”. Vilket mest bevisar att han har dålig koll, för folklore är på många sätt ett hemvändaralbum. Och trots dess snabba tillblivelse känns skivan som Swifts mest genomtänkta på länge. Ett album som måhända är lågmält, men fullkomligen spritter av iver och berättarglädje. Än en gång bevisar sig Taylor Swift som en av vår tids stora berättare.
4. Dolce – Ur aska
Umeåbandet Dolces andra skiva uppkom i tomrummet efter att duon slutat göra musik tillsammans, och fångar en vid första lyssning: Anna Levanders kraftfulla stämma förtrollar och texterna är en ström av styrka och känslor. “Väntar du på mig? Fyfan vad synd för dig” om att lämna någon och gå vidare, kan också vara en av de bästa textraderna som hörts i år. Ur aska är ren njutning att ta del av.
3. Perfume Genius – Set My Heart on Fire Immediately
Sedan avskalade, närmast terapeutiska debuten ”Learning” (2010) har Mike Hadreas på fem album gått från bekännande balladskapare till ”larger-than-life” pop-personlighet under namnet Perfume Genius. Årets Set My Heart on Fire Immediatly är Hadreas tveklöst starkaste album hittills och spänner från oemotståndligt catchig chamberpop till skissartade, fragmentariska kompositioner.
2. Hurula – Jehova
Hurulas uttalade ambition att prioritera musiken lika mycket som texterna visade sig vara ett vinnande koncept. På Jehova lyser melodierna nämligen lika starka som Hurulas omvittnat explosiva rocklyrik. Om inte mer. Resultatet är hur som helst det jämnaste Hurula-albumet sedan debuten.
