Det är en tisdag i oktober, klockan närmar sig lunchtid och vi har just mött upp Robert Hurula. Vi befinner oss på Teatergrillen, ett stenkast ifrån Riche där han senare samma kväll ska hålla ett gig.
Robert Hurula, allkonstnären med rötter i Luleå som har gjort sig känd för sin uttrycksfulla musik, med en lika stor dos av allvar i sina texter som integritet i sin person. Med en bakgrund i punken och snart sju gångna år sedan solodebuten är han inne på sin fjärde fullängdare Jehova, som har släppts dagarna precis innan vi möts.
Efter att intervjubilder är tagna slår jag och Robert oss ner i sammetssofforna i den stimmiga miljön. Att den nya skivan nu är släppt och finns ute hos lyssnarna har han inte riktigt tagit in ännu, berättar han.
– Jag har inte vant mig vid tanken att de går från något man håller på med i ensamhet till att alla ska höra på det. Man får nog inte tänka i processen att folk ska lyssna, då blir det ingenting.
”Man får nog inte tänka i processen att folk ska lyssna, då blir det ingenting”
Han berättar att han aldrig läser recensioner, inte en enda rad. Vad folk skriver blir han varken stärkt eller nedslagen av och han vill inte låta sig påverkas av det.
Drygt ett och ett halvt år har passerat sedan han släppte albumet Klass, där de smärtsamt självbiografiska texterna från ett mörkt förflutet fick möta en desto mer avskalad ljudbild. Där Klass slutar tar nya albumet Jehova vid. Allvaret i orden finns kvar med berättelser direkt från livet. Antidepressiva piller radas upp vid sidan av texter om en trasslig uppväxt, om sorg och om självhat. Men svärtan i texterna blandas nu upp av ljusglimtar och framtidshopp.
Titeln till trots så är det inte en religiös skiva. Han har aldrig varit religiös i den meningen. Jehova symboliserar ett slags sökande efter ljuset ut från mörkret.
– På något sätt så handlar det om det. Men också kanske att själv vara inställd på att söka. Vart det nu än är man hittar det, säger han på sin norrbottniska dialekt.
– Att jag kallar den Jehova kanske egentligen är lite respektlöst mot folk som tror på riktigt. Men för mig betyder det så lite att jag kan kalla skivan för Gud. Men med det sagt så respekterar jag verkligen att folk söker efter någonting stort, och behöver något stort, för jag har sett det hända.
Jehova är en slags motreaktion till förra skivan. Åtminstone så är det så för honom själv, men han vill däremot aldrig säga hur det ska låta för någon annan. Även om han inte ser det som en så hoppfull skiva i ordern så ville han att det skulle vara mer energi och någon slags entusiasm i musiken.
”Den här gången gjorde jag demos där jag spelade alla instrument själv och gjorde allting helt klart”
Till skillnad från tidigare är den inspelad live, och han förklarar att det dokumentära den här gången skulle vara att dokumentera nuet i studion.
– Den här gången gjorde jag demos där jag spelade alla instrument själv och gjorde allting helt klart. Så det lät precis som skivan, fast med dåligt ljud. Så jag var helt färdig med hur det skulle låta och jag ville att vi skulle ses i studion och spela in allting snabbt.
Kontraster är något vi känner igen från tidigare hos Hurula. Fint och fult. Hårt och mjukt. På nya skivan tar det sitt kanske tydligaste uttryck i ”Arvet”. En låt som på ytan verkar vara lättsmält med sin muntra valstakt men som i själva verket döljer skivans mörkaste text. Inspirationen kommer från en slags finsk vemodskänsla, lite Kaurismäki-film, berättar han. En känsla som han ofta hamnar i naturligt när han klinkar på gitarren. Det är också den låten där han är mest rotad i såret på något sätt, säger han.
På Klass skrev du om det allra smärtsammaste och släppte på alla spärrar. Har det varit en enklare process att dela med sig av självutlämnande texter den här gången på grund av att du tog dig igenom den skivan?
Han funderar en stund.
– Nej, det har inte påverkat egentligen så. Jag tror att jag öppnade den luckan lite redan på min första soloskiva. Och sen har det varit någon eller några låtar på varje skiva som har varit en sådan riktig utelämnande historia från mig själv. Sen vet jag inte hur tydligt allt är för alla andra men jag vill att det ska vara där. Jag har gjort det för mig och för att det kändes rätt. Men det är också läskigt att göra det.
En lika stor utmaning varje gång?
– Ja.
Du har tidigare berättat att du har skapat som mest när du varit på en bra plats mentalt. Är det så för dig? Behöver du distans till det du skriver om?
– Jag tror faktiskt att det är så. Man kan jämföra med andra saker som till exempel att de största Stockholms-skildringarna har gjorts av personer som kommer utifrån. Jag kan känna att på samma sätt är det om hur det är att må dåligt. Mina erfarenheter av att må dåligt har inte varit en inspirerande form, utan det har mer varit en lamslagen känsla.
– Däremot så har jag känt det så starkt att jag vet exakt hur det känns, jag behöver inte leta i mig själv för att nå fram dit.
”Mina erfarenheter av att må dåligt har inte varit en inspirerande form, utan det har mer varit en lamslagen känsla”
Och det finns ingen anledning att misstro honom i det. När han sjunger orden ”Å Gud var är du nu, kan du hjälpa mig om jag ber” med sin säregna intensitet så är desperationen och trovärdigheten i hans röst högst påtaglig.
Det var precis det jag fastnade för första gången jag hörde Hurulas musik. Trovärdigheten. En ärlighet och omedelbarhet i musiken som inte tar några omvägar. Trots djupt personliga berättelser har låtarna en förmåga att gå rakt in hos lyssnaren, och är lika mycket ett slag i magen som ett varmt omfamnande.
För Hurula är musiken i sig själv inte det viktiga. Däremot är processen det, och däri ligger drivkraften. De allra svåraste sakerna pratar han aldrig någonsin om och där fungerar musiken som en kanal ut.
– Det är en bisarr grej att vilja sjunga om sådant som man inte ens kan prata om. Jag har insett att det har blivit det intressanta med att ens hålla på så här som jag gör. Då måste det liksom vara jättedokumentärt och jättesjälvbiografiskt. Och gärna någonting som är nästan obekvämt att ha med. Det är de raderna som hänger kvar längst som gör att jag vill fortsätta spela låtarna.
Mottagarna är en lika stor del i processen och i en presstext förmedlar han att han vill tacka lyssnarna för att de gör musiken till musik.
– De dagarna när det klaffar på varenda låt under en konsert, ja då vet jag exakt varför jag ens håller på. Det är det jag menar med att jag tackar för att folk kommer och skapar det där. Jag kan sträcka mig till att det är något heligt med det.
– Det är också något som inte går att sätta fingret på. Vi skulle kunna spela samma låtar varje kväll i två veckor men vissa låtar känns olika för varje kväll på grund av hur det känns i rummet. Även fast det är exakt samma låt så kan man känna att, idag började den där låten leva. Där blev den låten riktig för första gången.
Att tillrättalägga saker undviker han. Musiken ska vara i nuet, säger han.
– Det är därför jag inte kan spela med hörsnäckor och få ett perfekt ljud i mig själv utan jag vill att det ska vara något som studsar i rummet sådär. Alla i bandet ska vara så. Och jag vill att vi inte ska spela längs med… att man spelar till något slags tracks eller klick. Det är ganska vanligt att folk gör så nu, att om alla i bandet slutar spela så fortsätter låten ändå.
– Men jag vill att det ska vara där och då, och att det ska finnas plats för ett misstag som gör det bättre.
”När jag väl går ut på scenen så är jag helt i nuet på något sätt som man inte kan vara i vardagen eller någon annanstans”
Robert är öppen och delar med sig av många av sina innersta tankar under intervjun. Precis som i musiken så känns det som att allt han säger menar han med varenda cell. Där finns också ett lugn och en återhållsamhet som står i kontrast mot den explosiva och uttrycksfulla artist han är på scen. Han är motsatsen till att vara skrytsam, kanske lite för ödmjuk och gillar inte att ta plats.
– Egentligen så är det så konstigt. För jag hatar egentligen att vara i centrum. Jag hatar att vara den som pratar i ett sällskap. På något sätt så har jag hittat min plats där, att stå på scen. Det är inte naturligt för mig och jag är alltid jättenervös, säger han med extra betoning på jätte.
– Men när jag väl går ut på scenen så är jag helt i nuet på något sätt som man inte kan vara i vardagen eller någon annanstans.
Jag säger att den där nervositeten, låter ju som att det faktiskt betyder något, varje gång. Och jo precis så är det, instämmer han. Den dagen man slutar känna den där nervositeten, ja då är det nog dags att lägga av.
Hurula är förutom dubbelt Grammis-belönad, också en av Sveriges mest hyllade liveakter. En plan om att spela på Cirkus i januari finns, även om den likt allt annat blivit lagd lite på is under pandemin. För en stund tänker vi oss in i en tillvaro där man faktiskt kan gå på en riktig konsert.
När din publik står framför scenen och sjunger med i vartenda ord i dina låtar. Hur känns det? En mäktig känsla anar jag?
– Ja det är enormt verkligen. Och det är därför jag går fram och pratar med folk efter konserterna. Jag gör det varje gång, jag går och tackar folk för att de var där. Det är också ett bevis på att musiken når förbi scenkanten. Det är vackert.
Jag kan intyga att det är lika fint att stå på andra sidan, i publiken. Har du något minne från någon spelning som du själv varit på där du blivit totalt knockad?
– Ja, jo verkligen. Skitmånga. Jag måste tänka… alltså bara nu på vägen hit så lyssnade jag på Fugazi. Som jag inte lyssnat på länge, men jag såg dem live 1999. Det var en konsert som kändes viktig.
Hurulas kreativa ådra tar inte slut vid musiken. Han ritade mycket redan som barn, där han skapade sig en egen slags kontrollerad värld. 2018 släppte han en konstbok och hans bildkonst börjar nå en allt bredare publik. I samma vecka som vår intervju håller han sin hittills andra vernissage där väggarna kantas av mörka Skriet-lika porträtt och konstverk med titlar som ”Spök” och ”Punk”.
Allt han tar sig an gör han till hundra procent med hjärta och själ, och i det ingår hantverket i att göra sina egna skivomslag och att trycka egna t-shirts. Han gör dessutom artwork för andra band som till exempel Kite, och vårt samtal stannar under en stund på de olika omslagen han har gjort för dem. Omslaget till Jehova har han såklart också gjort själv.
Hur har du gjort omslaget den här gången?
– Klipp och klistra, jag har gjort allt på papper analogt och skannat in och sen skickat det till tryckeriet.
– Men på den andra soloskivan jag släppte så gjorde jag 300 handgjorda ex med screentryck. Då tryckte jag två gånger på framsidan, och två gånger på baksidan och det tog… fan det tog nästan en hel sommar att göra, säger han och skrattar.
Du verkar ha ett ständigt kreativt flöde inom dig. Hamnar du någonsin i perioder där du känner dig oinspirerad?
– Hittills har det varit ganska enkelt på den fronten. Om jag är i ett tyst rum med en gitarr så brukar jag komma på något. Och om jag har ett blankt papper så brukar jag komma på något. Jag tycker att det är så kul och jag har gjort det så pass mycket nu att jag vet ungefär vad jag vill.
– Och jag har alltid lite fler grejer jag vill göra än vad jag hinner göra liksom. Jag vet inte, jag har haft perioder förut då jag inte fått något gjort men det var ett tag sedan nu som jag var helt tom.
– Men tvivlar gör jag hela tiden, det gör jag jämt.
”Jag har haft perioder förut då jag inte fått något gjort men det var ett tag sedan nu som jag var helt tom”
Vad tvivlar du på i de stunderna?
– Allting egentligen… man tänker liksom ”varför ska jag sjunga?” varför ska jag skriva när det finns folk som skriver på riktigt?” säger han och skrattar.
Jag ber honom nämna en låt som han önskar att han själv hade skrivit. Han nämner först ”Unchained Melody” med The Righteous Brothers och ”Be My Baby”, båda skrivna av Phil Spector.
– Eller ”Remember (Walking in the sand)” med The Shangri-Las. Den är en sådan låt som när man lyssnar på den från början till slut så känner man. Ja, den låten hade ju allt som musik ska ha.
Är du en person som samlar på skivor?
– Jag är inte arkiverande av musik på det sättet. Jag har mycket skivor men inte för att jag samlar. Men om det är en skiva som betyder mycket för en så är det skönt att komma lite närmare skivan, något man kan ta på. Men om jag ledsnar på en skiva så kan jag typ slänga eller ge bort den.
Vårt skivsnack och prat om musikaliska inspirationskällor fortsätter en bra stund, där bland annat Spinal Injuries av Cortex nämns som en av de bästa svenska skivorna. Det är också skivan varifrån Hurula gjorde sin egen tolkning på ”Skuggorna kommer” för ett antal år sedan.
– Första Elvis-skivan återkommer jag ofta till också, den lyssnar jag ofta på. Det är konstigt. Men den har en sådan där vibb, det känns skönt att bara ha på den.
Har du någon dröm eller något du skulle vilja göra inom musiken som du ännu inte har gjort?
Han funderar en stund.
– Kanske göra musik till film! Jag har inte ens tänkt på det förut men nu när jag får frågan så, formulerar jag det för första gången… så, kanske det.
