Hurula – Jehova

Varje gång Hurula släpper ett nytt album håller jag andan. Ska det leva upp till solodebuten Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för? En skiva jag vet många, inklusive jag själv, skulle vilja kalla en modern klassiker. För hur många gånger har man inte skriksjungit att ”jag var 22 när jag lämnade Luleå” på fest, på klubb, på spelning, på efterfest? Men det är såklart ett orättvist krav, framförallt när Robert Hurula ofta visar att han nästintill klarar det. Idag släpps hans fjärde album, Jehova, där mycket av hans tidiga musik hörs igen men utan att fastna i samma hjulspår.

Han slutar aldrig överraska: Hurula hittar för varje skiva nya vägar att med exakt precision skildra en tung verklighet, och duckar inte för det allra tyngsta. På Klass stod han vid järnvägsbron, och fortfarande finns industritunga städer kvar, självmedicinering och städer som aldrig lämnar en, men på Jehova går också kärlek som en röd tråd genom texterna. ”Kan du andas ut så jag kan andas in dig” sjunger han i ”Främlingar igen”, komponerat av ett enkelt piano. Det är utsökt faktiskt, och på ett sömlöst sätt visas här en utveckling, och en annan, en ny sida av Hurula: en vilja att prova nytt. Jag är glad för det – albumet är en tydlig fortsättning på sina föregångare, men med en riktning framåt.

I en intervju nyligen sa Hurula att han inte klarar sig utan ”reverb, delay och dist”, något som framförallt märks på Vapen till dom hopplösa med avgrundsdjupa reverboutron. På Jehova ryms snarare många sätt ett mer moget sound med långa pianostycken och polerade gitarrslingor. Plats ges åt Hurulas samhällsskildrande poesi. ”Jag kommer från en hamnstad, som dom glömt att lägga ned” sjunger han i ”Ikväll, ikväll” och i ”När molnen rullar in” räknas mediciner upp. Det är den hårda, kalla verkligheten absolut, men det är inte bara det hopplösa; den religiösa symboliken är överallt, här finns mycket att tro på. Kärlek, närhet, värme. Det gör det hoppfullt tillsammans med flera refränger som är dansanta, och andra faktiska pianoballader. ”Arvet” i valstakt vill jag till och med dansa tryckare till.

Musikaliskt sett är det är på många sätt ett väldigt fint album, man känner absolut igen sig från tidigare, men jag saknar de utsvävningar man tidigare tappat andan av. Rent textuellt däremot visar Hurula att han faktiskt är en otrolig poet.

[Razzia Records / Sony Music, 23 oktober]

7