Idag är det premiär för en samarbetssingel mellan banden Raketklubben och Äventyret. Låten heter”Is i Magen/Is i Hjärtat” och påbörjades när Linn i Raketklubben och Malte i Äventyret var ett par. HYMN har pratat med Linn Grins inför släppet.
För den som inte känner till Raketklubben sedan tidigare – hur skulle du vilja beskriva er och er musik?
– Vi är ett indiepopband som spelar energisk musik med stor lekfullhet, på största allvar. Man kan förvänta sig hjärtknipande och specifika texter på svenska som inte undviker vare sig obekväma känslor eller stora drömmar. Jag skulle vilja kalla vår musik för bjussig. Den är kittlande personlig, lyssnaren får komma riktigt nära, som en bästa vän. Samtidigt är den dansant och välproducerad. Nu har detta eventuellt trillat över från beskrivning till skryt, nästa fråga!
Hur kommer det sig att ni väljer att släppa en duett som du skrivit med ditt ex?
”För mig handlar låten om att erkänna för sig själv vad hjärtat försöker säga, att landa i sina egna behov”
– Det finns ingen vidare tanke bakom det, det bara blev så. Jag är van att vara personlig när jag skriver låtar, jag ser dem som små bokmärken från livet. Malte (Äventyret) och jag började skriva ”Is i magen/Is i hjärtat” när vi var tillsammans. Det var något år efter gymnasiet och livets stora frågor började krypa inpå. Var ska man bo? Vad ska man bli och vem ska man vara med? För mig handlar låten om att erkänna för sig själv vad hjärtat försöker säga, att landa i sina egna behov och på så sätt lära känna sig själv bättre.
– Vi skrev klart låten ganska nyligen inför en gemensam spelning i Falun, det var ett spontan idé som gick både snabbare och lättare än jag trodde att det skulle göra. Att samarbeta musikaliskt har varit betydligt mer friktionsfritt som vänner än som par.
– Om man bara fokuserar på musiken så tycker jag inte att det här samarbetet känns otippat alls. Det kryllar inte direkt av band i vår omgivning som spelar musik i samma genre. Jag och Malte var tillsammans under några viktiga år som formade oss mycket. Vi startade varsitt band och inspirerades av varandras konstnärliga uttryck. Vi hade, och har säkerligen fortfarande, liknande drömmar. Idag har vi till och med samma trummis! Inga konstigheter! Eller, kanske lite konstigt?
– Duetter känns lite farliga att ge sig på. Det kan lätt bli pannkaka, men mycket vatten har runnit under broarna sedan den skrevs och vi tycker fortfarande att den håller, det måste ju säga något. Mina bästa smörlåtar är duetter, så varför låta denna svängiga sommarhit ligga och damma i ett röstmemo när den kan bli någon annans guilty pleasure?
I höst kommer ert debutalbum – hur spelades det in och vad kan vi förvänta oss av det?
– Ja, äntligen! Angående inspelning så har vi har hittat ett sätt som funkar bra för oss där vi spelar in grunderna live i studion och sedan jobbar med pålägg i form av fler gitarrer, synthar och samplingar. Vi strävar efter ett snyggt, välproducerat sound men med live-sväng. I studion är vi spontana och lekfulla, det händer ofta mycket nytt där som gör att vi behöver lära om låtarna när de sen ska framföras på spelningar.
”Jag tänkte att det kanske skulle få skivan att kännas spretig, men vi i bandet har satt vår gemensamma prägel på låtarna”
– Det som är roligt med debutskivor är att det ofta finns mycket material att ta av. På vår skiva finns låtar jag skrivit mellan 18 och 23 års ålder. Jag tänkte att det kanske skulle få skivan att kännas spretig, men vi i bandet har satt vår gemensamma prägel på låtarna så allt låter väldigt mycket Raketklubben. Utöver det är ju texterna trots allt plockade från samma liv och samma hjärna, så något röd tråd får vi väl hoppas att det finns. Kanske mina innersta behov, ointelligentaste snedsteg och skämmigaste känslor? Det är väl sånt man skriver om. Åh, vad mysigt det ska bli att dela med sig av det.
Vad händer annars framöver?
– Inom en snart framtid ska vi släppa ytterligare två singlar, trycka LP-skivor och anordna en coronavänlig releasefest. Efter det, när det passar sig igen, vill vi spela mer live. Live, live, live – vad vi saknar det.
