Det är inte lätt att sätta fingret på exakt vad, men något får Katatonia att kännas mycket mer intressant, konstant och genuint än Opeth.
Missförstå mig inte; Mikael Åkerfelt är tveklöst ett unikt, äkta och ödmjukt supergeni, övriga musiker i bandet är bland de absolut bästa som går att uppbringa på respektive instrument, och Opeth har både genomgående hållit extremt hög nivå och förändrat flera genrer. Men om jag vill ha en nervnypande fix, så flyr jag till Katatonia sju dagar i veckan.
En stor del av grejen med Katatonia är att man redan på förhand vet att en ny platta kommer att ha en del nya element som ger en lite hjärngympa.
Även de senare plattorna har haft hintar åt bandets egen historia, har en sak länge varit solklar: vill man ha förutsägbar musik och ett band som aldrig tar några risker är Katatonia fel band att söka sig till.
Bandet är givetvis fullt medvetet om detta och även om det inte på något som helst vis är bekräftat, är jag övertygad om att de ganska skojfriska herrarna myste rejält av att först släppa minimalistiska och elektroniska ”Laqueur” och sedan slänga ut raka motsatsen ”Behind the Blood” bara för att skapa än mer förvirring kring vilken riktning bandet tagit denna gång.
En sak är dock oftast densamma med Katatonia: texterna bearbetar trasig kärlek och den kollektiva och individuella hopplöshet och apati som är en del av vardagen för varje tänkande och kännande människa.
Bland det mer oväntade på City Burials finns kören i ”Heart Set to Divide”, flörten med 80-talshårdrock – jag tycker mig höra bland annat Yngwie Malmsteen och Dokken – i ”Behind the Blood”, känslan av 80-talspop och hitpotential (!) i ”The Winter of Our Passing” och det elektroniska drivet i ”Flicker”. Allt riktigt snyggt gjort.
Mer väntat är att bandet briljerar mer än någonsin.
Anders Nyström har plockat fram sin allra vassaste nål och levererar tillsammans med Roger Öjersson några av bandets hittills mest hänförande melodier och solon.
Jonas Renkses röst är vackrare än någonsin. Hans texter har länge fått mig att sukta efter mer och i och med City Burials återkommer numera tanken att han borde ge ut något i enbart skriven form ständigt.
”Laqueur”, ”Rein” och Full of Keys-gästade duetten ”Vanishers” är bland de allra bästa låtar bandet någonsin gjort, vilket säger en del när man snackar om Katatonia. Produktionen känns också top-notch.
Riktigt allt är dock inte magiskt. Jag hade gärna sett att ”Neon Epitaph” och ”Untrodden” hade haft aningen mer nerv. Å andra sidan har den senare ett gitarrsolo som förlåter det mesta.
I pressmaterialet för City Burials pratar Renkse om album som företeelse i dagens rastlösa värld, där många får kämpa för att ens hålla fokuset under en enda låt. Och det märks att bandet har velat skapa en enhet – det finns en svart tråd som löper igenom alla låtar och även om ”Lachesis” inte är det mest spännande bandet har gjort, har den sin givna plats i den här samlingen.
Hur City Burials kommer att stå sig mot de senaste fyra föregångarna är svårt att säga.
Att säga att det här är ett av årets bästa album är desto lättare.
[Peaceville/Sound Pollution, 24 april]
