Efter en handfull år där hårdrocken överträffat sig själv, bröts trenden 2015. Nedförsbacken har tyvärr fortsatt även 2016.
Även om man inte kan bunta ihop alla genrer till en och samma smet, och även om det är alldeles för tidigt att kalla det för kris, kan man konstatera att hårdrocken inte har sin bästa tid nu.
Detta till trots – eller kanske mer tack vare detta – har det varit ganska lätt att plocka ut årets topp 10-lista.
Fem svenska och fem amerikanska toppsläpp – här är årets bästa hårdrock.
1. Ustalost – The Spoor of Vipers
Till vardags huserar ende medlemmen Will Skarstad med sin bror Sam i Yellow Eyes, som är ett av den amerikanska svartmetallens mest intressanta namn. Steget mellan Yellow Eyes och Ustalost kan vid första anblick tyckas litet, men Ustalost är mer primitivt och har blicken mer tydligt fäst på tidig norsk svartmetall. The Spoor of Vipers är med sin ensliga svärta, sina vackra melodier, snabba växlingar och sitt kaos det bästa som har kommit i den här svårnavigerade genren på väldigt, väldigt länge.
2. Vanhelgd – Temple of Phobos
På Vanhelgds fjärde platta, låter det som att bandet har struntat helt i ramar. Den gamla dödsmetallstämpeln är nu långt bortom bäst-före-datum. Mjölbys finest förflyttar sig med världsklassmaterial sömlöst mellan hederlig döds, svartmetall och doom, och gör det med en finess som få besitter. Temple of Phobos är årets bästa svenska hårdrocksplatta.
3. October Tide – Winged Waltz
October Tide började som ett sidoprojekt startat av Katatonia-medlemmar. Efter några avhopp och ett par plattor, lades bandet i malpåse i tio år. Ser man till bytena av såväl medlemmar som skivbolag, tycks comebacken vara smått kaotisk. Hur det än ligger till med den saken, levererar Fred Norrman och hans brand cialis online en på alla sätt makalöst bra platta.
4. Centinex – Doomsday Rituals
När Centinex efter sju fullängdare la ner för tio år sedan, kunde karriären summeras med ordet ”stabil”. Första plattan efter återkomsten, Redeeming Filth, slog knock både på den egna bakkatalogen och konkurrenterna. Uppföljaren är lika strålande och bandet har nu på allvar skrivit in sig i böckerna som ett av Sveriges genom tiderna bästa dödsgäng.
5. Switchblade – [2016]
Med förra plattan [2012] utvecklades Switchblade rejält från den droniga doom som gjorde dem till ett aktat namn. Fyra år senare förfinar Tim Bertilsson och Johan Folkesson konceptet, och i dag är det självklart att Switchblade lirar planetens absolut tyngsta progrock. Extra plus för Bertilssons urstabila trumspel och David Johanssons (Kongh) sång.
Foto: Ester Segarra
6. Katatonia – The Fall of Hearts
Det är numera löjligt hög kvalitet på Katatonias plattor. Material, produktion och framförande är rakt igenom absolut världselit. Mest imponerar Jonas Renkses röst och atmosfären de skapat den här gången. Bandets tionde giv krävde lite tid hos mig, men blommade till slut ut som deras hittills bästa.
7. Mizmor – Yodh
På pappret är Mizmor – eller מזמור – en dussinakt. Det är inget unikt med att blanda black metal, doom och drone. Men i praktiken är det här allt annat än ordinärt. Omslaget – en oljemålning av Zdzisław Beksiński – förklarar bättre än ord hur Yodh låter, men det är stort, mörkt, kallt och underbart.
8. Fistula – The Shape of Doom to Cumm)))
Fistula släppte underligt nog två plattor i år. I somras kom Longing for Infection, som inte heller skäms för sig. För någon vecka sedan kom denna – vars titel flörtar med både Refused och Sunn O))) – som är det klart bästa Ohio-gänget har släppt. Smutsig och sludgig doom när den är som allra råast.
9. Nails – You Will Never Be One of Us
Trots att det känns aningen mer eftertänksamt än Abandon All Life, är Nails tredje album kompromisslöst. För andra plattan i rad har speltiden ökat med fyra minuter, vilket betyder att vi här bjuds hela 21 minuter powerviolence av yppersta klass. Konkurrenterna är flera mil bakom de här herrarna nu.
10. Lycus – Chasms
Det finns få band som känns mer funeral doom än Lycus. De låter som ett begravningståg och sången tycks ofta inspelad i en enorm kyrka. De tydliga black metal-sticken gör dock att det inte blir genretypiskt långtråkigt, utan i stället – motsägelsefullt nog – väldigt levande och riktigt, riktigt bra.
Hedersomnämnande:
Egentligen är jag emot att skämta bort allvarliga ämnen, men projektet Anal Trump är en så lysande idé att jag måste ta upp det. Rob Crow från Goblin Cock och Travis Ryan från Cattle Decapitation har på bästa grindcoremanér tonsatt 30 av den snart tillträdde amerikanske presidenten Donald Trumps värsta uttalanden. Resultatet är tre minuter briljant oljud, eller som de själva kallar det: greatcore.
