Kanske har Swans gjort sig själva lite för enkla att både älska och hata.
Det är svårt att inte ha en stark åsikt om ett band som på 80-talet skaffar sig ett rykte som New Yorks farligaste konststudenter, beväpnade med primalskrik och spikpistoler, och därefter tar en paus i mer än ett decennium och sedan kommer tillbaka med perfekt odlad och mekaniskt välsvarvad postrock? När allt detta dessutom leds av en man med förkärlek för att mässa på bebisspråk?
Älskar du Swans, är sannolikheten stor att människor i din närhet också vet om det. Samma sak ifall du fylls av avsky.
(Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag känner mig lite välmående vid tanken på att jag skulle lista To Be Kind som ett av tio-talets viktigaste verk.)
Inte för att Swans bryr sig. Och det på goda grunder. Bakom instrumenten frammanar konstskolecowboysen smutsig och farlig bluesrock, så tung att den tycks suga musten ur hela rummet och flämtande växa som någonting geggigt och huggtandat ur en Stephen King-novell.
Stämpeln som svårtillgängliga och navelskådande är därför lite missvisande. Swans vägrar att ge sig förrän alla åhörare befinner sig i samma primatliknande trans. Riff spelas tills de får fysisk form och börjar spöa skiten ur sin närhet. Det är musik som stundtals är snudd på omöjlig att värja sig ifrån. Ibland kan det ta upp mot femton minuter. Ibland trettio. Det om något måste räknas som att bry sig om sina lyssnare.
leaving meaning. (ja, punkten finns där av en anledning) är Swans femte studioalbum på den här sidan 2010, och även om undantagen finns, är det tydligt att bandet dragit ner något på det sanslösa tempot från To Be Kind och The Seer. leaving meaning. är expansiv och stundtals förvånansvärt mjuk.
Öppningsspåret ”Hums”, som rör sig vidare in i ”Annaline”, består av rastlösa stråkar och strängar som oregerligt rör sig kring varandra till synes utan riktning. Skivan fylls av akustiska gitarrer, hotfulla viskningar och nytillskott som systrarna Hauswolff glider runt i förgrunden som miasman från en mardröm. Transcendensen är fortfarande i fokus, men vägen dit är mjukare, om än inte trevligare eller ljusare.
Det finns undantag även här. ”The Hanging Man” och ”Sunfucker” låter som skenande ånglok, och är ett bevis på att Swans under snart ett decennium lärt sig bemästra stämning, dynamik och anspänning. Sånger sträcks tills de blöder i kanterna. Det är rockmusik som häxkonst, meditation och våld, och en stundtals rent fysisk känsla av tryck.
Men leaving meaning. dras med ett ofördelaktigt tempo, och glider någonstans runt mitten av de en och en halv timmarna in i en allt för bekväm konstrockfåra. Inte förrän Stooges-rocken i ”Some New Things” repar bandet sig, och då har de som hävdat att Swans är uttråkning förklädd i elgitarrer redan fått vatten på sin kvarn.
Alla som älskar att hata Swans har med andra ord mycket att ösa ur, medan de som älskar att älska Swans kan känna sig mer eller mindre nöjda med ännu ett solitt tillskott. Det är svårt att se att leaving meaning. skulle förändra någonting mer, annat än att fortsätta kasta spadar fulla med smuts över alla andra mindre spektakulära återföreningar.
[Young God/Mute, 25 oktober]
