Swans på Vega – större och märkligare än någonsin

Arkivbild – Foto: Jesper Berg / Rockfoto

Mer än 40 år efter starten (och 13 år sedan återuppståndelsen) är Swans idag förmodligen större än någonsin. Deras musik är också märkligare än vad den någonsin varit tidigare. De experimentella giganterna når Vega i Köpenhamn med en över två timmar lång spelning som ställer krav på publiken. Men den som ger sin fulla uppmärksamhet blir belönad.

Swans hann gå igenom ett antal transformationer innan grundaren och envåldshärskaren Michael Gira först lade ner bandet 1997. Från att ha varit en del av New Yorks no wave-scen i början av 80-talet och skapat vad som närmast kan liknas vid en nihilistisk prototyp till sludge metal. Vidare mot åren då Gira och dåvarande sångerskan Jarboe delade på frontfigurskapet och den korta period däremellan då de försökte nå ett mainstreamgenombrott.

Tråden har jämförelsevis varit ganska rak sedan Michael Gira startade upp bandet på nytt 2010. The Seer, som släpptes två år senare, pekade ut riktningen. Mörk psykedelisk rock med inslag av amerikansk folkmusiktradition i kombination med skruvade, suggestiva ljudbyggen med klanger som ekar från no wave, ambient och New Yorks underjordiska konstscen. Låtar som expanderar till skeva ödessymfonier, stora och kraftfulla nog att välta konsertlokalens Vegas ytterväggar.

Swans må vara evigt förknippade med mörker, oljud och intensiv sonisk attack men på leaving. meaning (2019) tar fler inslag plats mellan urladdningarna. Jag håller själv albumet för ett av de största under deras senare era. Ett möte mellan Swans unika ljudbild och de melankoliska, melodiösa kvaliteterna från Angels of Light, projektet som Gira ägnade sig åt under uppehållet och som hade som mål att skapa lika kraftfull musik med akustiska instrument.

I år släpptes uppföljaren The Beggar, som Michael Gira skrev under pandemin. Dubbelalbumet är tematiskt färgat av hans egna tankar kring liv och dödlighet och för Swans-resan vidare i en märkligare och mer introvert riktning.

Spelningen på Vega är (nästan helt) centrerad kring de två nämnda sista albumen. De inleder med en timslång(!) version av titelspåret ”The Beggar”. Som sagt – det är en spelning som ställer krav på publiken och viss avfolkning till barerna märks under det långa öppningsnumret. Men många skyndar tillbaka igen för det benkrossade hårda groovet som drar igång följande ”The Hanging Man”.

Sammanlagt klockar konserten in en bit över två timmar. Ett fåtal nummer låter ganska lika albumversionerna, till exempel den fina andningspausen ”No More Of This” (som Michael skämtar om att Bing Crosby borde sjunga med honom), men det mesta konstrueras om och fortsätter evolvera vidare. ”The Memorious” blir elakare i kvällens version med Giras intensiva sång då han låter som en urspårad Nick Cave. Detsamma kan sägas om titelspåret ”Leaving Meaning” som inleder kvällens mest sinnesutvidgande passage.

Arkivbild – Foto: Jesper Berg / Rockfoto

Det är självklart Michael Gira som står i centrum. Noiserockikonen har, med ålderns rätt (han fyller snart 70) börjat sitta ner stora delar av spelningarna. Men han har inga problem med att dirigera hela bandet och styra med järnhand från sin stol, samtidigt som han sjunger och spelar gitarr. När musiken blir mer intensiv hoppar han upp från stolen och gestikulerar vilt. Då och då brister han ut i sina mycket egensinniga danser som på avstånd skulle kunna misstas för transcendentala upplevelser (eller en hjärnblödning).

Vid sidan av Gira är det steel guitar-spelaren Kristof Hahn som drar det tunga lasset. Med nytillkomna Dana Schechter rymmer sättningen nu två basister och två trummisar. Den ångvältstunga rytmsektionen ger än mer styrka åt oljudsattackerna. De må vara mindre frekvent förekommande jämfört med under tidigare besök och fler abstrakta inslag ryms däremellan. Men när de väl inträffar så känns de i hela kroppen.

Den som ger Swans sin fulla uppmärksamhet blir belönad. Konsertens verkliga klimax inträffar mot slutet. Efter en hisnande audiell resa kommer, i början av nyskrivna ”Birthing”, slutligen den Swans-typiska oljudsurladdningen som många (av publikreaktionerna att döma) väntat på.

Michael Gira beskrev en gång Swans uppdrag med orden ”to fuck your insides in that deep sex death place in your stomach”. Utan att riktigt förstå innebörden av det undrar jag om han inte faktiskt har lyckats med det nu.