I februari i år publicerade Vice en artikel med namnet ”The Climate Change Paper So Depressing It’s Sending People to Therapy”. Rapporten ifråga beskriver, i korthet, att allting är på väg att gå käpprätt åt helvete och att det inte finns någonting vi kan göra åt det. Tre-fyra, tops, och sen är det tack och adjö.
Självklart har professorn ifråga fått stark kritik, och står rätt ensam i sin analys.
Men ändå, man börjar ju fundera.
Personligen har jag blivit vegetarian, slutat köpa kläder och gått cold turkey med flygandet. Jag vet inte riktigt om det hjälper, men det känns åtminstone skönt att göra något.
Och så har jag lyssnat på Weyes Blood nya album Titanic Rising. Bara utifall att.
För undergången är konstant närvarande här. I vardagen, i uppväxten, i relationerna och på skärmen. Det är en skiva om att leva med katastrofen inte bara precis runt hörnet, utan mitt i den. För två år sedan poserade hon i sneakers i ett övergivet landskap på omslaget till Front Row Seat To Earth. På Titanic Rising har hon plockat upp allting som fungerade så väl på den skivan och dunkat den i en simbassäng av reverb och sedan paketerat hela skiten med en symfonietta.
Följaktligen får vi väl valda bitar från tidiga Lennon, Mitchell och Bowie i det vackraste storbildsformatet man kan tänka sig. Melodistyckena är oförutsägbara, lyssna bara på hur ”Something To Believe” börjar som en vanlig pianoballad om den oförutsägbara apatins plötsliga tillslag, bara för att plötsligt dyka ner under ytan, och Weyes Bloods röst blommar ut som översaturerade akvarellblommor på glasvägg. Ofta arbetar hon som kör till sig själv, och resultatet är en form av storslagenhet som ändå känns märkligt impressionistisk.
Titelspåret, ett kort instrumentalt stycke, separerar skivans två delar. Där den första slår på stort (har du nånsin hört en powerballad som ”Andromeda”?), glider den andra obemärkt ner mot botten igen. ”Movies” är en sagolik tur runt sin egen axel, bara för att plötsligt spränga ytan i ett crescendo som klyver polarisarna på mitten. Weyes sjunger om att vilja fly in i filmerna när världen runtomkring blir allt mörkare, allting satt till en ton som får cineastisk att kännas som underdrift.
Personligen har jag ingen aning om hur många år vi faktiskt har kvar. Inte heller är jag säker på att mitt val av vegofärs i ICAs kyldisk kommer göra något större avtryck. Det är svårt att säga om någonting kommer förändras av att jag trycker like på en bild på Greta Thunberg på Facebook och kväver min existentiella ångest med att istället ta tåget ner till Berlin i sommar.
Men en sak vet jag; att när Gotterdammerung och Harmageddon slutligen brakar över oss och vattennivåerna stiger och skeppet sjunker och folk tårfyllt kramar varandra farväl, då kommer hon stå där. I vida byxor och skjortan böljande kring kroppen. Med gitarren i hand. Och hon kommer sjunga tills vi alla svalts av undergången.
Jag kan tänka mig tusen sätt att gå ut på som vore värre.
[Sub Pop, 5 april]
