I onsdags spelade amerikanska bandet Weyes Blood i Köpenhamn efter stopp i både Oslo och Stockholm. Det är nästan tre år sedan hennes förra världsturné avbröts och det kom en pandemi, men också ett nytt album emellan. Hur står sig And In the Darkness, Hearts Aglow live? Vi gick till Vega för att ta reda på det.
Sam Burton som agerar support spelar inför en tacksam publik som får sig en överdos americana. Jag har nog sett för många ledsna män med akustisk gitarr för att denne skall lämna något större avtryck. Däremot verkar hans medmusiker, som gör musik som Lady Apple Tree, definitivt begåvad.
Weyes Blood gör en dramatisk entré, med Natalie Mering helt i vitt som vi blivit vana vid och inleder konserten på akustisk gitarr med mestadels nya låtar. Ljudet är som vanligt fantastiskt på Vega och de som står längst fram har troget stått och väntat i minst en timme. Det finns nämligen gott som folk längre bak som hade velat ha deras platser.
Nästa månad är det fyra år sedan Weyes Blood gav ut sitt fjärde och tveklöst bästa album Titanic Rising. Redan då kändes världen kall och hopplös och full av alla möjliga problem. Jag hade just sett bandet spela på Roskildefestivalen och Weyes Bloods låtskrivande kändes som en strimma av hopp – ett analogt leende mot den mörka och mekaniska verkligheten.
Så här i efterhand känns det mer som en tillfällig verklighetsflykt och vi vaknade alla upp från drömmen bara några månader senare. Jag hade nyligen sett dem i Australien – fortfarande ute på samma turné, som var planerad att fortsätta under 2020. Istället blev det lockdown.
I november förra året kom äntligen nya albumet And In the Darkness, Hearts Aglow ut genom Sub Pop. Trots att den hyllades av bland annat Pitchfork passerade den ganska obemärkt för mig. Endast vissa av låtarna levde upp till föregångarens storslagenhet – istället var det de återhållsamma och mystiska spåren som stod ut. Det var en av många album som hade fått pandemieffekten,
På Vega ställdes ytterlighet mot ytterlighet då två centrala låtar under konserten kom från vardera skivan. Den utsökta ”Movies” under vilken ett blågrönt hav projicerades på sångaren och låtskrivaren Merings vita klänning och cape. Å andra sidan den samhällskritiska ”God Turn Me Into a Flower”, som ackompanjeras av en ”dokumentär” av Adam Curtis. Curtis är kanske mest känd för den politiska domedagsdokumentären Hypernormalisation (2016) som gjorde djupt intryck på mig.
För mig framstår dock filmens provokativa bildmaterial (som kritiserar en amerikansk samtid) gå stick i stäv med texten till ”God Turn Me Into a Flower”. I likhet med 60-talets hippierörelse tar den nämligen utgångspunkt i människans ytlighet och vår skam och paralysation i mötet med krig, klimatkatastrof och populism. ”Det är bra att vara mjuk när de trycker ner dig”.
Denna mjuka revolution som västvärlden ofta propagerat för framstår i dagens europeiska kontext mest som ett privilegierat oförstående inför hur det egentligen känns att vara svart, att vara queer, att vara förtryckt och att sakna de grundläggande mänskliga rättigheter man tar för givet. Istället för att rikta kritiken mot stater, banker och ett politiskt/finansiellt system, lägger vi istället skulden på oss själva. På globaliseringen, kapitalismen och avhumaniseringen av kultur och natur. Alla dessa trender härstammar ju ur den vita medelklassens utbredning. Så hur kan vi förändra utan att förändra oss själva?
Det är en kritisk ståndpunkt som är oerhört svår att upprätthålla, speciellt när man predikar för sin egen lilla bubbla av politiskt korrekta medelklassfeminister och vita cis-personer – som publiken utan att generalisera alltför mycket verkar bestå av. Det är absolut inget fel med det, utan Weyes Bloods musik är snarare ett perfekt soundtrack till den ”back to nature”-trend vi har sett växa fram under pandemin.
Redan innan den kom över oss förutspådde Mering att ”true love is making a comeback”, som det står på en av t-shirtarna i merchbåset. Hon har gått från att vara en outsider som i Pitchforks intervju från 2019 framställs som en förespråkare för återgången till en mer autentisk och analog förtid – till att vara mjuk aktivist online. Både jag och Mering tillhör den generation som under sin uppväxt fått uppleva den totala kontrasten mellan ett samhälle innan och efter internet och smartphones. Inte undra på att vi också delar en stark nostalgi över 60- och 70-talen som vi aldrig fick uppleva.
Visserligen har jag en stor förståelse för vad konsertlokaler och arrangörer fick utstå under pandemin. Men det har samtidigt gjort att rockmusiken dött ut lite. Att gå på rockkonsert eller att köpa vinylskivor är idag så dyrt att det knappast är tillgängligt för ungdomar eller det s.k. prekariatet. Enkel matematik säger att det kostade oss svenskar drygt 700 kr att se Weyes Blood, resan inkluderat, och det säger sig självt att det inte är något man kan göra varje vecka. Om man inte har det väldigt bra ställt, vill säga.
Det yttre perspektivet på underhållningsbranschen kan lätt gå förlorat när man är en samhällsmedveten artist som gärna vill göra något gott. För samtidigt har det blivit nästan omöjligt att livnära sig som artist. Att som Weyes Blood ha en stark personlig koppling till sina fans är absolut nödvändigt. Men ibland undrar jag om det starka bandet kanske också gör det svårt att kritisera de som även utgör sin publik. Visst är det svårt att påverka en publik enbart med musikaliska medel. Men som artist kan man också vara självmedveten nog att visa att ord också kan följas av handling.
Det sker också under konserten. För den enda gången det på riktigt bränner till mellan bandet och publiken är när den ger uttryck för något som tyvärr fortfarande är vanligt i alla samhällsskikt, nämligen sexism. Efter att ha spelat ”Something to Believe”, som redan känns som en klassiker trots att den bara är fyra år gammal, frågar Mering ut i publiken ”so what do you guys believe in”. Bland mängden av svar som ropas tillbaka hör hon att någon säger att hen vill ligga med henne. Uppenbarligen förnärmad frågar hon tillbaka, utan att veta vart hon ska rikta sig: ”aren’t you afraid to get cancelled?”. Bara för att jag har den här klänningen på mig och ser förbannat sexig ut så betyder det inte att jag vill ligga med dig, säger hon. Hon tillägger också att hon i sitt nya merchsläpp även har ett par trosor, så nästa gång du går hem och ”ligger med någon annan” kan du se mitt namn.
Det får hela publiken att skratta och resten av konserten förlöper utan incidenter. Det måste vara otroligt sorgligt att som artist år 2023 fortfarande få höra den typen av kommentarer – särskilt när man inte på något sätt gör något sexuellt överskridande utan tvärtom försöker beröra djupare ämnen och instinkter. Under sin klänning har Mering det lysande ”hjärta” som man även ser på omslaget till senaste skivan och hon avslutar också med titelspåret ”Hearts Aglow”. Det är en kärlekslåt som är så ärlig att den nästan blir klyschig. Hon sjunger att hon längtar efter en man som verkligen förstår henne och att hon har väntat på någon som kan tända hennes hjärta igen.
The whole world is crumbling
Oh baby, let’s dance in the sand
…är en känsla som vi nog alla har haft någon gång under pandemin – oavsett om vi har haft någon att göra det med eller längtat efter den människan. Men tyvärr så kommer världen inte att bli bättre av det.
