Det borde inte 2017-2019 ens gå att slå igenom på den svenska indiescenen som Junior Brielle har gjort. Det är lite Hylands Hörna över det. Genombrottet, sättet på vilket de plötsligt är ÖVERALLT, ekar från en svunnen tid då miljontals kulturellt utsvultna DDR-svenskar satt vid sina teve-apparater och mitt i folkhemstristessen plötsligt fick se något fantastiskt; någonting i stil med Leo Morgans, visserligen påhittade, framträdande i Klas Östergrens Gentlemen. ”Studiopubliken visste inte till sig av förtjusning”, skriver Östergren om det okända underbarnet Leo Morgans live-uppläsning av dikten ”Så många blommor”. ”Hyland tindrade med ögonen, visade upp hela garnityret” och ”gapade, glittrade, gurglade av belåtenhet”.
I sagan om Junior Brielle är det Fredrik Strage, rockjournalist och auktoriserad synthpappa från Stockholm, som från dag ett iklätt sig rollen som Lennart Hyland. Det började i Nyhetsmorgon, där oraklet Strage tipsade om Junior Brielle i samband med släppet av debut-EP:n Blod. Han följde sedan upp med en närmast manisk krönika i DN där han beskrev hur Junior Brielle förkroppsligar allt han älskar med popmusik.
Strage hade rätt, förstås. Junior Brielle var fruktansvärt bra redan när ”I luften” försiktigt landade på jorden som en förlupen rymdsond utskickad av en hjärtekrossad professor från galaxen MDMA. De uppföljande singelsläppen från bröderna Röhdin (en snygg, en cool) fick kritikernas käkar att falla till marken som vore de kastanjetter. Och i höjd med Blods tillblivelse förstod vän av oordning att ingenting någonsin skulle bli sig likt igen.
När Tampa nu ser dagens ljus har vi redan hört hälften av låtarna. Det spelar ingen som helst roll. De gör sig vanvettigt bra på skiva också. ”Love” är fortfarande 2018 års bästa svenska låt. ”Fem i fem” kvalar fortfarande in på topp 5 av 2019 års dito. Av de nya låtarna på skivan är ”Vau De Ville” och ”Någon tönt” överlägset bäst – perfekta hybrider som de är mellan Kent, Llojd och Instagramkontot ”Fylleanteckningar”. Och precis som jag har förstått att det fanns ett före och ett efter Jakob Hellmans inträde på den svenska popscenen kring 1990 förkroppsligar Junior Brielle inte bara allt jag (och Fredrik Strage) älskar med popmusik – de får känslan av existentiell ensamhet och hormondrivet tonårsuppror att gifta sig med den kemiska upprymdheten efter tre öl och lagom mycket amfetamin. Jag gurglar av belåtenhet.
[Sony, 29 mars]
