Junior Brielle på Pustervik – upprymt och avtrubbat på samma gång

Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto

Är inte Gabriel Röhdin ganska lik Gustaf Norén? Och ungefär lika ointresserad.

På ett bra sätt.

Junior Brielle har slagit igenom på bred front under 2018 och 2019. De appellerar till alla som på allvar omfamnat det meningslösa med nutiden; deras fans är en armé av uttråkade TV-spelsfantaster som åker runt på elektriska sparkcyklar genom stadsöknarna på jakt efter lätta droger eller desperata samlag. Helst bådadera – och helst till tonerna av ”Någon tönt” där exil-norrlänningarna, i sin kanske bästa refräng så här långt, sjunger att de ”väntat för länge nu” och suktar efter ”nån som skrattar typ likadant, nån som rör sig och pratar som du”.

Innan bröderna går på spelas Le Sport i högtalarna och hela Pustervik kokar av nyliberal entreprenörsanda. Ingen, allra minst jag själv, förstår var självironin slutar och de oändliga pretentionerna börjar. Det är både sorgligt och vackert. Väl på scen visar sig Junior Brielle vara en sammansvetsad enhet som består av David Röhdin, maniskt vevande med en bas, och äldre brorsan Gabriel Röhdin – som mest virrar omkring med en tamburin. Mellansnacken känns röriga och bygger på att Gabriel säger ”Yeah!” eller dylikt. Vid ett tillfälle berättar han att han käkar kortison och därför har lite risig röst – men att han ju är i gott sällskap i ett Göteborg som fostrat både Hästpojken och Håkan Hellström.

Flabb.

Sedan revanscherar han sig genom att plötsligt, mellan två låtar, sjunga en bit ur Hästpojkens ”Där vi möts”. Inte ett öga är torrt. Och allting känns jävligt oklart och på uppstuds, på ett kalvigt och labilt sätt. Vilket känns naturligt. Junior Brielle är visserligen musik för förfesten – men också ett utmärkt soundtrack till psykakuten: ”Do you really want me, vill du va mitt lugn?”.

Något som däremot inte är oklart är Junior Brielles förmåga att drapera sin ödesmättade pretto-pop i klubbig högtidsdräkt. Under den timslånga konserten uppstår, med undantag för en akustisk parentes i finstämda ”I luften”, inte en enda stund som riskerar duons rykte som elektroniska brahminer.

Allting är hårt, rakt på och dator. Allt är stroboskop. I böljan framför scenen tas Junior Brielle på fullaste allvar och alla dansar fult med flit. En förvirrad bluesgubbe i bluegrasskjorta har av någon anledning fastnat längst fram, men under ”VM 94” hittar han en lucka i publikhavet och styr desperat ut mot Järntorget med mord i blicken, medan hela publiken reciterar ur Karin Boyes ”I rörelse”.

David Röhdin hamrar allt mer deprimerat på sin bas. Mellansnacken blir mer och mer fragmentariska.

Det känns upprymt och avtrubbat på samma gång – precis som det där meningslösa ruset som VOI-generationen åker runt och jagar efter tills batterierna ruttnat ihop. Störst jubel väcker förstås avslutande extranumret ”Forever & Ever”, men ingen laptop slås sönder såvitt jag kan se. Kanske har kostnaderna dragit iväg.

På Vasagatan, medan jag släntrar hemåt helt hålögd och dränerad, kraschar en analog cyklist mot ett träd på fyllan. Ett pojkgäng tittar på medan cyklisten samlar ihop sig och skramlar vidare. ”Han fick nog en hjärnblödning” konstaterar gängledaren lakoniskt i ett uttalande som lika gärna kunde kommit från Gabriel Röhdin. Det är 2019 och ingenting spelar någon roll längre. All moral är som upplöst. Det enda som får våra blaserade stenhjärtan att rycka till och ge ifrån sig lite blod är Junior Brielles pistolpop – som ekar ut i världsrymden med hopp om ragg i toakön kl 03 och för evigt sänkta marginalskatter.