Jag tänker inte initiera ännu en diskussion om Håkan Hellström, men visst är det slående att just Håkan omnämns av Pelle Hellström i Junior Brielles nysläppta ”Heta kinder”, där alltså Uppsalaikonen Nordpolen (!) får vara med på ett hörn.
Förutom att vara mer världshistoriskt omvälvande än det pågående amerikanska presidentvalet är ”Heta kinder” även ett Junior Brielles opus magnum och en ideologisk programförklaring som visar att bröderna Röhdin, precis som Håkan Hellström, prioriterar ständig framåtrörelse och nytänk snarare än att fastna i sin egen populärkulturella självgodhet. Och även om nytänket på EP:n Dyrt & Heligt mest av allt består i ett konservativt nergrottande i analoga syntar och östtyska trummaskiner, är det befriande med artister som, för att tala med Pelle Hellström, förstår att ”reglerna har ändrats”. Ingenting är som det en gång var. Man river en vacker dröm, sen bygger man en ny. Och framförallt: man gör melodier som ingen annan.
Så bra är faktiskt ”Heta kinder”, att Dyrt & Heligts övriga spår förpassas till ointressanta sputniks som cirkulerar en stund över pubdistriktet i Dresden, för att sedan försvinna bort över den brinnande horisonten lagom till kvällsnyheterna. ”DBSR” gör möjligtvis ett visst avtryck, med sin stillsamma arom av lågstadiedisco-psykodrama och sin sturm-und-drang-text – där Junior Brielle fortsätter att bre ut sin patenterade tematik med stora mängder alkohol som primärt relationellt påtryckningsmedel. ”Super speed sound Akalla” är godtagbar i all sin oförblommerade dumhet och låter mest av allt som något Pelle Hellström villkorade igenom för att överhuvudtaget kunna tänka sig att gästa. Men övriga tre låtar bländas bort i motljuset – liksom för den delen stora delar av Junior Brielles övriga katalog.
Nu gör det ju egentligen ingenting alls att fornstora hits som ”Dovas”, ”Fem i fem” och ”I luften” plötsligt känns en smula punkterade. I själva verket är det väl så här pop-progressionens mamma ser ut, och anledningen att jag chockeras är nog snarast att större delen av Junior Brielles (före detta) konkurrenter på den svenska musikhimlen plötsligt framstår som så oerhört fastfrusna i sina egna idiomatiska scheman och oförlösta konvulsioner. Ty efter att ha ruttnat ihop på svensk musik och ägnat någon månad åt att lyssna på olika elektroniska versioner av det hinduistiska mantrat Aum – och åt att försöka undvika se på när Markus Krunegård skadeskjuter alla former av värdighet i TV4 – kommer ”Heta kinder” som en verklig räddare i nöden. En pistolschlager, ett svart örhänge, en ångestframkallande promenad ner i mitt eget undermedvetna.
Att just Nordpolen gästar Junior Brielle är briljant i all sin enkelhet. Bröderna Röhdin är, inser jag ju nu, självklara arvtagare till Pelle Hellströms alldeles för tidigt tystnande pubertala gråtdisco. Och precis som Håkan Hellström har återuppfunnit sig själv så många gånger nu, gör Junior Brielle allting nytt med Dyrt & Heligt.
Just när man trodde att duon hade frusit fast i en spottloska från ungdomen rycks nämligen draperiet undan av en sovjetisk magiker som visar sig ha infiltrerat all samlad, kapitalistisk kärleksträngtan från 1945 fram till idag. Dyrt & Heligt är som helhet inget anmärkningsvärt för att komma från Sveriges bästa duo. Men ”Heta kinder” är en exploderande nebulosa, omöjlig att värja sig emot. Och när allt kommer omkring handlar stor popmusik egentligen bara om en enda sak: att få lyssnaren att uppleva hur hela livet, faktiskt själva tillvarons grundvalar på rent metafysisk nivå, står och faller med just det här ögonblicket. Just det här beatet. Just den här synten. Den här refrängen. Precis så känner jag för ”Heta kinder”. Och 2020 kan börja nu, äntligen.
Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
