The Holy Gasp – The Last Generation Of Love

Det kanadensiska bandet The Holy Gasp har en väldigt egen stil. I grunden finns någon sorts jazz, men det låter inte som något annat jazzband. Snarare går tankarna till egensinniga artister som Tom Waits och The Cramps. Artister som karvat ut sina egna musikaliska universum. Kanske finns här också något av samtida särlingar som Hazmat Modine. Men egentligen: alla jämförelser blir fel, The Holy Gasp låter bara som The Holy Gasp.

Även om de inte är musikaliskt punk så finns det ändå något väldigt punkigt med The Holy Gasp. Texterna är ofta politiska och skämtsamma på ett sätt som känns typiskt punk. Det intensiva driv som skapas av bandets smattrande handtrummor, jazzblås och surfgitarrer känns också väldigt punk. Dessutom sjunger sångaren med tydliga influenser från vokalister som Lux Interior och Jello Biafra. Just sånginsatserna är kanske det bästa med skivan: Benjamin Hackman räds inte för att ta ut svängarna, och hans speciella sångstil lyfter verkligen skivan.

The Last Generation Of Love är ofta helt fantastisk. Låtar som ”Bedbugs”, ”How I Get Down” och ”All The Animals” har gått på repeat sen jag först hörde dem. Här finns mycket få svaga stunder, ingenting som är ren utfyllnad. Jag är säker på att The Last Generation Of Love inte är en skiva för alla, men jag är också säker på att det finns en del människor som kommer älska den här skivan. The Holy Gasp känns som ett kultband som inte hunnit bli kult ännu.

9/10