Kanadensiska The Holy Gasp släppte sitt tredje album The Love Songs Of Oedipus Rex i september. Ett album som precis som förra, The Last Generation Of Love, blandar musikstilar och influenser vilt – här samsas jazz, punk, surf och filmmusik till något helt unikt. Skivan är en självbiografisk berättelse om sångaren och låtskrivaren Benjamin Hackmans skilsmässa, depression och hans fars död.
Hur tydlig idé hade du innan inspelningen började om hur resultatet skulle bli?
– När inspelningen av skivan började så hade jag en väldigt tydlig idé om hur den skulle låta, säger Hackman. Varje låt var helt färdigskriven och arrangerad och förutom några solon så är det precis så som musikerna sen spelade.
– Albumet om helhet förändrades en del i postproduktionen, från arton låtar till tretton, och en ändrad ordning. Men konceptet, titeln och den grundläggande historien som berättas – allt det var uttänkt från början.
Är det här ett nytt sätt att arbeta för dig?
– Helt nytt. Mitt liv var totalt kaos när jag komponerade den här skivan och jag ville ha nånting som jag hade total kontroll över.
Tycker du att du lyckades med det?
– Ja, faktiskt.
Albumet spelades in med sjutton olika musiker och det är en väldig variation på stilar och influenser på skivan, var det svårt att få ihop det till något musikaliskt sammanhängande?
– Ärligt talat så funderar jag fortfarande på det där. Om man ser på varje låt för sig så kan musiken kännas osammanhängande eftersom det inte håller sig till en genre. Jag fick lite panik av att försöka passa ihop alla de olika låtarna. Ljudmässigt fanns det en hel del som inte passade ihop, särskilt bland låtarna som jag valde bort från skivan till slut. De spåren hade gjort berättelsen tydligare men musikaliskt hade det blivit en jävla röra.
– Till slut var jag tvungen att överge min första tanke – att berätta den här självbiografiska historien helt kronologiskt – för att få mixen att funka rent musikaliskt.
”Jag skriver när jag duschar, eller väntar på bussen, jag går omkring och nynnar som en galning”
När började du skriva på The Love Songs Of Oedipus Rex?
– Låtarna skrevs under och efter min skilsmässa. Jag fick aldrig en känsla av att jag sagt allting jag ville säga, bara en tanke om att nu vore det rimligt att sluta skriva och börja spela in.
– Själva låtskrivandet sker hela tiden, det är konstant. Jag skriver när jag duschar, eller väntar på bussen, jag går omkring och nynnar som en galning. Jag komponerar ofta på otypiska instrument som balafoner och steelpans, men också på mer traditionella instrument som pianon.
– Texterna skriver jag på alla möjliga olika sätt: vissa kommer direkt, skrivs ner på en gång. Andra arbetar jag länge på och känns aldrig helt klara. Själva arrangemangen gör jag på datorn.
Det har gjorts en dokumentär om inspelningen av skivan, hur kommer det sig?
– Jag hade flyttat till Gibraltar Point, konstnärsboendet på Toronto Island, jag bodde där under tiden som jag förberedde inspelningen av skivan. Min vän Luke Sargent kom förbi och vi pratade om min sorg och min depression, och skivan jag skulle spela in. Och nån gång så sa jag att han borde göra en dokumentär om alltihop och han sa väl nån sorts ja. Men jag tänkte inget särskilt på det och hade helt glömt att jag ens sagt det när han ringde upp några dagar senare och sa att han ville göra dokumentären.
”Konceptalbum är ett väldigt bra format för att skriva om psykisk ohälsa tycker jag”
– Han jobbade helt fritt. Jag sa att han fick fråga vilka frågor som helst, göra precis hur han ville. Han flyttade in i studion och började filma. Det var väldigt terapeutiskt att kunna processa allting på det sättet. Det betydde mycket för mig, var en stor del av hur jag tog mig igenom den här tunga perioden i mitt liv.
Har det varit mer problematisk att skriva om de här svåra sakerna (din skilsmässa, din fars död och din depression), eller har det varit mer terapeutiskt?
– Det har varit väldigt terapeutiskt.
I dokumentären säger du att det här är en skiva om psykisk ohälsa. Var det svårt att skriva om det i det här formatet, som ett album?
– Nej, inte alls. Konceptalbum är ett väldigt bra format för att skriva om psykisk ohälsa tycker jag. Och i mitt fall, att jag tillät mig själv att skriva och sjunga i helt olika stilar, gjorde att jag kunde få utlopp för väldigt olika känslor. Och på samma gång, det här att jag bjöd in så många musiker att komma och samarbeta på samma projekt gjorde att jag fick en väldigt stor gemenskap som stöttade mig. Jag gick från att känna mig hopplöst ensam till att känna mig helt omgiven av kärlek.
