De kör singeln “Abducted” redan som den andra låten. Rent spontant så förvånar det mig att de väljer att bränna av krutet så tidigt in i spelningen. Men det är trots allt med en begränsad mängd material som förra årets hajp Cults har kommit till Brooklyn Sweden-festivalen.Cults står nämligen som bekant på Debaser Medis-scenen med inget mer än sitt debutalbum i bagaget. Det märks för de bjuder tyvärr inte på något direkt oväntat eller speciellt. Hela konserten är en trogen uppspelning av fjolårets skiva, och inte bara vad gäller låtmaterialet. Även ljudbilden låter som på albumet, något som faktiskt är hyfsat imponerande med tanke på att de spelar det mesta live, utan några MacBooks med förinspelade ljudspår till hjälp.
Men den här snarlikheten med albummaterialet gör tyvärr också spelningen förutsägbar på gränsen till irrelevant – det händer helt enkelt inte tillräckligt mycket intressant på scen eller ur högtalarna för att liveupplevelsen ska särskilja sig nämnvärt ifrån att dra igång Spotify och lyssna på Cults hemma i lägenheten.
Den visuella aspekten av spelningen är inte heller särskilt intressant. En ständigt återkommande effekt som man kör med är att måla hela scenen i ett raster av alternativt ljusa och mörka små ljusstrimmor vilket resulterat i att medlemmarna nästan ser ut att vara pixlade på scenen. Det är visserligen lite halvkul ett par gånger, men det blir ganska trist i längden. När jag väl får möjlighet att se Cults tydligt så är det fem stycken mörkklädda individer vara ansikten konstant täcks av deras långa svarta hår. Jag funderar på om det är så att The Ring-tjejen har klonat sig och startat ett band i Brooklyn. Kanske var den döljande ljuseffekten inte så dum ändå.
Nu är jag ganska hård och kritisk, men det här är verkligen ingen usel spelning. Låtmaterialet från debuten håller riktigt bra och publiken visar tecken på entusiasm för i stort sett varje låt man bjuds på. Det är ändå imponerande att jag fortfarande njuter av att få höra Cults 60-talsdoftande melodier även efter mer än ett år av Pitchfork-hyllande och inflation på indiedansgolv. Även singeln “Abducted”, som de flesta av oss sjöng med i redan andra gången som vi hörde den, står sig faktiskt riktigt bra. Höjdpunkten blir “Go Outside” med sina fina, lite nervöst spelade xylofontoner. När man sedan i avslutande “Oh my God” röjer loss rejält med oljudsgitarrerna blir jag faktiskt sugen på mer.
Låtarna från debutalbumet har utan tvekan ett sent bäst-före datum, men frågan som jag fundersamt ställer mig själv när jag går därifrån är hur spännande Cults nya material egentligen kommer att kännas. Något som blir väldigt tydligt när man ser bandet live är nämligen hur många av deras låtar som är uppbyggda kring samma musikaliska idéer: reverbindränkta stämmor, en xylofon som spelar sångmelodin och en allmän ‘60s-känsla på produktionen. Cults är lite av en one-trick-pony på det sättet.
Jag har svårt att se hur samma koncept ska fungera på en fullängdare till, och hoppas därför att man försöker vidga sina vyer framöver. Det är en nödvändighet för att Cults ska ha en chans att bli långvariga på musikscenen, istället för att sluta som ännu en i raden av hajpade akter som aldrig blev mer än en gimmick med ett bra debutalbum.
