Imagen har alltid varit en viktig del av pophistorien. 1968 gjorde Elvis Presley comeback – filmkarriären lyfte aldrig – som svartklädd och übercool rockartist; med perfekt frisyr och sval coolness fick Memphis-sonen omvärlden att tappa andan. Låtar som ”Suspicious Mind” och ”Gentle On My Mind” kompletterade framtoningen perfekt. 1987 släppte Dinosaur Jr. den banbrytande och ikoniska grungesingeln ”Little Furry Things”. Varken J. Mascis eller Lou Barlow eftersträvade samma ideal som Elvis – deras image handlade om att klä ner sig. Succén var dock densamma och musiken matchade bandets luggslitna attityd.
Det har gått över 30 år sedan Dinosaur Jr. slog igenom, men både före och efter har imagen fortsatt att spela roll. De mest framgångsrika artisterna har sällan uteslutande förlitat sig på musiken – den forne Bad Cash Quartet-trummisen Jonas Lundqvist är inget undantag.
Inför förra årets soloalbum Vissa nätter hade Lundqvist skrotat både baskern och balearica-influenserna från 2012 års album Så e de me de. På omslaget visade Lundqvist upp sin gubbflint, kläderna andades övervintrad nattklubbsgäst som förvirrat sig på Valand, medan den allvarsamma blicken fångade ett känsloläge som utstrålade både självsäkerhet och ängslan. En slags indiepopversion av skådespelaren Örjan Ramberg.
Jag älskade bilden som Lundqvist målade upp; driften, ironin, samtidigt som framtoningen var fullt allvarlig och texterna speglade i mångt och mycket en verklighet som var långt mer trovärdig än andra artister i samma generation. Tänker bland annat på Håkan Hellström, vars aktuella musik saknar all form av nutidsrelevans. Lundqvist tog fasta på sina tillkortakommanden och har sedan dess byggt sin solokarriär på att vara ärligare än 00-talates alla manliga överlevare. Det är exempelvis omöjligt att tänka sig en självutlämnande Anders Wendin sjunga om bristande omdömen och dåliga beslut.
Mina förväntningar på Lundqvist tredje soloalbum under eget namn var således höga. Dessvärre har de nya låtarna svårt att engagera och det som ska vara kitschigt och en lek med rock ’n’ roll-pastischer känns mest platt och meningslöst. Musiken har slutat att överraska och indiepopproduktionen är mer proffsig än intressant. Visst är Lundqvist självutlämnande; han sjunger om att vara otrogen, delad vårdnad och att livet suger hårt. Ändå känns musiken tillrättalagd.
Bland favoriter som ”Leva farligt” och ”Helt perfekt” samsas meningslösheter som ”Jag behöver ingen gud” och ”Svara i telefon”. Affärer är stundtals riktigt träffsäker, men låtarna är allt för ojämna, vilket sänker helhetsintrycket. Öppningsspåret ”Goda tider”, som utgår från ett klassiskt bluesriff och Suicides ”Dream Baby Dream”, har sina poänger om vuxenlivet, medan andra spår blir lite väl klyschiga och banala.
Förra skivan kändes mer varierad och även om avslutande ”Ödehus” bryter av med sin luftiga produktion, hamnar de flesta låtar i ett sömnigt popfack. Musiken matchar helt enkelt inte Lundqvists skruvade persona. Upphovsmannen har stor potential, men denna gång är högstanivån för låg.
[Adrian Recordings, 23 februari]
