Om jag inte vetat bättre och någon sagt till mig att Orkans debutalbum i själva verket släpptes 1977 hade jag inte ifrågasatt det på något sätt. Den självbetitlade plattan låter nämligen i alla avseenden som svenskspråkig rock med mer eller mindre progressiva förtecken gjorde under andra halvan av 70-talet.
Det är i sig inte alls något negativt. Det gjordes fantastisk rockmusik i Sverige på den tiden.
Mitt första möte med Orkan var när de var förband till Nynningen på Pustervik gångna december. Jag har sedan dess sett dem live ytterligare två gånger. De har imponerat på mig varje gång. Texter med i olika grad politisk laddning, bra melodier och ett samspel som vittnar om duktiga musiker som har kul ihop och något att säga. Flera av låtarna som finns på albumet känner jag igen från spelningarna.
Orkans musik brukar benämnas progg eller psykedelisk rock men i grunden finns en hel del blues i låtstrukturerna. Det finns som tidigare antytt inget nyskapande utan allt handlar om låtarnas inneboende styrka och det musikaliska framförandet. Att göra starkt retroinfluerad musik är alltid en balansgång mellan att plagiera sina förebilder alltför mycket eller fastna i ointressanta riff alternativt faktiskt tillföra något.
Orkan lyckas förvånansvärt bra med det sistnämnda. Jag försöker komma fram till varför. Det beror inte i första hand på texterna. Trots att de genomgående är relevanta i nutid är de också tidlösa och kunde varit skrivna för 40 år sedan (eller 40 år i framtiden). Egennamn och specifika händelser undviks och makthavare och andra motståndare omnämns enbart som ett odefinierat ”dom”. Så även om texterna i flera fall är välformulerade så känns det aningen abstrakt och något mer opolitiskt än den upplevelse jag tidigare haft av Orkan. Jag kan inte påstå att det stör mig, men inte heller att det triggar min inre citatmaskin eller får mig att längta till barrikaderna.
Låtmaterialet pendlar mellan bra och bättre. ”Tjata inte om det” är till exempel en makalöst bra låt, medan de mer genomrockiga låtarna ”Rik rikare rikast” och den självbetitlade ”Orkan” bygger mer på ös än på melodi och mer känns som något för livescenerna än för skivspelaren. Flera av de andra spåren växer för varje lyssning. Refrängen till avslutande ”Låt oss flyga till himlen och drömma oss ner igen” är mäktig.
Kanske beror mitt gillande på att Orkan trots att de är ett relativt ungt och nytt band vågar lita på sin förmåga och bygger ut flera av låtarna med snygga instrumentalpartier. Kanske beror det på att Josefine Green är en sångerska gjord för denna typ av progressiv rockmusik där känsla och attityd är viktigare än ett brett register. Eller kanske beror det helt enkelt på att jag längtat efter ett nytt band som blåser liv i den politiska proggen och äntligen hittat vad jag letat efter.
Låter bra gör det under alla omständigheter. Jag kan i alla fall inte sluta trycka på repeat.
Läs Daniel Anderssons färska intervju med Orkan här.
[Alleycat Records, 29 september]
