Temples – Volcano

Året är 1944 och det har precis börjat regna glödande stenar från Vesuvius. Där och då kunde ingen ana att det 73 år senare skulle poppa upp en lika mäktig vulkan, fast på de brittiska öarna. Men tiden gick och Temples anlände. För tre år sedan kom de med solens strålande struktur. I år har de skapat en vulkan och proppat den med musikaliska psych-popcorn, redo att poppas och skjutas upp. De kom att kalla den… Volcano!

Trots det mer angenäma utbrottet, bestående av toner och glödande ljudvågor istället för stekhet magma, får det här albumet mig att vilja fly. Börja om på ny kula. Jag ler sällsynt med ögonen. Utan omvägar talar låtarna till mig på ett mer personligt sätt än vad debuten Sun Structures gjorde. Vilket till viss del har det mer återhållsamma skruvandet på reverb-reglaget att tacka, då detaljer i både musik och sång inte längre göms lika väl i smog. Snygga och tänkvärda fraser finns, men det är melodierna som är guldet; eller snarare på sättet melodi och text fungerar ihop. Istället för att kännas som en efterkonstruktion går de hand i hand och känns så mjuka tillsammans.

Jämfört med för tre år sedan har syntar (eller gitarrslingor transformerade till att låta som sådana) fått mer utrymme. Bara för det är den grumliga ljudbilden (som får det att låta retro-modernt) inte helt borta, om än något mer len i sin smekning mot lyssnarens öron. Fastän Volcano ter sig mer direkt experimenteras det gott och väl med knasiga ljud, men det flummas aldrig bara för sakens skull. Här är det mer rakt på. Mer pop än exempelvis Tame Impala (som lätt trasslar in sig).

På tal om band som simmar i samma ankdamm räcker det med att slå ett getöga på bandmedlemmarna för att förstå att de främst inspireras av 60/70-talet. Här smusslas det inte. Deras omaskerade kärlek känns ren. Denna fäbless speglas bland annat i ”Mystery Of Pop” som lånar friskt från den gamla dängan ”Moonlight Shadow” av Mike Oldfield, medan ”Celebration” sportar en refräng som känns så Jeff Lynne och ”How Would You Like To Go?” skulle kunna vara en bortglömd bit från The Beatles The White Album. Bredden är det alltså inget fel på.

I vulkan-sammanhang är Temples otroligt nydanande med sin nya typ av eruption, men för man blicken bakåt i musikhistorien rör de sig på säker mark och igenkänningsfaktorn är hög. Samtidigt är det stört omöjligt att inte smälta av de smittande melodierna, den perfekta dosen psykedelia och det lekfulla svänget de ger ifrån sig. Det här är en mörk platta med Pippi Långstrump-vibbar.